Herr talman! Jag håller gärna med tidigare talare
som har framhållit hur farligt det är att röka. Det
är farligt. Ja, det är alldeles förskräckligt farligt. I
själva verket är rökning en av de hälsovådligaste
saker som man kan ägna sig åt.
Från den utgångspunkten har även jag
uppfattningen att det är bra om bruket av tobak kan
minskas.
Jag skulle vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi i Sverige har lyckats ganska bra med att
minska tobakskonsumtionen. Vi har gjort det med
traditionella metoder, nämligen en sorts
straffbeskattning av tobaksprodukter. Det är för
övrigt en metod som är mycket effektiv med tanke
på de ungdomar som så många talare brukar
förbarma sig särskilt över. Jag tycker att det är
befogat med rimliga regler för att skyddda tredje
man som inte röker, och jag tycker att det är rimligt
med en politik på det här området som bygger på
upplysning och information om tobakens
skadeverkningar. Det särskilda ansvaret ligger på
familj, skola och sjukvård.
Jag var inte övertygad om behovet av en tobakslag
när den frågan diskuterades i maj förra året, men
jag tyckte att regeringen ändå lade fram ett ganska
balanserat förslag. Det som hände var att
Socialdemokraterna, som också traditionellt brukat
inta en ganska balanserad hållning i de här
frågorna, inte längre kunde hålla sig. Här fanns en
möjlighet att köra över regeringen. Då kunde man
släppa loss Rinaldo Karlsson i manegen, och det
gjorde man.
Man fick snabbt stöd av Ny demokrati, som ju så
länge det inte gäller sprit är en av de mer
framträdande företrädarna för förbud och
restriktioner här i kammaren, har det successivt
under mandatperioden visat sig. Med stöd av
enskilda ledamöter i övriga partier som tror att
restriktioner och pekpinnar är det bästa sättet att
åstadkomma förändringar av mänskligt beteeende
fick man en majoritet för att beställa skärpningar av
tobakslagen innan trycksvärtan ens hade hunnit
torka.
Det är intressant att se vad som händer sedan. Nu
har beställningen effektuerats av regeringen. Är
man då nöjd? Nej då. Kammaren är inte överfylld,
men i den mån den fylkas av någonting så fylkas den
av intresserade motionärer som begär ytterligare
restriktioner och pekpinnar utöver dem man fick
igenom förra gången. Samma allians av
socialdemokrater och förbudsivrande
nydemokrater formerar en majoritet i
socialutskottet som skall gå längre.
Jag menar att det beslut man fattade i maj förra året
var något slags trendbrott. Det innebar att vi i
Sverige flyttade över tyngdpunkten i arbetet mot ett
skadligt tobaksbruk från de traditionella
åtgärderna information, upplysning och
beskattning och lade den på förbud, restriktioner
och pekpinnar. Jag tycker att det är synd, framför
allt av två skäl. Det första och mest påtagliga skälet
är att det traditionella arbetssättet har visat sig vara
framgångsrikt. Det andra skälet till att det är synd
är att det enligt min uppfattning devalverar
riksdagens anseende i vanliga människors ögon.
Hur mycket Rinaldo Karlsson än orerar om
marknaden i talarstolen och berättar om hur ni i
socialutskottet skall ta tag i problemen handlar den
här frågan i dag lika litet som den gjorde det den 27
maj förra året om en kamp mellan å ena sidan ett
vitt hälsointresse och å andra sidan ett svart intresse
representerat av en profithungrig multinationell
tobaksindustri. Det är inte vad det handlar om. Vad
det handlar om är ansvarsfördelningen mellan å ena
sidan vilka beslut som vanliga individer och
medborgare i vårt samhälle skall få fatta alldeles på
egen hand och å andra sidan vilka beslut som
politiker och beslutsfattare i t.ex. riksdagen skall
hantera.
Nu har vi fått beställningen med sina olika delförslag
verkställd. Jag såg att den innehöll förbud mot
rökning t.o.m. utomhus, inte generellt, men på vissa
platser. Det som jag tycker är principiellt mest
betänkligt -- jag var inne på det när vi diskuterade
tobakslagen förra gången -- är naturligtvis de
inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten som
det innebär när man får ett förbud mot kommersiell
reklam.
Jag skall inte överbetona konsekvenserna av detta,
eftersom det är klart att yttrandefriheten och
tryckfriheten inte försvinner därför att man har ett
förbud mot tobaksreklam, lika litet som de gjorde
det när vi införde ett förbud mot alkoholreklam.
