Herr talman! Information om tobakens
skadeverkningar har länge bedrivits i vårt land.
Även om andra åtgärder vidtas, är information och
utbildning fortfarande grundläggande element i
samhällets åtgärder mot tobaksbruket. Genom det
tobaksprogram som Folkhälsoinstitutet bedriver
har de hälsoupplysande informativa insatserna mot
tobaksbruket förstärkts på central nivå. Det är
viktigt att informationen om tobakens
skadeverkningar intensifieras på lokal nivå, inom
skolor, primärvården, frivilliga organisationer etc.
Det viktigaste instrumentet är och förblir
opinionsbildning och information. Inom många
andra områden har information och aktiv
upplysning visat sig mycket effektiv. Ett bra
exempel på detta är den omfattande
antirökkampanj som bedrevs främst i slutet av
1970-talet. Resultatet har blivit en kraftig
minskning av rökningen bland de ungdomar som
var föremål för denna information. Erfarenheter
från denna och liknande kampanjer bör sporra till
efterföljelse.
Skolans förebyggande insatser måste få hög
prioritet och stort utrymme på skolschemat.
Särskild vikt måste läggas vid att nå
ungdomsgrupperna. Sjuk- och primärvårdens
kunskaps- och informationsmaterial om tobakens
skadeverkningar måste komma skolor och övriga
myndigheter till del. Särskilt angeläget är det att
understryka vikten av att gravida kvinnor och
småbarnsföräldrar informeras om tobakens
skadliga effekter. I detta sammanhang har
mödravården och sjukvården liksom
Folkhälsoinstitutet en viktig roll.
Insatserna för att tillförsäkra människor en rökfri
miljö måste fortsätta och intensifieras. Unga
människor skall i hemmet och i skolan erinras om
vikten av att inte börja röka och av att de, om de
trots allt börjar röka, visar hänsyn mot dem som
inte röker. Fostran av barn och ungdom i hem och
skola är avgörande för grundläggandet av sunda
och goda värderingar, liksom all
informationsverksamhet och opinionsbildning är.
Utvecklingen i Sverige är av dessa skäl mycket
positiv. Andelen rökare minskar sedan flera år
tillbaka, och detta tyder på att de redan vidtagna
åtgärderna haft god effekt. Det är en mycket viktig
folkhälsofråga att minskningen fortsätter. Sverige
är kanske det land som har de bästa utsikterna att
nå WHO-målet 80 % av befolkningen rökfri till år
2000.
Så här långt är socialutskottet enigt, och därför
ställde sig utskottet bakom regeringens förslag om
införandet av den nya tobakslagen, vilket
kammaren fattade beslut om den 28 maj 1993. I
samband med detta beslut begärde en majoritet av
riksdagens ledamöter att den nya lagen skulle
kompletteras på en rad punkter. Den proposition
som kammaren nu skall behandla innehåller
således en effektuering av denna
riksdagsbeställning, dvs. de föreslagna
lagändringarna har initierats av riksdagen.
När vi behandlade dessa tilläggsförslag anförde vi
från moderat håll att de nya förbudskraven andades
förmyndarmentalitet och övertro på det politiska
beslutsfattandets möjligheter att påverka mänskligt
beteende. Denna inriktning bekräftas genom de
föreslagna skärpningarna av lagen. Våra
värderingar därvidlag kvarstår oförändrade. Detta
måste sägas, även om vi nu böjer oss för det faktum
att besluten har fattats i demokratisk ordning och
därmed måste respekteras.
Med anledning av motionsyrkandet om förbud mot
s.k. förtäckt tobaksreklam föreslår utskottets
majoritet ett tillkännagivande om att regeringen
skyndsamt skall utreda frågan och därefter
återkomma till riksdagen. Utskottets ledamöter
från regeringspartierna reserverar sig och avstyrker
de aktuella motionerna. Vi konstaterar att frågan
om förbud mot förtäckt reklam övervägs inom
regeringskansliet.
Det är naturligtvis angeläget att de regler om
tobaksreklam och marknadsföring som nu gäller
eller framgent kan komma att antas i Sverige görs
konkurrensneutrala, så att konkurrensen mellan
svenska och utländska företag kan bedrivas på lika
villkor.
Vad gäller själva reklamen finns det inte något
sakligt underlag för antagandet att reklamen
vilseleder konsumenterna och därigenom på något
sätt bidrar till en ökning av den totala
tobakskonsumtionen.
Däremot är det självklart att reklam för tobak, vari
exempelvis anges en tillverkares namn och
produktens varumärke, kan bidra till att göra
företaget känt och därigenom skapa goodwill även
för företagets produktutveckling. Sådana effekter
är ofrånkomliga konsekvenser av
marknadsekonomins och varumärkenas funktion.
Det är viktigt att erinra om att några restriktioner
inte kan genomföras beträffande
varumärkeshavares rätt att för sina varor använda
sitt registrerade varumärke. Sverige är anslutet till
den s.k. Pariskonventionen 1983 för industriellt
rättsskydd, och enligt artikel 7 i denna får
beskaffenheten av den vara på vilken ett fabriks-
eller handelsmärke är avsett att anbringas inte i
något fall utgöra hinder för registrering av märket.
