Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
förslaget i utskottets betänkande. Jag gör det med
tanke på att det faktiskt finns ett skarpt förslag i detta
betänkande, nämligen det som rör Riksbanken. Det är
angeläget att kammaren tar ställning till detta. Dess-
utom yrkar jag avslag på samtliga reservationer.
Herr talman! Sverige har en bra författning. Det är
knappast någon som vid något tillfälle för fram att
den nuvarande författningen inte klarar att hantera,
eller ger politikerna möjlighet att hantera, en viss
politisk situation eller ett visst läge i det politiska
livet. Jag tycker det är angeläget att säga att den här
författningen - grundad på folksuveränitetens princip,
där all offentlig makt utgår från folket och att man
ska styras under lagarna - väl har tjänat det svenska
samhället, egentligen inte bara från 1974 utan långt
tidigare, då 1809 års författning blev mer och mer
obsolet och praxis utvecklades.
Jag har därför ganska svårt att förstå varför man
måste rikta i varje fall indirekt kritik mot den nuva-
rande författningen. Det skulle vara intressant om
meddebattörerna kunde peka på faktiska, konkreta
lägen och situationer där författningen inte har räckt
till och inte fungerat, och där det finns ett kraftigt
reformbehov.
Man kan också konstatera att författningen tid ef-
ter annan har anpassats till förändrade förutsättningar:
EG-medlemskapet, för att ta ett exempel. Det finns
flera andra, naturligtvis. De som nu utger sig för att
vara de mest fulländade och oberoende - alltid obero-
ende - konstitutionella tänkarna klagar ju på att för-
fattningen har ändrats för ofta, dvs. att den är för
mycket up-to-date, eller hur man nu resonerar. Det
tycker jag finns anledning att också observera i en
sådan här debatt kring demokratins spelregler. Det är
riktigt som Åsa Torstensson sade: Flera av de här
frågorna dyker upp också i andra sammanhang, och
det blir delvis repriser på olika saker. När det gäller
den stora del av betänkandet som rör motioner är det
ju mestadels väl kända ståndpunkter som där förs till
torgs, så det är inte så lätt att komma med nya inlägg i
den här debatten.
Jag vill gärna från socialdemokratins sida slå fast
att vår uppfattning är att den här författningen svarar
mot väldigt högt ställda anspråk på hur en författning
kan vara utformad och hur den ska fungera i olika
samhällsskiften och lägen.
Icke desto mindre finns det ett flertal motioner,
och flera partier har samlats i reservationer med
långtgående krav på väldiga förändringar. En del av
de här kraven drivs utifrån ett resonemang där man
säger att det är frihetliga aspekter som gör att man
måste ändra författningen. Ett annat motiv för att
ändra författningen är att det inte är i Sverige som det
är i Europa i övrigt, och det skulle i sig vara ett änd-
ringsskäl. Jag underkänner naturligtvis det.
Herr talman! Låt mig komma tillbaka lite till fri-
heten. När jag talade med min farfar på hans tid och
när jag talade med min pappa på hans tid var det väl
ingen av dem som definierade författningen eller den
utveckling i samhället som hade stöd i riksdagsbeslut
och annat såsom att det handlade om inskränkningar i
deras frihet. Hela författningsutvecklingen - hela
utvecklingen under 1900-talet - har inneburit att för
de många människorna har friheten ökat. Då tycker
jag att det är lite egenartat att man säger att den mest
moderna författningen - den som vi nu har - inte
uppfyller kraven på frihetlighet eller frihet, hur det nu
ska definieras. Jag har ärligt talat, herr talman, svårt
att riktigt hänga med i de här sammanhangen.
Därför blev jag intresserad när jag läste på i går
kväll i de här handlingarna. Jag läste Moderaternas
motion, som ju är ledande för reservationen till vilken
andra partier har anslutit sig när det gäller kravet på
en stor och bred översyn av författningen. Motionen
hämtar, som det nu heter på EU-språk, sin inspiration
i Cityuniversitetets bok Den konstitutionella revolu-
tionen. Det är där det återfinns, det mesta av det mo-
derata tankegodset. Vad som är hönan och vad som är
ägget vill jag inte diskutera, men där kunde man hitta
en rad sådana här saker.
