Herr talman! Välkommen, säger jag till de borgerliga företrädarna som nu har börjat släntra in i kammaren.
Vänsterpartiets mål är att Sverige ska vara ett land som står upp för alla mänskliga rättigheter, oavsett var, när och med vilka motiv de kränks och inskränks.
De mänskliga rättigheterna är, som de beskrivs i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, odelbara, är inbördes beroende och har universell giltighet. De orden upprepas ofta, men de får aldrig förminskas till ett mantra. Om man menar allvar med de orden måste de också få politiska konsekvenser.
För oss vänsterpartister är de medborgerliga och politiska rättigheterna som mötesfriheten, yttrandefriheten och rätten att organisera sig förutsättningar för att världens fattiga och maktlösa ska kunna kräva sin rätt till arbete, bostad och sjukvård.
På samma sätt är de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna förutsättningar för att alla ska kunna delta i samhällets beslutsfattande, organisera sig och utnyttja sin yttrandefrihet.
Inskränkningar i de politiska rättigheterna kan därför aldrig ursäktas med hänvisning till framsteg på de sociala områdena. På samma sätt kan vi inte heller blunda när människor förvägras utbildning, ett tak över huvudet eller mat i magen med hänvisning till att de har rösträtt eller möjlighet att uttrycka sin åsikt.
I regeringens skrivelse som vi har att diskutera har de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna förpassats till pliktskyldiga bisatser för att i bästa fall betraktas som andra rangens rättigheter. Man kan inte på detta sätt plocka ut delar ur FN:s konvention eller betrakta mänskliga rättigheter som ett smörgåsbord och ändå tro att man ska hitta helhetslösningar. Med en sådan utgångspunkt är risken överhängande att politiska rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsrätt i realiteten förminskas till att vara rättigheter för världens välbeställda och mäktiga.
För Vänsterpartiet är det ett synsätt som vi aldrig kan ställa oss bakom. Vi anser att Sverige framöver i alla strategier som rör mänskliga rättigheter ska och måste utgå från hela FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga och politiska rättigheterna såväl som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Därför vill jag yrka bifall till reservation 1.
Herr talman! Få ord förekommer så ofta i den utrikespolitiska debatten i Sverige som mänskliga rättigheter. Vi talar mycket, länge och ofta om mänskliga rättigheter. Man skulle kunna tro att det råder en allmän enighet om de mänskliga rättigheterna.
Men vi ser också en borgerlig regering som har olika måttstockar, och ibland inga måttstockar alls, för de mänskliga rättigheterna beroende på var, av vem och med vilka motiv de kränks och inskränks.
I det betänkande vi har att debattera är exemplen på dessa dubbla måttstockar många. I texten om Colombia finns inte ett kommatecken av kritik mot regimen i landet trots att landets oberoende juristkommission konstaterat att den colombianska staten var ansvarig för 75 procent av de 11 292 försvinnanden och politiska mord som skedde i landet mellan 2002 och 2006. Man säger från majoritetens sida att flerpartisystemet fungerar väl i Indonesien, trots att oppositionella kan vittna om omfattande repression och trots att tusentals fackliga aktivister trakasseras. Majoriteten talar om ökad frihet i Marocko, och jag undrar hur många västsaharier som har levt i 30 år av marockansk ockupation som håller med om det.
Det som Colombia, Marocko och Indonesien har gemensamt är inte bara att de kränker de mänskliga rättigheterna utan också att de är nära allierade med USA. Bakom de storslagna deklarationerna väger uppenbarligen den så kallade transatlantiska länken tyngre än omsorgen om de mänskliga rättigheterna.
Inte minst märks det i det som sägs om USA, eller rättare sagt det som inte sägs om USA. För när det kommer till brott begångna av USA tystnar man. Trots att USA:s ockupation av Irak drivit mer än fyra miljoner irakier på flykt, kostat kanske så många som en miljon irakier livet och varit kantad av tortyr och övergrepp mot civila, nämns USA över huvud taget inte i texten om Irak. Enligt Amnesty verkar privata säkerhetsbolag och de utländska trupperna ha total immunitet att döda irakier. Men om detta säger en regering som säger sig vara en röst för fred, frihet och försoning ingenting.
I betänkandet kritiserar man visserligen övergreppen i Abu Ghraib-fängelset, men inte därför att de var ett brott mot mänskliga rättigheter utan därför att de skulle ha en negativ påverkan på relationerna mellan väst och den muslimska världen. Man häpnar.
Respekten för de mänskliga rättigheterna måste alltid gå före lojalitet och sympatier med en viss stat. Kompromissar man med de mänskliga rättigheterna när det kommer till ett land förlorar man trovärdigheten att kritisera andra.
Herr talman! Dagens betänkande omfattar en lång rad frågor, och jag väljer att lyfta fram två av dem. Det förminskar inte på något sätt vikten eller betydelsen av de övriga.
