Herr talman! Jag får tacka för en intressant för-
middag. Det har varit en viktig debatt. Det är inte
utan än att det märks att det börjar att närma sig valår.
Det har varit ovanligt högt tonläge i diskussionen om
utbildnings- och forskningspolitiken. Det är nästan så
att både Yvonne Andersson och Per Bill tidvis har
snuddat vid falsettoner. Det skiljer sig mot den debatt
som vi i övrigt har haft under mandattiden.
Jag känner mig ganska stolt och nöjd över att vi
ändå på många sätt har lyckats att skapa en konsensus
kring viktiga delar av utbildnings- och forskningspo-
litiken. Grundforskningens fundamentala ställning är
inte alldeles självklar bland flera partier. Att forskar-
na måste ha ett starkt inflytande över fördelningen av
forskningsmedel är inte alls självklart. Moderaterna
inrättade stiftelser där forskarna inte hade något in-
flytande innan regeringen grep in. Starka högskolor i
varje län var en stor politisk stridsfråga där inte minst
moderaterna sakta men säkert har fått backa.
Sedan har det funnits en kärna av samförstånd i
centrala delar. Men det är tydligt att när vi nu närmar
oss valet spricker det upp i lite olika riktningar bland
de borgerliga partierna, ibland i väldigt olika rikt-
ningar.
Det finns en bekymrad ton som jag ibland kan in-
stämma i. Jag kan, liksom Per Bill, vara bekymrad
över Yvonne Andersson och den politik som hon
lägger fram.
I Yvonne Anderssons anförande låter det som att
hon vill göra mycket stora satsningar på högskolan.
Allt ska bli bättre. Hon går igenom allt ifrån fakul-
tetsanslag till lärarnas möjligheter till forskning vid
sidan av. I själva verket har Yvonne Andersson lagt
fram förslag till mycket kraftiga nedskärningar inom
utbildning och forskning. Hon vill dra ned på ansla-
gen till grundutbildningen med 590 miljoner kronor
och på anslagen till forskarutbildningen med 100
miljoner kronor. Hon vill spara 315 miljoner kronor
på studiestödet, slopa anslaget till myndigheter för
Sveriges nätuniversitet, minska anslaget till Högsko-
leverket osv. Där uppvisar jag samma bekymrade min
som Per Bill.
Ulf Nilsson är bekymrad över Per Bill och Yvon-
ne Andersson, och det är jag också. Det gäller avgif-
terna. Ulf Nilsson har själv skickat ut ett pressmed-
delande och frågat: Vilken är egentligen moderater-
nas och kristdemokraternas syn på avgifter för högre
utbildning?
I dag har vi fått ett tydligt svar från både Yvonne
Andersson och Per Bill. De vill införa avgifter för
utländska studenter. Det är som att sälja olja, sade
Yvonne Andersson. Per Bill skulle väl inte använda
samma uttryck, men det är ett nytt steg. Precis som
Majléne Westerlund Panke säger har man smidit
nyckeln, men stoppa inte in den i dörren!
Om ni inför avgifter för utländska studenter blir
det ohyggligt svårt att stå emot ett införande av av-
gifter också för svenska studenter. Hur ska ni klara
det? En person som har bott i Sverige i många år,
men som är utländsk medborgare, ska han betala
avgift? Eller ska vi göra som Yvonne Andersson har
skrivit i debattartiklar, försöka att kompensera svens-
ka studenter för dessa avgifter?
Sofia Jonsson blir, liksom jag, bekymrad när hon
lyssnar på Ulf Nilsson och Per Bill. Centerpartiet har
ställt upp för utbyggnad till minst en stark högskola i
varje län. Sofia Jonsson blir naturligtvis skräckslagen
när hon hör om de nya resursfördelningssystem som
moderaternas Per Bill och Folkpartiets Ulf Nilsson
vill genomföra, dvs. ett studentpengsystem som
skulle innebära att vi antagligen fick tiotusentals nya
studenter i Lund, Stockholm och Uppsala samtidigt
som det skulle bli mycket kraftiga resursneddrag-
ningar på övriga landets högskolor. Det vore inte bra
för kvaliteten i Uppsala, Lund och Stockholm. Uni-
versiteten där vill inte ha den utvecklingen. Och var
ska dessa studenter bo? Det skulle också ta knäcken
på vår gemensamma satsning på att bygga starka
högskolor i varje län.
