Fru talman! När man läser det här betänkandet är det onekligen så för oss alla att vi får en mängd tankar och känslor som far genom våra hjärnor. Det är nästan som att man skulle vilja att ett antal sidor eller betänkandet blev till ett studiehäfte på exempelvis gymnasienivå. Det är inte för att det är fullödigt. Jag tror aldrig att vi kommer att producera någonting som är fullödigt. Men det är för att motioner, reservationer, utskottsöverväganden, ja, hela textmassan, lyfter fram de problem, motsättningar och fasor som finns runt om i världen.
Det är global verklighet som vi måste se och ta ansvar för. Det handlar som värden, värderingar och materiella tillgångar. Det livsnödvändiga saknas på så många håll. Det här betänkandet ger en bild, och jag tycker att det är en bra bild, av tillståndet på vår gemensamma odelbara planet.
Vi kan här under de minuter som står till vårt förfogande inte räkna upp allt som vi skulle vilja räkna upp. Men vi kan ändå hinna räkna upp hela rader av länder där medmänniskor lider brist på i stort sett allting. Det är brist på elementära rättigheter och faktiskt brist på rätten att existera, att få finnas till. Det är brist på vatten och mat, som det talades om här tidigare.
I betänkandet finns uppräknat en mängd FN-dokument som de allra flesta FN-medlemmarna ratificerat. Det är psykiskt påfrestande, eller hur man nu vill uttrycka det, att länder ratificerar och undertecknar, men sedan verkar inte detta undertecknande ha något nämnvärt värde.
Vi vet alla att om ord eller verbala ståndpunkter skulle skapa respekt för människovärdet hade vi knappast behövs skriva och formulera det här betänkandet. Det har under årens lopp sagts så mycket i denna kammare, i andra kammare och i andra sammanhang världen över.
Låt mig ta något exempel. I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter finns det skrivet om detta. Detta har tagits upp i debatten. Där står: Rätten för envar att för sig och sin familj åtnjuta en tillfredsställande levnadsstandard, däribland att få tillräckligt med mat. Där räknas också vatten in.
Vi hade mötet i Rom för någon vecka sedan. Jag behöver inte här i kammaren tala om vad det handlade om när statsöverhuvuden samlades från många håll och man skulle tala om livsmedelssituationen och livsmedelskrisen.
Vi vet hur det ser ut i Zimbabwe. Det har nämnts här tidigare. Det gäller också Darfur, Etiopien och Burma. Vi har här på förmiddagen i dag på partiledardebatten hört ordet utanförskap användas många gånger. Tala om utanförskap när vi talar om människor som lever under de här förhållandena!
Med beaktande av min ålder skulle jag kanske kunna drista mig till att - utan att på något sätt vilja vara ironisk - vädja till alla att lyfta in situationen lite mer internationellt när vi talar om utanförskap. Jag tror att det skulle vara mentalt hälsosamt för vår svenska debatt oavsett om den kommer från regeringen eller oppositionen om vi talade lite grann mer om vad som händer internationellt och hur det ser ut internationellt.
Det är ett hån, menar jag, att vi alla länder i världssamfundet inte har kommit längre när det gäller att leva upp till alla dessa konventioner. Det kanske är en konstig tanke, men ändå kommer den för en ibland: Hur skulle det ha sett ut om FN hade analyserats och genomlysts till 20 procent så mycket som vi genomlyser och analyserar EU? Därmed inte sagt att EU inte ska genomlysas och analyseras. Det är självklart.
Kan vi debattera och resonera om något mer angeläget här i kammaren än mänskliga fri- och rättigheter? Nej, det tror jag inte att någon tycker. Vi säger att demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inte kan åtskiljas. Vi är överens om att de är siamesiska tvillingar. Det står så bra uttryckt i betänkandet: De mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatsprincipen är varandras ömsesidiga förutsättningar.
Det är inte någon mening med att jag nu räknar upp en lång rad länder som redan är nämnda här. Jag tror inte att kunskapen i det avseendet saknas, i varje fall inte här i kammaren. Men jag tror att det finns en risk att vi talar om demokratiska värden - ett vanligt återkommande uttryck - och att det då i huvudsak handlar om rösträtt, rätten att bilda politiska partier, att det finns institutioner som är fristående och fri press. Detta är absolut självklara förutsättningar. Men de är inte i sig någon garanti för att innehållet är vad det bör vara och att varje individ upplever sig vara värdigt behandlad och respekterad med sina fri- och rättigheter och naturligtvis också skyldigheter.
Det handlar om respekten för varje individs okränkbara integritet och värdighet och respekten för medmänniskans unicitet. Demokratins kärna är det faktum att varje människa är ett original och därför måste respekteras utifrån sin egen kvalitet.
Den mest självklara fri- och rättigheten är rätten till liv. Det tror jag att vi är överens om. Det vore värdefullt om vi utan försök till misstolkningar ville och vågade dryfta vad vi menar med rätten till liv och kom överens om en maxim eller princip. Jag anser att det är tydligt att vår debatt och opinionsbildning i varje fall av och till är anstruken av utilitarism, det vill säga nyttofilosofi, och även av Hägerströms filosofi. Respekten för människovärdet och för livet - vem garanterar den? Varifrån eller vari finns förankringen? Hur benägna är vi att ansluta oss till eller acceptera rådande praxis? Och hur acceptabelt är i så fall det?
Finns det något som är absolut när vi talar om mänskliga fri- och rättigheter eller gör det inte det? Finns det etiska gränser över huvud taget? Vem sätter dem, och vem garanterar dem?
Jag menar att detta också är frågor som måste få finnas med i en MR-debatt. Min uppfattning är att EU borde kunna vara vida mer aktivt i MR-debatten. Det skulle stärka EU:s identitet och respekten för EU.
Jag ska i detta sammanhang visa på något konkret. FN hade som vi vet kommissionen för mänskliga rättigheter. Den kritiserades, verkligen med all rätt, för bristande trovärdighet. MR-förbrytare satt med som medlemmar i kommissionen. Sverige var aktivt. Det var inte enbart Sverige, men Sverige var mycket aktivt. Så tillsattes MR-rådet. MR-rådet har antagit 14 landspecifika resolutioner som kritiserar Israel, men inga som berör länder som Zimbabwe, Nordkorea och Iran. Det här är ingenting annat än skandal - en bedövande skandal.
Det är nästan så att man funderar på om inte FN-systemet precis som enskilda länder måste få besked om detta av EU. Vi kan inte ha ett FN som agerar i strid mot sin egen charta.
Visst finns det alltid risk för att vi lägger ett svenskt raster på andra länder eller, för att uttrycka det annorlunda, att vi ser på länder, fattiga, tidigare förtryckta folk genom svenska glasögon. Det är väl att göra det lite för enkelt. Men vi kan absolut inte nöja oss med mindre än att få se rörelse i demokratisk riktning och rörelse för större respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Kampen för medmänniskors värdighet, för demokrati och för mänskliga fri- och rättigheter får aldrig avstanna. Den måste alltid föras överallt, och den kommer aldrig någonsin att kunna presenteras så att vi är nöjda - hoppas jag.