Fru talman! Jag kan börja med att observera att vi är rätt många reservanter. När utrikesministern talade var det många vackra ord och allmänt hållna formuleringar. Där råder det sällan någon större oenighet. Problemet är att det sedan ska omsättas. Det finns också en praktik, Carl Bildt, och där är vi betydligt mer oeniga.
Det skulle vara lätt för mig som oppositionell i denna kammare att kritisera Carl Bildt för det han inte tog upp i sitt anförande, men på tolv minuter hinner man inte säga allt. Jag kan säga efter ett och ett halvt år att man börjar se en viss linje i Carl Bildts utrikespolitik, hur vissa länder ständigt nämns och hur vissa länder aldrig nämns. Låt mig ta exempel på några som aldrig platsar i Carl Bildts anföranden.
Först och främst är det Colombia. När ska Carl Bildt börja kritisera regimen i Colombia, som ju en oberoende juristkommission har visat har ett så stort ansvar för de försvinnanden och de politiska mord som sker i landet? Colombia är ett land där demokratiskt valda parlamentariker fängslas på löpande band.
Varför är Carl Bildt så tyst om situationen i Filippinerna och Indonesien? Det är länder där oppositionella möter omfattande repression, och de fackliga aktivisterna trakasseras ständigt och avskedas från sina jobb.
Sällan står Etiopien på utrikesministerns dagordning, trots att den etiopiska regimen kanske är ansvarig för två av de värsta humanitära katastroferna i världen, den i Ogadenprovinsen och den i Somalia.
Väldigt sällan står Turkiet på dagordningen när det gäller diskussionen om mänskliga rättigheter och demokrati. Jag vet att Carl Bildt den 2 maj fick ett pris i Turkiet. Dagen innan hade förstamajdemonstranter mötts med våld och vattenkanoner. Om det har jag inte hört utrikesministern säga ett ord. Frågan måste ställas: Vilken trovärdighet kommer Sverige att ha att prata om mänskliga rättigheter i Vitryssland, Kuba, Iran, Burma om man är så tyst i så många andra fall?