Det finns alltså en bekymrad ton hos borgerlighe-
ten, men väldigt lite av intressanta framtidsstrategier,
inte annat än det redan tidigare har legat nära rege-
ringens förslag.
Vi har nu att diskutera några nya, viktiga initiativ,
inte minst propositionen Den öppna högskolan. Det
är en viktig proposition som jag ser som en milstolpe
när det gäller att verkligen få öppna högskolor och att
verkligen knäcka den sociala snedrekryteringen.
Vi har kommit långt. Av drygt 300 000 studenter
kommer i dag hälften från familjer där varken mam-
ma eller pappa har pluggat vid högskolan. Det är mer
än 150 000 studenter som har tagit det steget. Men
det räcker inte. Ska högskoleutbildning bli en levande
möjlighet i varje hem måste vi fortsätta att arbeta för
att öppna högskolan.
Jag vill tacka s-gruppen för att vi tillsammans har
mejslat fram den här propositionen. Jag vill också
tacka Gunnar Goude och Britt-Marie Danestig för det
här samarbetet, men också för det samarbete som vi
har haft under mandatperioden. Det har varit ett
mycket bra och utvecklande samarbete som har för-
ädlat våra gemensamma förslag.
Under den här hösten har forskningsfrågorna
hamnat väldigt mycket i fokus i de allmänna diskus-
sionerna. Det gäller inte minst frågan om stamcells-
forskning som har väckt frågan om forskningens
möjligheter och de etiska gränsdragningar som kom-
mer att bli alltmer aktuella i framtiden. Vetenskapsrå-
det, den nya grundforskningsmyndighet som vi fatta-
de beslut om här för inte så länge sedan, har blivit en
myndighet som har tagit ett stort ansvar i den diskus-
sionen.
Jag är mycket nöjd med att se att ett vetenskaps-
råd, som inkorporerar alltifrån humaniora, samhälls-
vetenskap och teologi bort till naturvetenskap, teknik
och medicin, har lyckats hantera en mycket svår och
mycket viktig fråga på ett sätt som har skapat stor
respekt i omvärlden. Man har också lagt fram ett
förslag till riktlinjer för stamcellsforskningen, som
jag tror att de flesta av oss tycker känns rimligt och
bra.
Här ser vi hur viktigt det är med myndigheter som
har ett klart och tydligt uppdrag. Men det är en viktig
princip från regeringen att vi också lägger stort ansvar
på forskarsamhället och säger: Vi litar på er och på
era bedömningar, men ni måste göra dem med ett
ansvarstagande så att hela samhället blir intresserat av
frågeställningarna.
Forskningspolitiken har fått en tydlig inriktning
under den här mandatperioden. Grundforskning och
forskarutbildning är statens främsta uppdrag. Vi har
bildat nya myndigheter. Vetenskapsrådet har fått 30-
procentiga anslagsökningar de här åren. Det är första
steget till att bygga ett vetenskapsråd som jag ser som
en i framtiden mycket stark forskarstyrd grundforsk-
ningsmyndighet som kommer att hävda kvaliteten i
svensk forskning och se till att vi behåller oss i top-
pen vid internationella jämförelser.
Våra två sektorsforskningsråd FAS och Formas
för arbetsliv, socialvetenskap och för uthållighetsfrå-
gorna, som är styrda av forskarna själva, får också de
kraftiga resurstillskott. FORMAS får 110 miljoner
kronor ytterligare i forskningsresurser.
Vår myndighet Vinnova ska arbeta med det nä-
ringslivsnära perspektivet och se till att vi ligger
framme inom de spännande framtidsområdena bio-
teknik och informationsteknik och kan också kom-
mersialisera forskningsresultat. Också denna myn-
dighet är ny och får kraftiga resurstillskott, 110 mil-
joner kronor. Det är mer än en tioprocentig ökning.
Nu byggs också forskarskolor upp över hela lan-
det, 16 forskarskolor i ämnena alltifrån historia till
bioteknik och informationsteknik. Mer än 210 miljo-
ner kronor satsas på att förnya och förbättra forskar-
utbildningen och på att rekrytera den nya generatio-
nen forskare.
