Fru talman! Alf Svensson tog upp att vi ratificerar en massa konventioner men att de många gånger inte har något nämnvärt värde. Det är konstigt att vi inte har kommit längre när det gäller alla de konventioner som många länder faktiskt undertecknar, menar han.
Därför vill jag återkomma lite grann till det som jag tog upp förut. Vi lever inte alltid själva upp till de konventioner vi undertecknar, och det är bedrövligt. Det gäller bland annat barnkonventionen, våtmarkskonventionen, tortyrkonventionen och många andra konventioner som vi inte lever upp till.
Vi kommer in på frågan om folkmord igen. Den konventionen är klar och tydlig. Jag har den framför mig här. Det är lätt att se vad det är som är ett folkmord. Sedan kommer man till nästa passus; vem är det som ska straffas? I de två fall vi talade om i dag, nämligen Armenien och Anfalkampanjen i Irak, hörde vi att det är gamla folkmord och att vi därför inte tar ställning. Men jag tog också upp frågan om att det egentligen handlar om ett pågående sorgearbete. Det handlar om att det är människor som är brottsoffer under många generationer.
Jag skulle vilja höra Kristdemokraternas syn på detta. Hur ska man kunna ge de här människorna - de individer som är drabbade och som är efterlevande till folkmordets offer - lindring för själen om man aldrig erkänner det som skedde? Därför är det viktigt med ett erkännande av de olika folkmorden, för att de människor som är drabbade ska kunna gå vidare i livet. Jag vill höra Kristdemokraternas syn på den frågan.