Herr talman! Jag yrkar inledningsvis i likhet med min partikamrat Kerstin Engle bifall till de socialdemokratiska reservationerna 2, 5, 23 och 37.
Att på tio minuter belysa allt som känns viktigt och nödvändigt när det handlar om mänskliga rättigheter i vårt eget land och runt om i världen är en omöjlighet. Det är nästan omöjligt att bestämma sig för vad man vill ta upp under de minuter man har till sitt förfogande.
Det finns så många orättvisor i världen, och det finns så många engagerande frågor i stort och smått. Det är viktiga frågor för oss att arbeta med politiskt, att skapa opinion om och kring och att påverka i. Vi har i ett internationellt perspektiv ett rättvist och hyggligt samhälle. Det är inte i alla avseenden så som vi socialdemokrater önskar och vill ha det, men det är väsensskilt från förhållanden i diktaturstater och från förhållanden som kvinnor och barn lever under i många av världens länder. Det är väsensskilt från fördomar, förtryck och hot mot oliktänkande och regimkritiker. Det är väsensskilt från miljontals människor i tredje världen som saknar mat, vatten, utbildning, sjukvård och dessutom ekonomiska förutsättningar att någonsin kunna förflytta sig till en bättre och humanare värld.
Vi har inte dödsstraff i Sverige, och vi använder inte tortyr som förhörsmetod. Vi straffas inte för vår sexuella läggning. Kvinnor har laglig rätt till abort, rätt att bestämma över sin egen kropp och rätt att använda preventivmedel. Vi har religiös och kulturell frihet.
Däremot är det straffbart i Sverige att utföra könsstympning, att begå hedersrelaterade mord och att våldföra sig på kvinnor och barn. Vi tillåter inte månggifte, och vi tvingar inte kvinnor till ett liv i skymundan eller, ännu värre, till ett liv i mer eller mindre fångenskap och slaveri. Vi tillåter inte barnarbete, och vi fördömer de länder som gör det. Vi använder oss inte av barnsoldater.
Detta är bara några exempel på hur vi lever och på vilka levnadsvillkor människor har i många andra länder.
Herr talman! Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna utgör en mycket central del i vår socialdemokratiska utrikespolitik. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Vi har haft många starka röster som har hörts och respekterats runt om i världen. Olof Palme, Sten Andersson och Anna Lindh är kanske de mest namnkunniga.
Ett parti i opposition kan uträtta mycket, men ett eller flera partier i majoritet sätter i olika sammanhang dagordningen. Det är därför oerhört viktigt och centralt att de MR-dokument som vi debatterar i dag och som vi ska besluta om i morgon tas på största allvar av regeringen och regeringspartiernas representanter i departement och riksdag.
Vi socialdemokrater vill och kräver att ni i regeringen tydligare än tidigare kritiserar kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Säg nej till kränkandet av de mänskliga rättigheterna i Ryssland, säg nej till att det fria ordet och yttrandefriheten inte respekteras, säg nej med besked och eftertryck till skendränkningar som amerikansk förhörsmetod! Detta är exempel på frågor som inte ska eller får marginaliseras.
Enligt FN, herr talman, finns det i nästan alla länder en eller flera minoriteter. Någon riktigt tillförlitlig statistik finns inte att tillgå, men uppskattningsvis tillhör 10-20 procent av världens befolkning minoriteter. Det innebär bland annat att miljontals människor är i behov av särskilda åtgärder för skydd av sina rättigheter eftersom minoriteter ofta finns bland de mest missgynnade grupperna i samhället och utsätts för diskriminering och orättvisor.
Enligt FN har dessvärre skyddet av minoriteter fått ökad aktualitet under senare år. Etniska och religiösa spänningar har vuxit sig starkare och utgör i många fall ett hot mot den ekonomiska, sociala och politiska samhällsstrukturen.
Därför, herr talman, finns det all anledning att ge ökad uppmärksamhet och ökat skydd till minoriteter och att på alla sätt motverka diskriminering av personer som tillhör nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Vi har det också i vårt land. Jag tänker främst på romerna och vill i detta sammanhang gärna understödja Kerstin Engles propå att romska företrädare bör få träffa regeringsföreträdare.
När det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna är det oändligt många människor som drabbas. Men man drabbas olika, inte minst i krigshärjade områden. Krig kan föras med vapen och med terror och skräckvälde. Oavsett på vilket sätt det sker är det viktigt att vi agerar, fördömer och påverkar. Här måste Sveriges regering med kraft verka för mer dialog och mer respekt för de mänskliga rättigheterna.
Könsrollerna förändras också när krig och oroligheter drabbar ett land eller ett område och samhällsstrukturer slås ut. Män och unga pojkar tvingas ut i strid och upplever oftast ohyggliga saker. Många kvinnor får ta på sig nya uppgifter och roller som i många fall tar fram deras styrka och självförtroende. Men för otaliga kvinnor och barn, både pojkar och flickor, är situationen helt annorlunda. De tas till fånga, förs bort, torteras och våldtas. Det är handlingar som på alla upptänkliga sätt måste fördömas med hög och ljudlig stämma.
Herr talman! Det finns många enskilda länder som förtjänar uppmärksamhet i många olika sammanhang och också från denna talarstol. Men tiden medger inte detta för min del.
Några ord vill jag ändå säga om Västsahara och den hopplösa tillvaro och kamp som förtryckta västsaharier för, dels på av Marocko ockuperad mark, dels i flyktingläger på algerisk mark i Saharaöknen.
Jag har själv haft tillfälle att besöka några av lägren och se de utomordentligt svåra förhållanden som människor lever under och har levt under i 10, 20 och 30 år. Det råder vattenbrist. Det råder matbrist. Ja, det råder brist på det mesta. Vad man har svårt att förstå är att människor ändå kan vara lågmälda och tålmodiga, att de inte återigen tar till vapen.
Vi är många i Sverige som sedan lång tid tillbaka har stöttat kampen för ett fritt och självständigt Västsahara. Vi socialdemokrater anser att det är hög tid att den planerade folkomröstningen genomförs och att den marockanska ockupationen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Västsahara upphör.
Vi vill också öka det humanitära stödet till de många flyktingar som finns i lägren i Sahara. Ett viktigt symboliskt steg vore dessutom att starta ett ungdomsutbyte mellan Sverige och Västsahara. Det skulle bland annat innebära att västsahariska ungdomar kunde få en möjlighet att komma till Sverige under en tid för exempelvis studier. Samtidigt skulle det ge våra svenska ungdomar ny och viktig livserfarenhet och kunskap om en av världens stora orättvisor att använda sig av i olika sammanhang för att de i sin tur ska kunna bidra till en bättre tingens ordnig i världen.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag understryka vikten av att vi aldrig någonsin, vare sig som enskilda individer, som grupper, som partier eller som nation ser mellan fingrarna med eller blundar för världens orättvisor. Vi måste alla våga och vilja bidra till respekten för de mänskliga rättigheterna.