Fru talman! På mina ständiga resor ute i olika
verkligheter i landet slås jag nuförtiden av den ut-
vecklingskraft som växer sig allt starkare runtom i
landet och som jag knappast trodde skulle styra när
jag för sex år sedan blev riksdagsledamot. Då upp-
levde Sverige sin svåraste ekonomiska kris sedan 30-
talets depression.
I dag möter jag människor med hopp och med en
stark tro på framtiden. Det gjorde jag inte för sex år
sedan. Då mötte jag ofta otrygghetens ångest, som
arbetslöshet och nedskärningar lämnade efter sig.
I dag möter jag människor som är på väg till sitt
arbete, men som varje månad tvingades att gå in på
socialkontoret för att få pengar till kläder och mat för
sina barn för sex år sedan. I dag lever dessa männi-
skor ett anständigt liv, ett liv där de kan känna till-
fredsställelse över att kunna försörja sin familj och
upplever sig behövda.
I dag möter jag funktionshindrade och äldre män-
niskor som lever ett avsevärt mer oberoende och
självständigt liv än för sex år sedan. Eller, som Maria
Backlund, funktionshindrad och boende i Sundsvall,
sade: Det är underbart att få ett eget liv och det är 90-
talets handikappolitik som gjort det möjligt.
Dessa möten visar att det går bättre för Sverige.
Men samtidigt möter jag människor som har det svårt
i välfärdens skugga på grund av orättvisor i vardagen
och brister i den offentliga sektorns verksamhet.
Många människor tvingas söka socialbidrag för
sin försörjning, segregationen i storstäderna hårdnar,
människor med missbruksproblem och psykiska
sjukdomar förvägras ett anständigt liv och lämnas att
söka skydd mot vinterkylan i trapphus och källare,
vårdköer, äldre människor som känner stor oro för att
inte få den vård och omsorg de behöver - en oro som
sprider sig till deras anhöriga.
Visst är jag stolt över det som vi socialdemokra-
ter hittills har gjort för att få Sverige på rätt köl igen,
men jag kan inte vara nöjd så länge dessa missför-
hållanden finns. Vad Sverige behöver är alltså mer
välfärd, inte mindre.
Därför är de satsningar som den socialdemokra-
tiska regeringen nu föreslår i sin budget efterlängtade.
Äntligen kan vi satsa mer pengar på en bättre vård för
människor med psykiska funktionshinder, på mer
omsorg för äldre och bättre levnadsvillkor för männi-
skor i storstädernas utsatta stadsdelar och även för de
hemlösa.
Dessa socialdemokratiska satsningar på mer väl-
färd för människor, som under lång tid har fått stå
tillbaka, har glädjande nog ett brett stöd i riksdagen.
Men i sedvanlig ordning ställer Moderaterna sig kall-
sinniga och säger nej, trots att de nuförtiden talar
välfärd mer än någonsin.
Det är lätt att få intryck av att Moderaterna fak-
tiskt har brutit sig ut ur den gamla högerburen och
sällat sig till den politiska kraft som kämpar för ett
jämlikt och rättvist samhälle. Men det kan vi knap-
past hoppas på.
I stället är det ett raffinerat hyckleri som Modera-
terna ägnar sig åt. De bittra erfarenheterna från 80-
talets debatt om systemskifte har fått Moderaterna att
byta språk, men inte värderingar. I marxistiska tonlä-
gen beskriver sig Moderaterna som överhetens fiende
nummer ett och efterlyser småskaliga lösningar som
växer fram ur ett underifrånperspektiv. Ord som
klassamhälle, trygghet och solidaritet strös obehindrat
omkring. Samtidigt försöker de inbilla oss att de
plötsligt skulle stå för en gemensamt finansierad och
demokratiskt styrd välfärd.