Högskolorna som vi tidigare hade i Karlstad,
Växjö och Örebro har blivit universitet under man-
datperioden. De har tillsammans med de högskolor
som har specialiserat sig i det nya landskapet tagit sin
uppgift på allvar att verkligen profilera sig för att
skapa spetsområden, som högskolorna Mitthögsko-
lan, Blekinge tekniska högskola, Malmö högskola,
Högskolan i Kalmar och Mälardalens högskola, vilka
alla har fått ett vetenskapsområde och ansvaret att
bedriva forskarutbildning inom ett avgränsat fält.
Sammantaget får de 336 miljoner kronor i anslagsök-
ningar per år.
För alla övriga högskolor har ytterligare insatser
gjorts så att alla får ökningar i fasta forskningsresur-
ser, också detta i en omfattning som vi inte har sett
tidigare.
Sammantaget ökar vi resurserna till grundforsk-
ning och forskarutbildning med 1,5 miljarder. Det gör
vi utifrån läget att vi tillhör världens allra, allra bästa.
Vi tillhör de länder som satsar mest offentliga resur-
ser på forskning i världen. Vi är enligt OECD det
land som gör störst investeringar i kunskapssamhäl-
let. Vi är nummer ett.
Vi ligger tillsammans med Schweiz högst i värl-
den när det gäller examinationer i forskarutbildning-
en. Vi är världens största producent av vetenskaplig
kunskap, om man räknar per invånare. Nu satsar vi än
mer. Det är viktigt att känna det självförtroendet för
svensk del om vi ska fortsätta att vara en framstående
forskningsnation.
Samma är det med utbildningspolitiken inom hög-
skolan. Där sker en mycket kraftig expansion med
nya resurser. Högskolan har fått över 6 miljarder från
1997 fram till nu i nya utbildningsresurser. Det har vi
inte tidigare skådat i svensk modern utbildningspoli-
tisk historia. Nu har vi också möjligheter att göra
särskilda kvalitetsinsatser riktade till humaniora och
samhällsvetenskap, 200 miljoner extra, för att just få
mer av relationen till lärarna och mer av seminarie-
formen.
Det har varit en mandatperiod som dessutom har
inneburit en reformerad lärarutbildning med stora
forskningssatsningar kopplade till den. Vårdutbild-
ningarna förstatligas och får en mycket kraftig an-
slagsökning. Vi har satsat 4 miljarder på att göra det
nya studiemedelssystemet än mer generöst. Det har
varit en intensiv mandatperiod, men det är väldigt
viktiga steg som tagits mot framtiden.
Den sociala snedrekryteringen är en oerhört viktig
fråga. Det är roligt att se att det har blivit en viktig
fråga hos flera partier än vi som traditionellt brukar
hävda detta. Det är viktigt, för politiken fungerar ju så
att när en fråga blir allmän ökar också trycket i den.
Det är därför som propositionen Den öppna högsko-
lan är så viktig. Den innehåller en lag om likabe-
handling i högskolan. Det är ett viktigt principiellt
steg som ger studenterna samma rättstrygghet som
anställda ute i arbetslivet.
Att stimulera rekryteringsarbetet ute på högsko-
lorna är inte att sänka kraven, Ulf Nilsson. Vi ska se
till att vi har både fria och excellenta akademiska
bastioner men som har ett engagemang, inte minst ett
socialt engagemang, för att locka nya grupper till
högskolan. Själv blev jag väldigt inspirerad av nobel-
pristagaren Amartaya Sen, som just jobbar i en ex-
cellent miljö med att rekrytera nya grupper för att han
också har ett socialt engagemang.
Collegeutbildningar och breddat basår är ett sätt
att skapa nya ingångar till högskolan. Men det gäller
också att se till att förändra miljön i högskolan. Där
blir den pedagogiska utbildningen obligatorisk för
nyanställda lärare. Det är en skyldighet och en rättig-
het. Det är väldigt viktigt att också stimulera den
pedagogiska förnyelsen.
Den nya tekniken erbjuder möjligheter till utbild-
ning om man har långt till högskolan i glesbygden
eller om man finns i stan men arbetar och har svårt att
följa högskolornas föreläsningstider. Då blir det nya
nätuniversitetet en mycket viktig och konkret insats
för att öppna upp högskolan.