För 60 år sedan inleddes en fördrivning av det palestinska folket, en fördrivning som fortfarande pågår. På de ockuperade områdena pågår en kamp om kvadratmeter, en kamp som palestinierna alltför ofta går förlorande ur. Medan vi står här i denna kammare och debatterar ser vi hur palestinska hem, palestinska jordbruk och jordbruksmarker ersätts med israeliska bosättningar. I dag är ännu en dag av kamp för överlevnad för befolkningen på Gazaremsan, en kamp som för varje dag blir allt svårare i takt med att den israeliska isoleringens grepp hårdnar och bristen på bränsle, mat och mediciner blir alltmer akut. Raketbeskjutning mot civila och självmordsbombare kan aldrig ursäktas, men på samma sätt kan de heller aldrig ursäkta att man kollektivt bestraffar ett helt folk och inte ursäkta att man inskränker rätten till mat, sjukvård och ett värdigt liv.
Det samhällssystem som Israel byggt upp på de ockuperade områdena grundar sig på tanken att alla människor inte är lika mycket värda, att dina rättigheter, möjligheter och skyldigheter inte styrs av att du är människa, utan av din etnicitet.
I Jerusalem betalar den palestinska befolkningen i genomsnitt mer i skatt än israeler trots att palestinierna har lägre genomsnittsinkomst, men trots det får palestinierna sämre samhällsservice. På väg 443, huvudvägen på Västbanken, har palestinier inte fått färdas sedan 2002 - det är en väg reserverad för israeler. Samtidigt som de israeliska bosättningarna expanderar är det i praktiken omöjligt för palestinier att få bygglov, och skulle de trots allt bygga sig ett tak över huvudet, ta till vara sin grundläggande mänskliga rättighet att ha ett hem, rivs det huset snabbt av Israels bulldozrar. Det samhällssystem som Israel har byggt upp på de ockuperade områdena påminner i alltför stor utsträckning om det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika.
Att säga att alla människor är lika mycket värda förpliktar; då kan man aldrig acceptera den ockupation som bygger på att det palestinska folket i bästa fall betraktas som andra klassens medborgare. Ett Sverige som har ambition att vara en konsekvent röst för fred och mänskliga rättigheter måste också vara en konsekvent röst för ett fritt och demokratiskt Palestina. Men i stället firar borgerlighetens företrädare ockupationsmakten Israel med cocktailar och dans. Det håller inte, och jag vill därför yrka bifall till reservation 40.
Herr talman! Det sägs ibland att tiden läker alla sår. Låt oss konstatera att det inte är sant. Övergrepp, kränkningar och folkmord skapar trauman och sår som inte tiden kan läka. Utan att offren får upprättelse och får sitt lidande bekräftat riskerar trauman att fortleva genom generationer.
År 1915 mördade den dåvarande osmanska ledningen kanske så många som 2,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontier med flera. Syftet var uppenbart och medvetet: att utrota dessa folk, utplåna deras kultur och skapa ett etniskt homogent Turkiet. Den dåvarande svenske ambassadören i Istanbul skrev hem till Stockholm i en rapport "att ungturkarna vilja begagna tillfället, då av olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt och består i den armeniska nationens utrotande."
Så skrev den svenske ambassadören 1915. Det är en rapport som uppenbarligen ingen i majoriteten ännu har läst, för fortfarande vägrar den svenska regeringen att erkänna folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontier med flera.
Frågan om folkmordet är inte bara en fråga om historia. För de drabbade och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, varav tiotusentals bor här i Sverige, är folkmordet fortfarande ett levande trauma och ett öppet sår. Frågan om folkmordet är också centralt och intimt förknippad med det Turkiet vi ser i dag och dess många problem; trakasserierna mot de etniska och religiösa minoriteterna, det exkluderande politiska systemet som utestänger dessa grupper från möjligheten att påverka och den mörka turkiska statens långa skugga.
Ett erkännande är en förutsättning för att de efterlevande ska få upprättelse och för att Turkiet ska kunna bli en verklig demokrati. Vi politiker ska inte skriva historia, men det är vår plikt som politiker att förhålla oss till historiska faktum. Vänsterpartiet kräver därför att Sverige erkänner folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontier med flera. Jag vill därför yrka bifall till reservation 29.
Herr talman! Det betänkande vi har att debattera rör en lång rad frågor. I Vänsterpartiets 39 reservationer visar vi hur en utrikespolitik skulle kunna se ut där man sätter de mänskliga rättigheterna högst upp på dagordningen, inte bara i ord utan också i handling.
Vi lyfter fram den av väst bortglömda etiopiska diktaturen och dess övergrepp mot både sin egen och Somalias befolkning, rätten att organisera sig fackligt i världen och de omfattande inskränkningarna i demokratin i Bangladesh. Vänsterpartiet lyfter också fram den världsomspännande diskrimineringen av kvinnor, Västsaharas rätt till frihet och USA:s ockupation av Irak.
Våra reservationer rör en lång rad centrala frågor som var och en hade förtjänat en egen debatt. Det är bara att beklaga att utskottsmajoriteten valt att behandla de här så viktiga frågorna i samma betänkande och därigenom omöjliggjort för oss att ha en rimlig behandling och en rimlig diskussion på dessa områden. Men jag garanterar att vi från Vänsterpartiets sida återkommer på dessa områden.
Vänsterpartiet är och kommer att vara en ständig blåslampa på varje svensk regering som har dubbla måttstockar för mänskliga rättigheter. Så länge som en svensk regering väljer att blunda för eller förminska allvaret i något brott mot någon av de mänskliga rättigheterna i något land kommer Vänsterpartiet att vara där och vara berett att kritisera. Det är bara att konstatera att vi vänsterpartister har ett hästjobb framför oss.