Men när vi rannsakar den moderata politiken i
detalj, både vad gäller deras praktiska politik i Stock-
holms län och i Skåneregionen, deras manifest och
motioner, står det fullständigt klart att gamla krassa
värderingar och intressen fortfarande styr.
Utöver att Moderaterna vill införa ett individuellt
försäkringssystem som endast garanterar en låg grun-
dersättning, vill man också att svensk sjukvård ska bli
mer internationellt konkurrenskraftig och successivt
säljas ut till multinationella företag så att den kan
organiseras i koncernbolag.
I vems intresse Moderaterna agerar blir otvetydigt
när de avslutar sin sjukvårdsmotion med att konstate-
ra att investeringarna i vården fram till 2015 summe-
ras till 5 000 miljarder dollar bara i USA. Här finns
det pengar att hämta.
Det är på denna marknad Moderaterna och deras
bundsförvanter vill att vår sjukvård ska bli en finansi-
ell tiger. Men då är det varken vi i denna kammare
eller den enskilda människan som styr över sjukvår-
den. Då har makten över sjukvården förflyttats till
koncernledningarnas slutna styrelserum.
Frågan kvarstår då: Vart tog den gemensamma fi-
nansieringen och den demokratiska styrningen vägen,
vart tog underifrånperspektivet vägen och vart tog
den lilla människan vägen?
När vi hör hur Kristdemokraterna och Mats Odell
liknar vår sjukvård med en östtysk Trabantfabrik är
det begripligt att de sitter tysta och stilla i Moderater-
nas knä, medan deras underhuggare ägnar sig åt att
rasera vår gemensamma välfärd i de moderatstyrda
kommunerna och landstingen.
Moderaternas krassa människosyn blottläggs ock-
så i deras förslag till en politik för social rörlighet.
Hur otroligt det än låter är det en politik som vill
stänga in dem av oss som bor i fel stadsdel i särskilda
zoner som andra klassens medborgare och beröva oss
våra grundläggande sociala rättigheter.
I stället för dagens riksnorm för socialbidrag vill
Moderaterna att socialbidraget ska bestämmas efter
lokala förutsättningar. Orsaken är att man tycker att
dagens riksnorm på 2 400 kr efter det att hyran är
betald för en person är alldeles för frikostig. Jag und-
rar var vi hittar den kommun där denna facila summa
skänker ett liv i sus och dus eller t.o.m. i ordentlig
anständighet. Vad är nästa steg? Ska även pensionen
och sjukpenningen kommunanpassas?
Moderaterna nöjer sig inte med det. De vill även
privatisera socialtjänsten. Sådana förslag väcker man
inte om man sätter medborgarskapet och rättssäker-
heten för människan i första rummet.
Låt oss lämna Moderaternas föråldrade syn på so-
cialpolitik och rikta blicken mot framtiden.
Vår välfärdsmodell, som bygger på socialdemo-
kratins folkhemsvision om att förena trygghet med
frihet, solidaritet med individualism, makt med an-
svar och rättigheter med skyldigheter, står inför tre
stora framtidsutmaningar. Dessa utmaningar hänger
samman med vår förmåga och vilja att betala för
välfärden men också med vad vi vill att välfärden ska
innehålla och ge oss.
Vår förmåga att betala välfärden beror på om det
finns tillräckligt med människor som kan arbeta och
bekosta den. Hittills har arbetslösheten varit det stora
hindret. Men tack vare en framgångsrik socialdemo-
kratisk politik är statens finanser i balans och ekono-
min växer. I dag står vi därför inför de goda tidernas
problem. I stället för massarbetslöshet kan vi nu se en
begynnande arbetskraftsbrist. Andelen äldre i befolk-
ningen ökar samtidigt som det föds allt färre barn.
Efterfrågan på arbetskraft ökar, i synnerhet inom
vården, skolan och omsorgen.