Men det innebär en inskränkning, och det är alltid
principiellt intressant och principiellt viktigt. Nu
förs det dess värre inte så mycket principiell debatt
när det gäller tobak, för där är det jesuitiska
principer som får gälla. Där helgar ändamålet
medlen. Då kommer argumenten av typ: Det är
barns och ungdomars frihet från tobak som vi skall
diskutera, inte tobaksindustrins frihet att lura på
vanliga dödliga människor sina produkter.
Det kan ligga något i det. Men lika fullt kvarstår
faktum, att inför man ett totalt kommersiellt
reklamförbud så innebär det en inskränkning i
yttrande- och tryckfriheten som endast är möjlig
därför att vi råkar ha en speciell undantagsparagraf
i tryckfrihetsförordningen. Som på beställning
kommer nästa problem. Förbjuder man den
kommersiella reklamen leder det naturligtvis till en
ökning av den s.k. smygreklamen. Då måste den
också förbjudas, och då måste vi gräva djupare i
tryckfrihetsförordningen.
För mig bygger värnet om fri- och rättigheter på att
man inte skall göra inskränkningar bara därför att
man ogillar en viss företeelse. I både den föregående
och den här debatten om tobakslagen förefaller det
i vart fall mig som om många av förslagen styrs av
just tyckande. Man borde i alla fall ha två kriterier.
Ett kriterium borde vara att det man försöker
åstadkomma är någonting med mycket högt
skyddsvärde. Där kan vi se av en nyligen aktuell
diskussion att inte ens ett förslag med så högt
skyddsvärde som att göra ingrepp i
tryckfrihetsförordningen för att förhindra
hanteringen med barnpornografi är särskilt lätt att
åstadkomma utan att det får räckvid och
komplikationer som kräver noggranna
överväganden. De noggranna övervägandena pågår
just nu.
Det borde också vara så, om man vill göra ingrepp
i yttrande- och tryckfrihetens principer, att man
åtminstone hade en viss säkerhet i sin bedömning av
om de åtgärderna över huvud taget ger någon effekt.
Ger de ingen effekt använder man onekligen mer
våld än nöden kräver. Det är ingen som har visat att
de har effekt. Över huvud taget vilar hela
reklamförbudet på en mycket bräcklig grund.
Jag minns att det figurerade mycket statistik i
debatten om tobakslagen den 27 maj förra året. Det
bollades med åtskillig statistik. Man försökte bevisa
olika saker. Den enda bestämda slutsatsen man
kunde dra av den där statistikexercisen var att man
faktiskt inte kan dra några bestämda slutsatser.
Statistiska centralbyrån kom den 13 december 1993
med en jämförande statistisk studie av
tobakskonsumtionen i de nordiska länderna från 70-
talets början till 90-talets början. Det visade sig att
den totala konsumtionen av röktobak under de här
20 åren har minskat, i Sverige med 25 %, i Finland
med 7 %, i Danmark var den ungefär lika och i
Norge ökade konsumtionen av röktobak med 8 %.
Det är notabelt att man i Norge har ett
reklamförbud. I Finland har man det också. Där
har vi en påfallande hög andel ungdomar som röker.
Jag försöker med detta inte säga att det blir fler som
röker därför att man inför ett reklamförbud. Men
jag vill med bestämdhet hävda att ingen på ett
övertygande sätt har kunnat visa att ett
reklamförbud ens leder till de åsyftade resultaten.
Har man redan från början mycket principiella
invändningar mot den tekniken att stifta lag på, blir
man inte mindre tveksam om hela
lagstiftningsmanövern vidtas utan att det leder till
några som helst resultat i praktiken.
Enligt min uppfattning misshandlade socialutskottet
regeringens tobakslagsproposition redan förra
gången. Nu har man fått ett nytt beställt
betänkande. Misshandeln fortsätter, herr talman.
Jag kommer naturligtvis att i en votering mellan
utskottsmajoritetens förslag och den i utskottet
avgivna reservationen stödja reservationen. Men
min utgångspunkt är faktiskt att stå kvar vid den
uppfattning jag hade när vi behandlade tobakslagen
förra gången, nämligen att den propositionen
innebar ett balanserat förslag.
Mot den bakgrunden, herr talman, ber jag att under
mom. 1 i utskottets hemställan få yrka bifall till den
av mig själv och Knut Billing avgivna motionen
1993/94:So33, innebärande avslag på propositionen.