Författarna ställer upp tre olika handlingsvägar.
Den konstitutionella revolutionen är det som egentli-
gen ska genomföras. Om det inte går, därför att de
som fattar besluten är för förstockade, finns det ett
alternativ som innebär att man ska utnyttja den nuva-
rande grundlagens potential. Det innebär på lagpröv-
ningsområdet att domstolarna helt enkelt inte ska bry
sig om den restriktion som uppenbarhetsrekvisitet
lägger på lagprövningsrätten, utan helt enkelt bara
sätta i gång och lagpröva. Det är där Nils Fredrik
Aurelius hämtar sin inspiration för författningspoliti-
ken. Sedan finns det en pragmatisk tredje medelväg,
som innebär att man ska hanka sig fram. Den ska man
kunna anlita om det är så att den konstitutionella
revolutionen inte kan åstadkommas.
Anledningen till att jag uppehåller mig vid det här
är att det är intressant att konstatera att Cityuniversi-
tetets konstitutionella revolution vill minska antalet
ledamöter i riksdagen. Det stämmer ju väl med vad
som förs fram här. 249 vill väl Moderaterna ha, om
jag har förstått det rätt. De säger att det inte är något
problem med representationen över landet. Det blir
färre riksdagsledamöter från Norrbotten, men det
finns ju numera IT och datamaskiner, så det spelar
inte så stor roll hur mycket folk det kommer från
olika delar av landet. Bara det är ju en häpnadsväck-
ande ståndpunkt.
En annan ståndpunkt som Cityuniversitetet, inspi-
ratörerna till Moderaternas politik, har är att man ska
införa ett tvåkammarsystem. Syftet med tvåkammar-
systemet är att den ena kammaren ska förhindra att
den andra gör något - i huvudsak.
Då har man också kommit in på maktdelning. Jag
har för övrigt svårt att förstå detta: Om man ska dela
makten så kan väl inte makten öka? Det finns väl
något slags makt, och så delar man den, och då får
någon dela med sig. Jag föreställer mig att det är det
mest centrala i mängdläran.
Så till frågan om tvåkammarsystemet. Står Åsa
Torstensson, Helena Bargholz, Ingvar Svensson och
Nils Fredrik Aurelius bakom Cityuniversitetets reso-
nemang kring tvåkammarsystemet?
De skriver att det som fördes fram kring tvåkam-
marsystemet när det inrättades var bl.a. att den första
kammaren skulle vara en jämlike till och balansera
den mer rörliga andra kammaren. Den skulle vara en
återhållande kraft, som stod för kontinuitet och mot-
verkade förhastade beslut samt att den skulle värna
minoritetens rätt, varvid främst de privilegierades
intressen stod i förgrunden. Dessa argument, som för
övrigt upprepades 1918, torde alltjämt äga konstitu-
tionell giltighet.
Är det så, ärade meddebattörer, att ni i praktiken
vill minska betydelsen av att gå och rösta, att folksu-
veräniteten ska kringskäras genom att minska bety-
delsen av att avlämna rösten i det allmänna valet?
Den rösten blir mindre värd därför att man har insti-
tutioner, lagprövning, en första kammare och en
andra kammare och annat som ska se till att det blir
svårare att fatta politiska beslut. Det är vad jag upp-
fattar att det i praktiken handlar om.
Det resonemang som Åsa Torstensson förde om
att delegera makten underifrån och uppåt är också
intressant. Det har väl aldrig inträffat i praktiken. Hur
ska man lösa det? Det skulle vara intressant med
praktiska exempel. Eftersom min talartid nu rinner ut
ska jag bara fråga Åsa Torstensson: Hur har Åsa
Torstensson tänkt sig att Lidingö kommun och Dan-
deryds kommun ska delegera upp sitt skatteunderlag
så att man kan ha en kommunal skatteutjämning även
i fortsättningen? Hur är det tänkt att de välsituerade
kommunerna ska frivilligt delegera till överordnade
nivåer en del av sina pengar? Det är egentligen vad
det ytterst handlar om.