Att folk ska ha lust och ork att arbeta ända till
pensionen är utmaningen för oss socialdemokrater att
gripa oss an. Vi har därför inlett ett intensivt arbete
med att förbättra hälsan i arbetslivet och reformera
våra trygghetssystem så att de främjar en utveckling
av det goda arbetet. Ett särskilt viktigt område i detta
sammanhang är den offentliga sektorn, som uppvisar
oroande brister i arbetsmiljön. Vården, omsorgen och
skolan måste i framtiden bli föredömen inom detta
område på arbetsmarknaden.
Vår vilja att betala för välfärden avgörs av vårt
förtroende för trygghetssystemen. Under 90-talet
minskade förtroendet. Samtidigt seglar nya orosmoln
upp på himlen. Privata sjuk- och vårdförsäkringar blir
vanligare, särskilt inom vissa yrkesbranscher. Detta är
en signal om att människor inte litar på välfärdssys-
temen och inte anser sig omfattas av dem. Sådant ger
näring åt otrygghet och kan minska människors vilja
att solidariskt slå vakt om välfärden. Det handlar om
en solidaritet som finner sin styrka i allas vårt delta-
gande och i tron på ett samhälle där alla ska kunna
förverkliga sina drömmar om ett bra liv.
Vi socialdemokrater har sedan flera år gjort stora
satsningar för att förbättra välfärdens trygghetssystem
och verksamheter. Sjukpenningen höjdes från 75 %
till 80 %. Barnbidragen höjs till sin allra högsta nivå
någonsin. Föräldraförsäkringen förbättras. Pensioner-
na höjs och bostadstillägget höjs ytterligare nästa år.
Kommuner och landsting har fått höjda statsbidrag.
Fr.o.m. nästa år och fyra år framåt tillförs sjukvården
9 miljarder kronor. Dessutom gör vi en rejäl skolsats-
ning och inför allmän förskola och maxtaxa. Dessa
satsningar stärker också förtroendet för välfärden och
viljan att solidariskt betala för den. Vi socialdemo-
krater kommer att fortsätta på den inslagna vägen för
att möta framtiden.
Vad vill vi att välfärden ska ge oss? Det är kanske
den mest spännande utmaningen och helt utslagsgi-
vande för hur vi kommer att bygga vidare i framtiden.
Även om plånboksfrågorna kommer att vara viktiga
också i framtiden är jag säker på att frågor om livsstil
och livskvalitet kommer att få en ökad betydelse.
De mest utmärkande livsstilsströmningarna i dag
är dels "konsumtariatet", som kännetecknas av män-
niskor som är på jakt efter identitet, erkännande och
status genom att skaffa sig de senaste prylarna eller
delta i de mest spektakulära aktiviteterna. Dels finns
också den nya alternativrörelsen som kritiserar glo-
baliseringen och som har fått stor uppmärksamhet i
samband med WTO-mötena i Prag och Seattle.
Människors inställning till välfärd kommer att på-
verkas i ena eller andra riktningen av dessa livs-
stilsströmmar. Socialdemokratins framtidsutmaning
är att staka ut en väg för en utveckling av folkhemsvi-
sionen som förenar kraven på större individualism
och global solidaritet.
Det är vår skyldighet mot våra barn att anta dessa
utmaningar. Det är nämligen i barnen vi ser framtiden
växa fram. Vår vision är ett samhälle där barn och
ungdomar möter rättvisa och jämlika villkor och där
alla får en bra start i livet - helt enkelt ett barnvänli-
gare Sverige. Det vi bygger upp i dag ska vi med
stolthet och glädje kunna lämna över till nästa gene-
ration. Vi vill lämna över ett land fritt från skulder till
våra barn. Vi vill lämna över friska skogar och sjöar.
Vi vill lämna över ett land där barn möts, inte skiljs åt
av klassklyftor. Vi vill lämna över ett land där våra
barn kan förverkliga sina drömmar om ett gott liv.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till hemstäl-
lan i socialutskottets betänkande nr 1 och avslag på
reservationerna.