Fru talman! Om man tror att välfärd är detsamma
som stora bidrag kan jag hålla med Ingrid Burman.
Nu tror inte jag att välfärd bygger på bidrag, utan
välfärd bygger på arbete. Och då finns det faktiskt en
rimlig avvägning. Det ska löna sig att arbeta. Det ska
alltså inte vara idé att hålla sig borta från sysselsätt-
ning, att inte anstränga sig och försöka ta tag i pro-
blemen, genom att vi ger sådana bidragsnivåer att
normala incitament för egen ansträngning faller bort.
Vi tycker att det är viktigare att satsa på det som
man inte kan göra något åt själv - att man råkar få
dåliga tänder, att man blir sjuk - i stället för att lägga
pengarna där det är viktigt att mobilisera alla krafter
till arbete.
Man ska klara sig väl om man råkar illa ut. Men
det ska inte vara så att det faktiskt hindrar att man går
i arbete.
Vi har ett system, som säkert fru Burman vet, som
har förvandlat en stor del av vår befolkning till kli-
enter. Inte bara låginkomsttagare utan också medelin-
komsttagare kan inte längre klara sig utan bidrag. De
är den offentliga maktens klienter, på sätt och vis lite
livegna, därför att utbildning, ansträngning inte lönar
sig. Vi kan inte ha det så. De som verkligen behöver
hjälp får utomordentligt dåligt med hjälp i Sverige
jämfört med många andra länder, därför att vårt sys-
tem är så dåligt inriktat.