Fru talman! Frågan om arbetstidsförkortning lär vi
få diskutera många gånger. Det är naturligtvis viktigt
att få tid.
Jag vill ändå ställa en fråga om generell bättre
folkhälsa för alla. Om man bara ska rikta sig till de
mest utsatta grupperna, är risken för att de som befin-
ner i en mitt-emellan-ställning hinner att komma så
pass djupt innan de får möjlighet att komma upp igen.
Jag tror att det kloka och rätta är att försöka se till att
rikta folkhälsosatsningar på oss alla, så att vi aldrig
hamnar så långt ned utan att vi hela tiden mår bättre
och bättre inte minst vad avser den psykiska hälsan.
Det har också Folkhälsokommittén tagit upp.
För de grupper som i dag har mest stressigt och
jobbigt, dvs. de grupper som Lotta Nilsson-Hedström
själv pratar om, som behöver en arbetstidsförkort-
ning, behöver det riktas framför allt satsningar när det
gäller den psykologiska situationen, för att inte för
många ska falla för långt ned. Är vi överens om det?