Härav följer att hinder inte heller kan uppställas i
Sverige för ett företag att på sina varor använda
sina i vederbörlig ordning registrerade
varumärken. Förslag med denna innebörd är alltså
ogenomförbara, därför att de strider mot svensk
rätt och Sveriges internationella
konventionsförpliktelser.
Det finns inga undersökningar som visar att ett
förbud mot tobaksreklam orsakar en minskning av
konsumtionen. Vid en jämförelse mellan Sverige
och Norge, som fick förbud 1975, Finland, som fick
förbud 1977, och Island, som fick förbud 1971, visar
det sig att någon positiv effekt av reklamförbudet
inte kan iakttas. Jämfört med dessa nämnda länder
har konsumtionen i stället efter reklamförbudens
införande minskat mest i Sverige. Att ett förbud
mot användande av tobaksvarumärken för andra
produkter än tobak skulle ha någon effekt på
totalkonsumtionen förefaller med hänsyn härtill
högst osannolikt.
Ett förbud mot att för tobaksvaror använda sådana
varumärken eller andra kännetecken som används
i någon annan bransch, av helt andra näringsidkare
eller vice versa, skulle innebära ett otillåtet ingrepp
i varumärkesrätten. Eftersom det är legitimt för
såväl utländska som svenska näringsidkare att
registrera samma varumärke vare sig det rör sig om
ordmärken, figurmärken eller utstyrslar, både för
tobaksvaror och andra typer av varor, måste det
normalt också vara tillåtet att använda dessa
varumärken för de olika typerna av produkter.
I den mån samma märke används för såväl
tobaksvara som andra varor behöver det inte vara
så att användningen för tobaksvaran är den
ursprungliga. Skulle dessa märken komma att
drabbas av att de används för tobaksvaror och
därmed vara förbjudna? Många märken som
används för tobak används också självständigt för
helt andra produkter eller tjänster, vilka av
konsumenter inte på något sätt förknippas med
tobak, t.ex. Hotel Prince. Skall följden bli att ett
hotell tvingas byta namn?
Välkända varumärken representerar ett mycket
stort ekonomiskt värde. Ett förbud mot att använda
ett varumärke för tobaksvaror även för andra
produkter och vice versa innebär ett stort ingrepp i
ett företags rätt att utnyttja sina varumärken genom
t.ex. licensiering. Detta måste anses strida mot
grundläggande principer i varumärkesrätten.
Varumärkesrätten omfattas av äganderättsskyddet
enligt det första tilläggsprotokollet till
Europakonventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna. Ett
förbud mot att använda ett varumärke, vare sig det
gäller tobaksvaror eller andra varor, skulle närmast
vara att uppfatta som konfiskation av varumärket,
eftersom det längre inte får användas. Detta skulle
i sin tur kunna leda till ersättningsskyldighet för
staten.
Marknadsdomstolen har i en dom från 1989 slagit
fast att ett förbud mot att marknadsföra andra
produkter än tobaksvaror under ett
tobaksvarumärke skulle stå i motsats till
grundläggande principer i varumärkesrätten. Ett
förbud mot förtäckt reklam skulle innebära att en
näringsidkare som över huvud taget ej marknadsför
tobaksvaror skulle vara förbjuden att använda ett
sådant varumärke för sina produkter. Detta strider
mot tryckfrihetsförordningen, eftersom undantaget
i förordningen endast möjliggör förbud mot
kommersiell annons vid marknadsföring av bl.a.
tobaksvara. Marknadsdomstolen menar i den
nyssnämnda domen att det är tveksamt om ett
förbud mot att marknadsföra andra produkter än
tobaksvaror under ett tobaksvarumärke skulle vara
förenligt med grundlagarna, yttrandefriheten och
tryckfriheten.
Nya handelshinder skulle skapas, eftersom företag
som har samma varumärke för tobaksvaror och
andra varor skulle bli förhindrade att sälja de
senare i Sverige under originalvarumärket. Detta
skapar importhinder, som inte torde vara
godtagbara enligt EES-avtalet. Detta har också
fastslagits av professor Ulf Bernitz i ett utlåtande
med anledning av den finska regeringens förslag till
ändring av lagen om åtgärder för inskränkande av
tobaksrökning.
Herr talman! Ett ingripande genom
lagstiftningsåtgärder mot den indirekta reklamen är
således, som jag nu har påvisat, förenat med
avsevärda svårigheter och komplikationer av såväl
varumärkesrättslig som tryckfrihets-,
yttrandefrihets- och näringsfrihetsrättslig natur.
Noggranna överväganden måste därför, som
regeringen anför i propositionen, föregå varje
ansats att utvidga det annonsförbud som regeringen
i enlighet med den dåvarande riksdagsmajoritetens
begäran har lagt fram.
Mot denna bakgrund är regeringens och statsrådet
Könbergs bedömning välmotiverad, och vi
reservanter tillstyrker därför regeringens förslag till
ställningstagande. Det är därför naturligt att denna
fråga inte har kunnat behandlas i den nu framlagda
propositionen, utan måste bli föremål för fortsatta
överväganden.
Jag ber därför att få yrka bifall till den reservation
som fogats till socialutskottets betänkande.