Fru talman! Låt mig i den senare delen säga att jag väl inte utan visst intresse följde det försök till diskussion i dessa frågor som Socialdemokraterna för någon vecka sedan bedrev och som kulminerade i att Socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor - det var han väl, eller någonting sådant - anklagade mig för att vara en brottsling mot bakgrund av att jag träffade personer som Ban Ki-moon och Barroso. De råkade nämligen vara män. I och med att jag träffade män bröt jag mot mänskliga rättigheter, och i och med det var jag brottsling.
Håller man debatten på den nivån tas man inte riktigt på allvar. Jag tycker kanske att också exemplet med Kinadebatten visade att det ibland från Socialdemokraternas sida finns en tendens att ta i så till den milda grad att man förlorar varje form av trovärdighet.
Jag tycker att det är viktigt att arbeta för att kvinnor ska få bättre möjligheter att delta också i det politiska livet. Men jag kan inte varje dag fördöma eller vägra träffa statschefer, utrikesministrar eller statsministrar i andra länder bara därför att de har ett kön som överensstämmer med mitt eget. Jag tror att det skulle handikappa svensk utrikespolitik relativt rejält. Jag är inte medveten om att det för den delen tidigare har varit svensk politik.
På olika sätt, icke minst genom biståndspolitiken, ska vi också försöka hjälpa till när det gäller denna utveckling. Oppositionens företrädare vet också att vi gör det på olika sätt. Har jag möjlighet att träffa både män och kvinnor i olika situationer som arbetar för dessa saker ska jag förvisso göra det.
Men att framställa det som ett brott mot mänskliga rättigheter att jag träffar Ban Ki-moon, Iraks premiärminister al-Maliki eller herr Barroso tyckte jag nog var ett av de gjorda övertrampen. Det kom lite grann i linje med det som ju Kerstin Engle höll med om - det Kinainhopp i debatten som Socialdemokraterna höll på med och som även det slutade med vad som väl måste betraktas som ett med svenska politiska mått mätt relativt spektakulärt självmål.