Herr talman! Sten Svensson anser att den nya lagen
andas förmyndarmentalitet. Han sade också att
reklamen inte vilseleder konsumenterna. Jag skulle
då vilja att Sten Svensson karakteriser följande
rekommendationer från en reklamfirma om hur
man skall utforma tobaksreklam för att få barn och
ungdom att börja röka. Det gäller en reklamfirma i
USA. Så här skriver firman:
''Framställ cigaretten som en av få symboler för
inträde i vuxenlivet. Framställ cigaretter som en
produkt och aktivitet som ingår i de förbjudna
nöjena. Skapa en situation som är hämtad från den
unge rökarens vardagsliv. Låt situationen på ett
elegant sätt anspela på grundläggande symboler för
uppväxt- och mognadsprocessen. Förknippa i
görligaste mån med tanke på legala hinder
cigaretter med droger, vin, öl, sex etc. Förmedla inte
några budskap med anknytning till hälsa. Det gäller
att tränga bort rökarens oro över hälsorisker. Ge
konsumenterna en godtagbar förevändning att
röka.''
Är inte detta förmyndarattityd, vet inte jag vad man
menar med förmyndarattityd.
Jag instämmer i praktiskt taget allt vad Jerzy
Einhorn sade. Bara en formulering håller jag inte
riktigt med om. Han sade att vi inte skall kritisera
företagen utan enbart oss själva, eftersom vi inte har
förmått att ge de riktiga ramarna. Jag tycker
faktiskt att reklamfirmor som ger sådana här
rekommendationer om hur man skall utforma
reklamen och företag som använder sådana här
metoder skall kritiseras. Visst skall vi stifta bättre
lagar, men vi måste också ha rätt att kritisera
företagen. Vi kan inte komma åt alla orimligheter
med enbart lagstiftning.
Efter riksdagens beslut i maj förra året har vi fått ett
förslag till skärpt förbud mot direkt tobaksreklam,
vilket är bra. Men vi får inte ha för stora
förväntningar. Vi har sett från andra länder att när
man har skärpt lagarna mot direktreklam så
minskas visserligen tobaksbruket, men samtidigt
ökar de olika indirekta reklammetoderna, vilket
flera här har givit exempel på.
Det är naturligtvis bra att utskottet begär att
regeringen skyndsamt utreder frågan om förtäckt
reklam och återkommer till riksdagen i frågan. Vi
vänsterpartister tar kanske åt oss en liten del av
äran i och med att Eva Zetterberg var den som i en
meningsyttring drev just denna fråga förra våren.
Inte heller vi är omedvetna om att det finns
komplikationer av olika slag. Jag lyssnade på
Rinaldo Karlsson som exemplifierade med
seriefiguren Camel, och jag funderade över
Pariskonventionen -- över vad den innebär och hur
man skall hitta fram till en lag för att komma åt
sådana här saker. Det är klart att också jag inser att
det inte kan vara helt lätt.
Jag skulle vilja ta följande exempel, Sten Svensson.
Det kan vara så att ett företag ger en produkt
namnet Amfetamin eller LSD. Skall vi kunna ha
lagar som på något sätt ingriper mot sådant?
Motståndarna till en skärpning av reklamförbudet
brukar hävda att en ytterligare skärpning i Sverige
bara innebär konkurrensfördelar för de företag som
ändå kan få ut sin reklam och att effekten bara blir
en förskjutning av marknadsandelarna, till de
utländska företagens fördel.
Denna typ av argument används ju också när vi
diskuterar vapenexport eller barnpornografi. Men
på detta område, liksom på många andra, måste
faktiskt någon börja. Någon måste gå i täten.
Sten Svensson talade här så vackert om att Sverige
kanske blir det första land som når målet när det
gäller detta med 80 % icke-rökare år 2000.
Jag kan för mitt liv inte begripa att denna regering
som anser sig vara så kompetent -- exempelvis kan
man ju åstadkomma Europas bästa skola och under
några hektiska nätter klara förhandlingar i
betydligt större frågor än vad det här handlar om --
inte skulle klara att på ganska kort tid få fram en
lagstiftning som innebär en skärpning av ingreppen
mot den typ av fullständigt vanvettiga metoder i
form av smygreklam o.d. som tillämpas.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.