Herr talman! De betänkanden som vi diskuterar
behandlar flera olika propositioner, och förslagen
berör både den högre utbildningen och forskningen.
Låt mig börja med att säga några ord om de förslag
som handlar om den högre utbildningen.
De ekonomiska resurserna har i stora drag redan
diskuterats och beslutats i riksdagen i anslutning till
vårbudgeten. Det handlar om att tillskjuta medel för
att finansiera den fortsatta utbyggnaden av högskolan.
Det är kostnader för det ökade antalet platser i
grundutbildningen och höjningar av kostnader för
administrationen, t.ex. de ökade resurserna till CSN
för att få en smidigare hantering av studiemedel till
de studerande.
De här resursförstärkningarna är aviserade i tidi-
gare års propositioner och följer en sedan länge angi-
ven kurs för utvecklingen av den svenska högskolan.
De flesta partier är överens om att vi ska ha den här
utbyggnaden. Det är väl bara Yvonne Andersson och
Kristdemokraterna som har deklarerat att man inte
tycker att den här utvecklingen är bra.
Utöver budgetförslaget lägger regeringen fram en
rad förslag till regler och lagar i de två propositioner-
na Den öppna högskolan och Likabehandling av
studenter i högskolan. Vi kan erinra oss hur det var
under den förra mandatperioden. Också då talade man
om den öppna högskolan. Högskolan skulle öppnas ut
mot samhället, och då handlade det om att öppna
högskola och universitet mot näringslivet, det som
kallades högskolans tredje uppgift.
De nya förslagen handlar om en helt annan form
av öppenhet. Högskolan ska vara öppen för alla, och
hinder och svårigheter för olika grupper att studera
vid högskolan ska elimineras. Förslagen till föränd-
ringar avser såväl rekryteringen och antagningen av
nya studerande som de villkor som gäller för stude-
rande inom högskolan.
En sant öppen högskola kräver att den sociala
snedrekryteringen avslutas, att all diskriminering
inom systemet upphör, att pedagogiken och undervis-
ningsmetoderna anpassas efter de nya grupperna av
studerande och att tillgängligheten blir likvärdig för
olika befolkningsgrupper, vilket också har regional-
politiska konsekvenser.
I propositionerna ges en rad olika förslag för att
åstadkomma allt detta. Det handlar om förändringar
av antagningssystemen, en särskild delegation som
ska arbeta för att bredda rekryteringen, ett nätuniver-
sitet för att öka tillgängligheten, införande av college-
år, ökade krav på den pedagogiska skickligheten hos
lärarna och en pedagogisk utbildning för högskolelä-
rare. Dessutom framläggs en rad nya lagförslag mot
diskriminering av studerande efter kön, etnisk bak-
grund och funktionshinder.
Regeringens förslag har utarbetats i samverkan
med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och vi står na-
turligtvis bakom förslagen och utbildningsutskottets
betänkande i de här avseendena. Det förvånar mig att
Ulf Nilsson inte tydligare tar ställning för de här
förslagen. Folkpartiet svävar på målet och glider över
till att tala om att kraven sänks och att det inte blir ett
fritt val för de studerande. Det handlar i själva verket
just om att öka friheten, friheten för de många att
kunna välja högskola. Det är en ytterst viktig reform
med alla de här åtgärderna när de väl är omsatta i
verksamheter, och den syftar just till att öka friheten
att välja att studera vid en högskola.
När det så gäller forskningsresurserna fortsätter
förstärkningen i budgeten, om än med relativt måttli-
ga anslagsökningar. När det gäller forskningsresur-
serna skulle jag vilja beröra några principiellt viktiga
frågor. Den nya organisationen för forskningsfinansi-
ering består av Vetenskapsrådet med tre ämnesinrik-
tade forskningsråd samt forskningsråden FAS och
Formas för forskning inom sociala och miljörelatera-
de områden.
Detta är alltså den organisation för finansiering av
forskning som vi har att arbeta med. Enheterna inom
denna nya forskningsorganisation har just påbörjat
sina verksamheter, och de är inne i den första fasen
av medelstilldelningen till olika forskningsprojekt. De
här forskningsråden disponerar i runt tal 3 miljarder
att fördela per år. Totalt i landet forskas det för 40-50
miljarder per år, varav huvuddelen naturligtvis är
tillämpad forskning, och en stor del finansieras av
näringslivet. Det är alltså endast 6 % av landets
forskningsresurser som riksdagen styr via forsknings-
råden. I den nya organisationen får grundforskningen
ett stöd om knappt 4 % av den totala forskningssats-
ningen.
