Fru talman! Den 22 november när riksdagens
majoritet beslutade om budgetpropositionen hade vi
kristdemokrater en annan mening. Vi hade prioriterat
annorlunda. Det är skälet till att vi inte deltar i det nu
aktuella beslutet om anslagsfördelning inom utgifts-
område 9.
I vår politik vill vi särskilt prioritera sju områden.
Ett av dem är vård och omsorg. Vi anser att vård och
omsorg är så oerhört viktigt för alla människor. Där-
för tror vi inte heller att de pengar som majoriteten
har anslagit under utgiftsområdet räcker. Vi har före-
slagit ytterligare 3 miljarder.
Det här handlar om välfärd, om att kunna färdas
väl genom livet. Det går alldeles utmärkt att tala om
välfärd när vi får vara friska, har arbete och allt går
som på en autobahn.
Men när man kommer till de mer kurviga vägarna
som har många gropar, där det är dimma och disigt,
där vi människor kanske har svårt att hålla oss på
vägen - det är då välfärden visar prov på vad den
egentligen står för.
Vi kristdemokrater anser att välfärd ska man ha
rätt att ha, vilken bit av vägen genom livet man än
befinner sig på. Det handlar om trygghet. Jag ska
kunna få vård när jag behöver det. Jag ska kunna få
tröst och hjälp när jag hamnar i en psykiskt svår situ-
ation. Jag ska kunna få ekonomiskt stöd och hjälp när
jag behöver det. Det handlar om ett system som är
anpassat efter människan, inte efter landstinget eller
riksdagen. Det är självklart för mig att säga att när en
del i kroppen går sönder ska jag kunna få hjälp och få
delen utbytt när det behövs, inte när landstinget beha-
gar tillmötesgå mig med detta.
För mig är det helt felaktigt, och jag kommer inte
att känna mig nöjd med svensk sjukvård, om det ska
anses naturligt att vänta ett halvår, ett år, ett och halvt
år, två år. Det är ingenting annat än ett misslyckande.
Det tycker jag att vi ska erkänna framför allt för de
enskilda människor som köar och köar, där en månad
är länge att vänta.
Jag har tidigare, fru talman, i den här kammaren
jämfört med en bilverkstad. Jag tycker fortfarande att
det är en gångbar jämförelse. Ingen av oss skulle
acceptera att bilen står på verkstaden så länge. Själv-
klart vill vi ha den så fort som möjligt.
Det handlar om tilltro till både det politiska sys-
temet och vården. Tilltron är oerhört viktig för oss
människor.
Jag såg en uppgift på att det i Sverige i dag finns
ungefär 120 000 människor som har tecknat privata
försäkringar inom vården. Jag trodde faktiskt inte att
det var så många. Men när jag såg den uppgiften
insåg jag direkt att det här bara är ett symtom på att
något inte står rätt till. Det är alltså ett symtom på att
man inte känner trygghet och tilltro den dag man
behöver vården och omsorgen. Det tycker jag att vi
ska ta på största allvar.
Jag tycker också att det är självklart för oss att
analysera och rannsaka oss: Vad har vi för nya saker
som vi kan tillföra för att människor ska känna trygg-
het i vården? Trots allt är vi överens i den här kam-
maren om att vi ska betala vår sjukvård solidariskt i
Sverige, dvs. efter bärkraft, på skattsedeln. Då borde
det vara lika självklart för oss att se till att människor
ska kunna känna trygghet i det systemet, dvs. att man
ordnar en sjukvård när man ändå har tagit ut kostna-
derna för den så att människor får hjälp när de behö-
ver.
Tandvården är ett område som har oerhört stora
brister i dag. Inte kvalitetsmässigt, det har de inte. Jag
tycker att det är jättefin tandvård man kan ge, trots att
det finns problem med tandfyllnadsmaterial. Vi kan
inte riktigt reda ut vad som är sämst och näst sämst.
Men vad det handlar om i dag är att tandvården
börjar bli en klassfråga, kära vänner. Det nästan syns
i käften på oss vilken s.k. socialgrupp vi tillhör. Det
tycker jag inte är acceptabelt. Jag är glad över att
alltfler partier nu börjar inse att man måste göra något
åt detta.
