Fru talman! Det är riktigt att Apoteket AB efter
mycket kritik har sänkt sina marginaler, som förut var
extremt höga, vilket bl.a. ledde till eleganta pensions-
försäkringar. Det är nu närmare bestämt 17,4 % som
man har. Läkemedelspriserna i Sverige ligger inte i
botten och inte i toppen. De ligger i mitten.
Exempel från andra länder, t.ex. från Island, visar
att man kan sänka kostnaderna genom att införa kon-
kurrens.
Det låter ju väldigt bra när man säger att Apoteket
ska ägna sig åt det som Apoteket gör bäst, nämligen
sälja mediciner. Sedan angriper man genom att säga
att om man skulle ha en faramceutisk avdelning i en
Konsumbutik eller i en annan butik så skulle ju dessa
butiker även sälja annat. Vad gör Apoteksbolaget om
inte konkurrerar närmast illojalt genom att sälja andra
artiklar som inte alls har med läkemedel att göra. Man
säljer tandborstar, man säljer tvål, man säljer hud-
krämer som tillhör den tekniska produkt som andra
säljer, men man tar åt sig den på ett konkurrenssned-
vridande sätt, eftersom människor passar på att köpa
detta när de ändå är där, eftersom de inte kan få sin
medicin på annat sätt.
För att återkomma till sjukvården så har Susanne
Eberstein mycket klart belyst problemet med just
offentliga arbetsgivare, hur dåligt det är inom det
monopolföretag som sjukvården är. Det är ett finansi-
ellt monopol som utsätts för den konkurrens som man
själv vill. Där är det dåligt. Men varför ska Susanne
Eberstein envisas med att behålla detta dåliga förhål-
lande för personalen om hon ömmar för den? Varför
inte öppna upp så att det blir som där vi har privata
arbetsgivare, där personalen uppenbarligen mår bätt-
re, sjukskrivs mindre och tycker att den har ett större
inflytande? Det är ju alldeles obegripligt att hon med
den känsla som hon har för personalen och hur viktigt
det är med vården att denna inte ska vara internatio-
nellt konkurrenskraftig. Dessutom anser hon att det är
bra med en offentlig arbetsgivare som dokumenterat
ses som en usel arbetsgivare ur personalsynpunkt.