Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag var någon minut försenad. Sådant inträffar. Den tidigare debatten kanske avslutades något tidigare än vad jag hade planerat. Så kan det gå.
Låt mig börja med att välkomna denna debatt. Jag tycker att det är viktigt, även om skaran är något glesare än vad den var nyss, att med en separat diskussion visa att mänskliga rättigheter är ett centralt inslag i svensk utrikespolitik, att det engagerar såväl regering som riksdag.
Grunden till denna debatt är i formell mening utrikesutskottets betänkande nr 9 om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Det grundar sig i sin tur på den skrivelse om mänskliga rättigheter som regeringen avlämnade till riksdagen.
Den skrivelsen, den första i sitt slag, är ett uttryck för att denna regering har prioriterat arbetet för mänskliga rättigheter som en av de viktigaste punkterna i sin samlade utrikespolitik. Det redovisades mycket tydligt i den första regeringsförklaringen av statsminister Fredrik Reinfeldt, och när jag avgav den första utrikesdeklarationen från denna talarstol var det en av de tio punkter som vi skulle prioritera och prioritera med kraft under denna mandatperiod. Därav skrivelsen till riksdagen, därav utrikesutskottets betänkande och därav denna debatt.
Jag kan konstatera när jag läser igenom utrikesutskottets gedigna och läsvärda betänkande att utskottet i allt väsentligt ställer sig bakom regeringens politik. Det är ett uttryckligt stöd för den inriktning som vi har gett politiken, ett uttryckligt stöd också för inriktningen när det gäller de olika delar av detta viktiga politikområde som vi har tagit upp.
Det finns 47 reservationer i betänkandet. Hans Linde har uppvisat en sedvanlig energisk aktivitet, eftersom han står för den absoluta merparten av detta. Därmed har Hans indirekt demonstrerat det mycket breda parlamentariska stöd som finns för regeringens uppläggning av politiken när det gäller mänskliga rättigheter. Han har sina ståndpunkter, och Bodil Ceballos också en och annan utflykt i de olika områden som vi ska diskutera.
Om vi tittar på detta i ett mer allmänt perspektiv ska vi för det första uttrycka en viss tacksamhet över att vi lever i en del av världen där den stora partiledardebatten kan handla om enstaka procentenheter i några av våra synnerligen utbyggda sociala trygghetssystem. I stora delar av världen lever man i omständigheter där den typ av diskussion som vi har haft i denna kammare just nu kanske inte upplevs som fullt så avgörande för nationens liv och död som det framställdes under förmiddagen.
Det hindrar inte att vi har haft en utveckling under de senaste två decennierna där arbetet för fred, frihet och demokrati har gjort mycket stora framsteg. Diktaturer har fallit. Respekten för mänskliga rättigheter har ökat. Våra möjligheter att arbeta för de värderingar som är så viktiga i denna diskussion har blivit mycket större än vad de tidigare var.
Jag ska inte anspela alltför mycket på Hans Linde, bara notera att han företräder ett parti som tidigare var relativt närstående en ideologi som stod för några av de värsta diktaturerna i vår tid och vår del av världen. Han företräder också ett parti som hade flathet, till och med stöd för dessa diktaturer och detta förtryck explicit på sitt program under åtskilliga decennier. Den tiden är tack och lov borta när de fanns.
Så det har varit decennier av framsteg som det finns anledning att notera. Men det finns också anledning att notera tendensen till att utvecklingen har stannat upp under senare år eller till och med i viktiga hänseenden måhända gått bakåt. Det finns de i den internationella debatten som fruktar att vi nu är på väg mot en ny situation med nya auktoritära regimer som kommer att utmana den demokratiserings- och frihetsvåg som vi faktiskt har sett i världen under senare år.
Jag är mindre pessimistisk på den punkten av den enkla anledningen att jag ser att i dessa länder är dessa regimer rädda för dem som verkar för öppenhet, demokrati och frihet. Man sätter dem i fängelse. Det innebär att man är rädd för dem. Det finns inga längre i våra länder, eller mycket få, som förordar diktaturer och förtryck eller den typ av totalitära ideologier som förr också i demokratierna hade sina företrädare.
Det är fortfarande våra idéer som är på offensiven. Om vi får koalitioner av länder som fortsätter att driva dessa frågor och den grundläggande samhällsomvandling som är en förutsättning för respekten för demokrati och mänskliga rättigheter, om vi kan ha framgång i det, finns det anledning till fortsatt optimism vad gäller den globala utvecklingen. Det hindrar dock självfallet inte att vi står inför mycket betydande utmaningar i ett antal olika avseenden, på ett antal olika områden, i ett antal olika länder.
Det har refererats av tidigare talare vid flera olika tillfällen hur regeringen har talat om Kuba. Det är en utomordentligt repressiv regim som vi har på Kuba. Det talas om att de har genomfört vissa liberaliserande åtgärder på senaste tiden. Det har de gjort. Det handlar i huvudsak om jordbrukspolitiken. Jag är för liberalisering av jordbrukspolitiken också på Kuba. Men framstegen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter har hitintills varit utomordentligt trevande.
Vitryssland är en auktoritär diktatur i vårt omedelbara närområde. Vi försöker genom EU-instrument och andra instrument att få dem att frige återstående politiska fångar - det är inte många men viktigt i sig - och långsiktigt öppna upp sitt politiska system.
