Fru talman! Det är ju faktiskt så att det naturliga
tillståndet för människor inte är att vara på sjukhus.
Det är att komma ut så fort som möjligt därifrån och
inte ha längre behandlingstider än vad som behövs ur
rent medicinsk synpunkt. Man har inom hela sjukvår-
den lyckats att mycket kraftigt minska vårdtiderna.
Under den korta tid, om man så vill, som jag har varit
med i vården - 30 år - har jag sett vården för hjärtin-
farkt gå från sex veckor till sex dagar. Och vi har
större överlevnad i dag.
Det är alltså en utvecklingsprocess. Ledande idé
har ofta varit nytänkande. Det har varit där som det
finns incitament att sedan också snabbt få rehabilite-
ring. Det gör det inom den privata vården. Det är ju
en anledning till - just för att man ska få så snabb
rehabilitering som möjligt - att det inte ska vara fråga
om en övervältring av kostnader utan om väl utnytt-
jande av gemensamma resurser genom t.ex. verksam-
heter som FINSAM eller liknande. Där byggs det in
riktiga incitament, snabb behandling, snabb rehabili-
tering. Det är inte fråga om var man övervältrar kost-
naderna, utan om att tillgodogöra sig de totala resur-
serna på bästa sätt. Det gör man inte i det system vi
har.
Låt mig ta DRG-ersättningen. Det är i dag lön-
samt att lägga in patienter före midnatt och ha dem
kvar över natten trots att man hade kunnat ta in dem
på morgonen därför att ersättningen är gjord på det
sättet i det offentliga landstingssystemet. Det är alltså
lönande att vara ineffektiv och ha folk inskrivna
länge, t.ex. för en höftledsoperation. Patienten ligger
inne en dag tidigare, en dag längre. Då tar man in
DRG-poäng och ersättning. Den effektive däremot
har ett väl flytande flöde - så kort tid som möjligt på
den dyra kliniken, så snabb rehabilitering som möj-
ligt. Där spelar det ingen roll för övrigt.
Den stora skandalen i Sverige är ju att inte hu-
vudmännen kan komma överens, för patientens bästa,
om hur man använder resurserna.