Fru talman! Jag blev lite nyfiken på hur Lotta
Nilsson-Hedström och Miljöpartiet har tänkt sig när
det gäller t.ex. tandvården och försiktighetsprincipen.
Har man något bra sätt för att tillämpa den där? Lotta
Nilsson-Hedström tar ju upp amalgam och säger att
om man hade använt försiktighetsprincipen där hade
vi inte stått här med stora problem.
Nu är det ju så att amalgam började användas på
1860-talet. Det är väl kanske något djärvt att begära
att man hade använt försiktighetsprincipen då. Dess-
utom är det få saker som har använts så mycket som
amalgam. Det rör sig om flera miljarder slitytor. Bi-
verkningar finns. Det är vi ense om, men de är fak-
tiskt förvånansvärt få med tanke på den enorma an-
vändning som man har haft.
Men amalgam ska självfallet bort där man har
möjlighet att ersätta det med något bättre. Nu har man
satt i gång att byta till nya tandmaterial. På vilket sätt
är de utvärderade? Vi vet i dag att vi får alltfler bi-
verkningar av dessa både hos patienter och personal.
På vilket sätt löser man det problemet om man har en
så extrem inställning till försiktighetsprincipen som
jag förstod att Lotta Nilsson-Hedström har, dvs. att
inget kan prövas om vi inte med all säkerhet vet att
det är ofarligt? Då kommer ju faktiskt det enda säkra
vara att patienterna får ha tänder som är nedruttnade.