Det är också en oerhört viktig uppgift att se till att
våra högskolor är förberedda på att ta emot invandra-
de akademiker, så att de får möjlighet till komplette-
ringsstudier för att sedan kunna komma ut på arbets-
marknaden utan att känna att alla de år som de har
lagt ned på universitetsstudier i hemlandet inget är
värt i Sverige.
Internationaliseringen av högskolan, till sist, är ett
väldigt viktigt grunduppdrag för hela vårt högskole-
väsende. Det är en väldigt viktig kvalitetsstämpel att
våra högskolor är fyllda också av utländska studenter,
men också att våra studenter reser ut. Den senaste
siffran är 33 000 svenska studenter vid något univer-
sitet någonstans i världen - ett stort svenskt universi-
tet ute i världen. Nu satsar vi dessutom på att öka
utbytet med Afrika, Latinamerika och Asien genom
Linnaeus-Palme-programmet, som på sikt kan bli en
väldigt viktig aktör när det gäller att stärka kontakter-
na med dessa delar av världen.
Jag vill se en innovativ högskola. En fri akademi
tycker jag är en självklarhet. Det är ingen bra utbild-
ning och ingen bra forskning om den inte bedrivs
under frihet. Men det ska vara en innovativ högskola
som utvecklas och som har stolthet och kraft nog att
också samverka med omvärlden. Vi ska inte ha det
konservativa tillbakablickande idealet av elfenbens-
tornet som är sig själv nog, som utser sina egna sty-
relseledamöter och som inte har något att hämta från
omvärlden. Vi ska ha en öppen akademi som hämtar
kraft ur att det i styrelsen finns representanter från
olika delar och med olika erfarenhetsbakgrunder. Det
gör att man kan arbeta med att stärka innovations-
kraften inom högskolan.
Den borgerliga politiken riskerar att hamna just
där; i tillbakabildandet, i elfenbenstornet, i sökandet
efter någonting att profilera sig kring. Jag tycker att
det vore djupt olyckligt.
Särskilt trist blir det med Folkpartiet, som nu i
högskolepolitiken söker sig, såsom man tidigare har
gjort i grund- och gymnasieskolan, in i en position
som blir hopplöst gammalmodig.
Ta Vetenskapsrådet som exempel. Här bygger vi
upp en stark grundforskningsorganisation som nu har
fått en verkligt stark ställning bland människor efter
höstens mycket fina arbete. Vad vill Folkpartiet göra?
Jo, beröva dem nästan en kvarts miljard. Man påstår
att det kommer att stärka den fria forskningen. Tyvärr
är Per Bill med där och hackar, för han vill ju bryta
sönder denna myndighet och hacka upp den i mindre
myndigheter. Det vore oerhört olyckligt.
Ett annat exempel är privatiseringen av universitet
och högskolor. Att Per Bill vill fortsätta att göra detta
förvånar ju ingen. Men Ulf Nilsson börjar också att
närma sig idén om att privatisera högskolor, inrätta
nya stiftelser - stiftelser som forskarna själva upple-
ver blir maktcentra bortom deras kontroll. När ni
införde dem senast kringgärdade ni dem ju så att
ingen - vare sig riksdag, regering eller forskare -
hade något som helst inflytande över dem.
Ytterligare ett exempel är utarmningen av de hög-
skolor som vi nu har byggt starka runtom i landet.
Det är att verkligen driva en politik som riskerar att
slå undan möjligheterna för hela ungdomsgeneratio-
ner i delar av landet som inte har närhet till ett uni-
versitet. Det är också att ta bort mycket av livskraften
i dessa regioner i Sverige.
Sedan har vi det här tassandet kring terminsav-
gifter som nu visar sig vara för utländska studenter
men som Yvonne Andersson tidigare har sagt att
svenska studenter ska kompenseras för - hur det nu
var tänkt. Det pågår en livlig intern debatt inom Mo-
deraterna om huruvida det är en bra idé eller inte. Låt
oss samla oss i riksdagen omkring ett väldigt tydligt
budskap om att utbildning inte är någon privatsak.
Utbildning är en angelägenhet för oss alla. Det är
naturligtvis ett individuellt projekt att utbilda sig.
Men ska vi få en utveckling där alltfler får möjlighe-
ten är det ett gemensamt ansvar. Då ska det också
vara tillgängligt för alltfler i vårt samhälle.