Först och främst är det otroligt konstigt att just
den här lilla delen av vår kropp ska ha en helt egen
försäkring, tandvårdsförsäkringen. Om jag går till
tandläkaren och det rör sig om en sjukdom i munhå-
lan kan jag få betala både 1 000 kr och 1 500 kr, men
om jag blir sjuk två millimeter därifrån, i någon av
bihålorna, är det en läkarvårdsavgift på ungefär 200
kr jag får betala. Jag tror att det här är en viktig fråga
för framtiden.
Vi har också i forskningsrapporter sett att tandhäl-
san har med den övriga hälsan i kroppen att göra, att
det finns sjukdomar som förvärras och kanske direkt
uppkommer på grund av dålig tandhälsa. Hela krop-
pen hör faktiskt ihop. Jag skulle vilja se den som har
ständig tandvärk som känner ett gott välbefinnande.
Vi människor vet att när det är någonting som inte är
som det ska i våra kroppar, då mår vi dåligt.
Kristdemokraterna har under många år, vågar jag
säga nu, krävt att vi ska göra en översyn i syfte att så
många som möjligt av de avgifter vi har i vården
läggs under en hatt. Det är väl självklart att vi männi-
skor inte i första hand är intresserade av om vi blir
sjuka här eller om vi behöver hjälpmedel där. Då
finns det ett högkostnadsskydd. Vi är ju intresserade
av att veta vad vi som egna personer kan få betala
som mest för att få den vård och omsorg vi behöver.
Det var därför högkostnadsskyddet kom till en gång
på 50-talet. Jag är väldig glad för att den här synen nu
delas av alltfler. Jag hoppas också att det inte bara ska
vara fagra ord, utan att det ska bli allvar.
Fru talman! En annan fråga som jag vill ta upp
och som jag känner som en av 2000-talets stora ut-
maningar är personalen inom vården: inom kropps-
sjukvården, inom psykiatrin och även inom tandvår-
den. Det finns en oro bland vårdpersonalen. Jag vill
säga att det inte i första hand är för att vi inte har en
teknisk utrustning, inte heller för att man inte kom-
mer med nya läkemedel, inte heller för att man tycker
att man har en dålig utbildning, utan för att man först
och främst inte får möjlighet att utöva sitt yrke enligt
professionen. Det finns alltså strukturproblem i vår-
den i dag. Många vill bestämma mer över sitt arbete.
Det tycker jag är en självklarhet.
Den andra frågan som är jättestor inom personal-
situationen i dag är ju att man blir utbränd, som jag
nämnde. Man kan jämföra med en pilot som flyger
och som också har många människor i sin hand, liv
eller död. Men en pilot får sina raster. Han får sin
dygnsvila, och han har några kronor mer betalt. Men
sjuksköterskan, undersköterskan och övrig vårdper-
sonal sliter och sliter. Många av dem kan inte påverka
sin arbetssituation. De får inte tillräcklig dygnsvila.
Många arbetar på sina raster, därför att de har ett
hjärta för de människor de vårdar.
Samtidigt blir alltfler mer eller mindre drabbade
rent etiskt av att inte hinna med att göra den insats
som man faktiskt har fått sin utbildning för att göra.
Svårt sjuka människor som ligger med smärta och
plågor tvingas man låta vänta på grund av att man
inte hinner med.
Det är en väldigt stor förändring som har skett
inom den sjukvård vi har i dag mot hur det var för
bara 20 år sedan. Det beror främst på att det bara är
de allra svårast sjuka som vårdas på sjukhusen. Övri-
ga vårdas i andra former. Jag tror att det är bra, men
jag är också rädd för att vi inte har de sjukhusplatser
vi behöver t.ex. för att kunna operera människor. Då
tror jag att det finns risk för att de etiska gränserna
rivs, och vem kan någonsin bygga upp dem igen?
Om inte vi som politiker tar till oss de signaler
som vi får av personalen kommer vi inte att klara
vården i framtiden, därför att det faktiskt är persona-
len som ger vården till patienten. När patienten kom-
mer är det i mötet mellan personalen och patienten
som tilltron, tryggheten och förtroendet skapas. Alltså
tror jag, fru talman, att det är nödvändigt att vi ger
mer resurser och släpper personalen lös på ett helt
annat sätt. De har en god utbildning. De vill göra sitt
bästa. Vi ska skapa förutsättningar för det.
Självklart ställer vi kristdemokrater upp på de re-
servationer som vi är med på, men jag yrkar aktivt
bifall till reservation nr 3.