Fru talman! Trygghet är en väsentlig del av det
som vi uppfattar som välfärd. Det gäller tryggheten
att kunna leva på sin lön, och kanske framför allt att
veta att om man blir sjuk och behöver god vård så får
man det.
Så är det inte för många i dag. Vi vill därför se en
annan inriktning av den ekonomiska politiken. Med
våra förslag vill vi skapa förutsättningar för ett eko-
nomiskt, kulturellt och socialt växande Sverige. Vi
vill ha ett Sverige med mer av frihet och trygghet, där
de enskilda människorna får ett större inflytande över
sina liv.
När nu riksdagens majoritet genom riksdagsbe-
slutet den 22 november om ramarna för de olika ut-
giftsområdena valde en annan inriktning har vi valt
att inte delta i det nu aktuella beslutet om anslagsför-
delning inom utgiftsområde 9.
Jag ska ta upp en del av våra synpunkter huvud-
sakligen gällande sjukvården. Mina kolleger Cristina
Husmark Pehrsson och Lars Elinderson kommer
senare att speciellt beröra våra förslag inom äldreom-
sorg och handikappolitik.
Fru talman! Regeringens budget ger inget som
förbättrar vården. Den konserverar bara en ineffektiv
organisation. Med våra förslag får vi verktyg för att
kunna förändra vård och omsorg och utnyttja resur-
serna på ett bättre sätt. Då räcker de också till mer
vård. År efter år har vi föreslagit förändringar som
skulle ge kortare köer och stärka patientens ställning.
Men Socialdemokraterna bromsar ständigt allt vad
tygeln håller.
Ni talar om att förbättra tillgänglighet och stärka
patientens ställning, i budgeten och senast i Dagma-
röverenskommelsen. Men var är ni när konkreta be-
slut måste till? Då faller talet platt till marken. Ni
säger nej till vårdgaranti, trots att vårdgaranti kortar
köerna i t.ex. Stockholm. Ni har ridit spärr mot för-
ändrade driftsformer som borgerliga landsting före-
slår. Det gäller inte bara privatiseringar utan också
bolagiseringar, trots att sådana vårdformer visat sig
ge 10-15 % billigare vård med minst lika hög kvalitet
och kortare köer.
Att veta att man inte behöver gå orolig och vänta,
inte behöver leva med en ständig smärta i väntan på
en operation och inte behöver gå så länge med nedsatt
syn att man sedan inte någonsin kan se riktigt bra och
att ha rätt att välja vårdgivare när det behövs - det är
viktiga delar av vår trygghet och välfärd. Hur kan
man då, som ni socialdemokrater gör, säga nej till
utveckling av vården? Vad kostar sjukfrånvaron i
produktionsbortfall och minskade skatteintäkter när
tidiga effektiva insatser hade kortat frånvaron? Men
framför allt: Vad är den humanitära kostnaden för de
svaga, dem med de största behoven, på grund av ett
system som försvarar en dålig funktion och som så
illa tar till vara resurserna?
Har vi råd att låta välfärden urholkas och att låta
tant Märta bli både blind och döv bara för att ni soci-
aldemokrater vill bevara ett obsolet landstingssys-
tem? Det är ett system som Konkurrensverket beskri-
ver som ett finansiellt monopol där man själv be-
stämmer om man ska utsättas för konkurrens. Om
behovet av vård är avgörande, och inte personlig
ekonomi eller social status, som man verbalt säger -
hur kan man då acceptera att människor som har
betalt skatt i hela sitt liv för att få vård inte får den när
de behöver den? För så är det i dag i socialdemokra-
ternas Sverige.
Fru talman! Där kan endast den som har
"penningar och känningar" vara säker på att få vård i
tid. Den lilla människan ställs i vårdkö hellre än att
socialdemokrater tillåter konkurrerande vårdgivare.
Ni talar om att stärka patientens ställning, men var
var ni när vi yrkat på rätt att välja läkare i hela landet?