Zimbabwe har nämnts och kommer säkert att nämnas ytterligare i debatten under dagen. Jag hoppas det. Där är situationen i dag sämre än när regeringen skrev sin skrivelse och med all sannolikhet sämre än när utskottet justerade sitt betänkande. De rapporter vi får in om förföljelse och tortyr inför de val som nu ska äga rum är djupt oroväckande och läggs ovanpå en situation där en förödande politik har lett till förödelse för detta en gång så rika och en gång så lovande land.
Där ser vi hur en felaktig och farlig politik har förött och förstört ett land och nu äventyrar människornas både frihet och liv på ett sätt som gör att de flyr i desperation över gränserna till andra länder. Det finns anledning att tala om det i mycket skarpa termer.
Nordkorea är ett annat land som vi kanske hör mindre om. Om Zimbabwe slänger ut journalister så släpper Nordkorea över huvud taget inte in journalister. Det är ett hermetiskt tillslutet samhälle. Men vi vet om arbetsläger. Vi vet om förtryck. Vi vet om en av de sannolikt brutalaste regimer som fortfarande finns i vår tid. Då kan vi inte vara tysta om det.
Åtskilliga gånger har vi haft anledning att ta upp situationen i Iran, ett mer mångfasetterat samhälle men med en regim som tydligt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där situationen har blivit värre under säg det senaste året. Vi ser också här avskyvärda fall av till exempel avrättning med stening. Dödsstraffet är alltid förfärligt och ska fördömas, men här är det i vissa fall ännu mer förfärligt än så.
Burma har självfallet också varit ett land som har engagerat oss under den senaste tiden och då inte bara på grund av den allmänna politiska situationen. Det gäller även försöken att genomföra en förändring under föregående år och förtrycket som följde på detta men också regimens ovilja nu att fullt ut acceptera att det internationella samfundet faktiskt genuint vill hjälpa människor i nöd.
Man var rädd för att hjälpen skulle nå fram och demonstrera regeringens egna tillkortakommanden. Från svensk sida gjorde vi mycket för att ta oss in och lyckades nog hjälpa några människor som annars icke hade fått hjälp i detta så hårt drabbade Burma. Det visade kanske också för oss ännu tydligare på tillkortakommandena och bristerna i en regim som denna.
Sedan har vi självfallet det vi kan se och diskutera i stora och viktiga länder som vi i övrigt kan sträva efter att ha goda relationer med. Kina är ett land som vi har goda politiska och kommersiella relationer med, men vi ska inte dra oss för att också ta upp de frågor om mänskliga rättigheter som är viktiga. Det kan gälla dödsstraffet. Vi har haft en diskussion med dem om det. Det kan också gälla individuella fall.
Vi hade ju en rätt betydande diskussion inför statsministerns resa till Kina nyligen där vi hamnade i den något egenartade situationen att oppositionen ville att han skulle ta upp färre individuella fall i dialogen med den kinesiska ledningen än han sedermera visade sig göra. Det visade kanske, tycker jag, på riskerna med att alltför mycket partipolitisera den typen av frågeställningar.
Sedan har vi Ryssland som nu har en ojämförligt mycket bättre situation när det gäller personlig frihet än för 20 eller 25 år sedan. Men där har vi sett att den auktoritära tendensen i politiken tydligt har förstärkts under de senaste tre fyra åren. Vi har anledning både att göra vår stämma hörd och att göra vad vi kan för att försöka främja en utveckling i Ryssland i riktning mot mer av demokrati.
Allt detta kräver en aktiv och engagerad svensk politik. Den sker bilateralt, ofta genom uttalanden här i riksdagen och genom frågesvar och interpellationsdebatter. Jag sätter värde på detta, för det är viktigt att vi gemensamt kan forma politiken även om vi kanske har nyanser i den. Det sker inom Europeiska unionen som är ett av våra viktigaste instrument, och det sker inom Europarådet där vi för närvarande är ordförande i ministerkommittén.
Att stärka rollen för Europadomstolen för mänskliga rättigheter är det starkaste övernationella instrument för skyddet av mänskliga fri- och rättigheter i världen. Vi ska se till att det också fungerar, men även vara medvetna om att detta innebär åtaganden som vi själva måste leva upp till.
Vi fälls gång på gång av Europadomstolen för brott mot mänskliga rättigheter. De är kanske inte fullt så fundamentala som rätten till liv, men självfallet måste vi anpassa oss efter detta.
Det sker självfallet inom ramen för Förenta nationerna och dess arbete. Det gäller då arbetet med mänskliga rättigheter nere i Genève men också arbetet i andra sammanhang - i fredsbevarande operationer och mycket annat - kanske alldeles speciellt detta år när vi kommer att fira 60 år efter undertecknandet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Förhoppningsvis blir det firandet utgångspunkten för en bredare internationell diskussion om hur vi på olika sätt kan främja arbetet i de individuella fallen och också om att globalt se till att vi får en utveckling där allt fler regimer i allt större delar av världen inser att respekten för medborgerliga fri- och rättigheter, respekten för medborgerlig frihet och för utveckling mot demokrati, är en förutsättning också för ekonomisk och social utveckling och en förutsättning för den internationella respektabilitet som jag hoppas att alla i grunden strävar efter.
I detta anförande instämde Walburga Habsburg Douglas och Marietta de Pourbaix-Lundin (båda m).