Nu har även det socialdemokratiskt styrda Land-
stingsförbundet delvis insett att man inte kan stänga
inne människor i län. Men varför har ni låtit dem
vänta så länge på självklara beslut? Var var ni när vi
krävde en generell rätt till second opinion? Vad är det
som gör att ni socialdemokrater ständigt måste släpas
och dras till varje förändring som sätter den enskildes
rätt i centrum, och varför hänger ni in i det längsta
kvar vid monopolförsvar och planekonomi? När ska
ni möta framtiden så att säga framlänges och inte
baklänges?
Fru talman! Eftersom vi föredrar att möta framti-
dens problem öga mot öga och inte backar in i fram-
tiden anser vi t.ex. att regeringens satsningar på en
förbättrad tandvårdsförsäkring är otillräckliga och
alldeles för långsamma. Vi vill därför redan nu för-
stärka tandvårdsförsäkringen med 300 miljoner kro-
nor årligen. Högkostnadsskyddet för de grupper i
befolkningen som har stora tandvårdsbehov måste
prioriteras. Alla patienter bör själva stå för kostnaden
upp till 3 000 kr. Däröver bör subventionsgraden vara
60 %. Staten bör ta över finansieringsansvaret för
offentligt finansierad tandvård utom i de fall där
verksamheten ska regleras av hälso- och sjukvårdsla-
gen.
Jag vill i detta sammanhang, fru talman, uttrycka
tillfredsställelse över att utskottet gör ett tillkännagi-
vande om en lagstadgad rätt till valfrihet mellan of-
fentlig och privat tandvård för barn och ungdom. Det
har suttit hårt åt i flera år, och det skedde inte heller
nu spontant utan med tångförlossning. Ständigt har
Socialdemokraterna försökt undvika att sätta den
enskildes rätt främst och skyddat monopolverksam-
heten i landstingen, men nu är det slut i denna fråga.
På läkemedelsområdet, fru talman, innebär våra
förslag en kraftig minskning av kostnaderna under
åren framöver, samtidigt som skyddet för de mest
utsatta förbättras. Vi anser att läkemedelsförmånen på
sikt bör ingå i den obligatoriska hälsoförsäkring som
vi vill införa. I väntan på det anser vi att kostnads-
ansvaret för läkemedel bör återföras till staten för att
bl.a. möjliggöra en bättre avvägning mellan de di-
rekta läkemedelskostnaderna och läkemedlens övriga
effekter på samhällsekonomin samt att dagens hög-
kostnadsskydd för läkemedel ersätts med en frivillig
men offentlig försäkring. Vi beräknar att våra förslag
sammanlagt på läkemedelsområdet skulle ge en be-
sparing på ungefär 1,7 miljarder under år 2001.
Vi anser, fru talman, att en avveckling av Apo-
teksbolagets monopol skulle innebära stora fördelar.
Det är en fråga om vårdtillgänglighet och service och
att ta till vara resurser. Alla länder har regleringar för
läkemedelsförsäljning, men Sverige är ett av de få
västländer som har ett statligt monopol för detaljhan-
del med läkemedel.
I våra grannländer sker avregleringar. Island av-
reglerade för ungefär tre år sedan, och sedan dess har
läkemedelskostnaderna för patienten gått ned med
ca 15 %. Norge förbereder avreglering så att licenser
för nya apoteksetableringar kan ges nästa år. Dan-
mark utökar antalet läkemedel som får säljas fritt som
en del i en större apoteksreform. 75 % av den danska
egenvårdsmarknadens preparat kan då försäljas på
andra ställen än apotek.
Runtom oss avregleras alltså, men här, där frihe-
ten är mest beskuren, försöker nu Apoteksbolaget
utvidga sitt monopol genom att också gå in i parti-
handeln.
Fru talman! Svensk läkemedelsdistribution har ut-
retts gång på gång. I stort sett alla utredningar har
kommit fram till att monopolet bör avskaffas. Efter-
som detta varje gång enligt Socialdemokraterna varit
ideologiskt fel slutsats har det tillsatts en ny utredning
som kommit fram till detsamma, varför en ny utred-
ning tillsatts, osv.
Regeringen och Socialdemokraterna stöder sig i
dessa frågor fortfarande på en departementsskrift,
Apoteksbolagets framtida roll. Den blev grundligt
avrättad, bl.a. av Konkurrensverket.
Fru talman! Monopol är ineffektiva och skadliga
var de än finns och bör avskaffas. Ett avskaffande av
Apoteksbolagets detaljhandelsmonopol skulle öka
tillgängligheten och ge egenvården bättre förutsätt-
ningar genom att receptfria mediciner, s.k. OTC-
preparat, då kan säljas i vanliga affärer. Dessutom bör
receptbelagda mediciner kunna köpas i privata affärer
under farmaceutisk ledning. Här finns en väl förbe-
redd handel som kan öka servicen till allmänheten.
Som jag tidigare sagt är regeringens hållning ge-
nerellt inom hela vårdområdet märklig: Hellre bevara
ett dyrt monopol än underlätta för gamla och sjuka.
En avreglering på detta område, förenklade hante-
ringsmetoder, konkurrens från postorderdistribution
och nya apoteksformer skulle leda till stora rationali-
seringseffekter. Det har bedömts av regeringens egen
utredare att en avreglering av apoteksmarknaden
skulle spara miljarder. Gör det!
Tillsynen inom vården måste skärpas och dess
oberoende vara oomstritt. Vi föreslår därför en sär-
skild medicinalstyrelse. Det finns också fortfarande
stora brister inom psykiatrin, varför vi föreslår ett
särskilt stimulansbidrag på 240 miljoner kronor för
att komma till rätta med dessa. Vi är glada att Social-
demokraterna äntligen tagit sig samman till personli-
ga ombud, som vi har föreslagit tidigare.
Fru talman! Det sexuella riskbeteendet ökar oro-
ande. Det borde därför vara självklart att satsningarna
på det förebyggande arbetet mot hiv/aids ökas i stället
för att stagnera. Ett enigt socialutskott har förordat ett
tillkännagivande till regeringen om ett fortsatt särskilt
statsbidrag till storstadsregionerna, vilket ju alltid är
något. Men utöver detta föreslår vi att ytterligare 76
miljoner kronor ska avsättas för hiv/aids-inriktade
insatser. Det gör vi därför att verkligheten är sådan.
Fru talman! Det finns ett par anhörigföreningar av
en mycket speciell karaktär, just för att de anhöriga
inte längre är i livet. Det gäller Föräldraföreningen
Plötslig Spädbarnsdöd och SPES-Suicid Prevention
och Efterlevandes Stöd. De har inte kunnat få bidrag
enligt det nu aktuella regelsystemet. Det är därför jag
med glädje kan konstatera att ett enligt utskott ger
regeringen till känna att dessa föreningars situation
särskilt måste beaktas vid utvärderingen av regelsys-
temet.
Slutligen, fru talman, åtföljs denna budget av ett
antal välmenande mål. Det första målet är att
"vårdens kvalitet och tillgänglighet ska förbättras".
Man måste då fråga sig varför regeringen inte i denna
budget föreslår något för att nå detta vällovliga mål.
Det finns ingen vårdgaranti, ingen generell rätt till
second opinion, ingen rätt att välja vårdgivare och
ingen avmonopolisering av apoteksverksamheten, för
att ta några exempel. Det är prat, prat och inget kon-
kret.
Lika anmärkningsvärt och signifikant är att rege-
ringens omsorg om folkhälsan endast, enligt målbe-
skrivningen, berör de grupper i samhället som man
anser mest utsatta. Vi kan inte se så snävt på folkhäl-
sans mål. Vi anser att en regering har ett visst ansvar
för att alla medborgares hälsa förbättras om så är
möjligt och att man inom detta område särskilt får se
på dem som har speciella problem.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, och
jag står självfallet bakom våra övriga reservationer
och vårt yttrande.