I ett sådant perspektiv ser vi två stora problem när
det gäller den framtida utvecklingen av svensk forsk-
ning. För det första är grundforskningen fortfarande
underdimensionerad. För det andra måste den tilläm-
pade forskningen, som framför allt finns inom FAS
och Formas och som gäller samhällets utveckling
såväl socialt som miljömässigt, få resurser så att den
verkligen kan ge den vetenskapliga grunden för en
samhällsutveckling som är långsiktigt hållbar.
Inför framtiden är det viktigt att uppmärksamma
de här två problemen. Det är speciellt viktigt att riks-
dagen noga följer och stöder utvecklingen av de rela-
tivt små enheterna inom den nya organisationen. De
behöver resurser och frihet för att stödja och utveckla
kärnan i svensk forskning. Grundforskningen måste
utökas väsentligt. En framstående och fri grundforsk-
ning är förutsättningen för en god tillämpad forskning
och för goda tillämpningar t.ex. i form av utveckling
av nya produkter och tjänster inom näringslivet och
den offentliga sektorn.
En stark grundforskning ger också en bas för be-
dömningar, s.k. riskbedömningar, när det gäller vilka
effekter olika tillämpningar kan beräknas få, kunska-
per som är av fundamental betydelse för möjligheter-
na till en socialt och ekologiskt hållbar utveckling av
samhället.
Självfallet har riksdag och regering här ett över-
gripande ansvar för att resurserna används på ett för
samhället bra sätt. De framtida förstärkningarna av
forskningsresurserna kan ske genom direkt ökade
anslag via budgeten, det som vi kallar friska pengar,
men det finns också mycket att vinna genom en om-
fördelning av medel som kanaliseras till forskningen
på andra vägar, så att de i stället når forskningen via
forskningsråden.
Det kan t.ex. gälla en del av de forskningsmedel
som disponeras av statliga verk och myndigheter
vilka nu själva delar ut forskningsanslag.
Ett annat exempel som jag skulle vilja ta upp är de
forskningsmedel som nu rinner riksdagen och forsk-
ningsråden förbi och hanteras av EU. EU-forskningen
är dyr för Sverige och kräver stora resurser i form av
svenska skattemedel. EU styr över svenska forsk-
ningsanslag av samma storleksordning som den totala
satsning som vi gör på forskningsrådsorganisationen.
I framtiden vore det en stor vinst om en större del av
de forskningsmedel som EU nu disponerar kunde
återföras till Sverige, underställas den svenska forsk-
ningspolitiken och hanteras i vanlig demokratisk
ordning här i riksdagen. Olika möjligheter för att få
en bättre styrning av de här medlen behandlas i Mil-
jöpartiets motion Ub457.
De här av EU disponerade svenska forskningsan-
slagen gäller till största delen tillämpad forskning. De
skulle komma väl till pass när vi inom en snar framtid
behöver förstärka forskningen inom de två nyinrätta-
de forskningsråden FAS och Formas. De har många
uppgifter att ta över från tidigare forskningsråd, och
de är i en utvecklingsfas och kommer sannolikt att
kräva betydande resurser i framtiden för att vi ska få
en nationell kraftsamling av forskning kring en rad
problem som det svenska samhället står inför när det
gäller både sociala frågor och miljöfrågor.
Jag yrkar bifall till Miljöpartiets motion 457.
Betydelsen av forskningsrådens verksamhet för
den fria forskningen är alltså mycket stor. Här förvå-
nar det mig verkligen att flera partier närmast tar
avstånd från den här tanken. Sofia Jonsson vill snara-
re föra över pengar direkt till högskolorna i syfte att
gynna den fria forskningen. Ulf Nilsson uttrycker
samma sak. Per Bill har för Moderaternas del sagt att
det här är en centralisering som man ogärna ser. Han
har dessutom föreslagit att man ska ha privata hög-
skolor för att få större frihet när det gäller forskning-
en.
De här åtgärderna - det tror jag att alla som har
erfarenhet av högskolor och universitetsverksamhet
vet - gynnar knappast forskningens frihet. Självfallet
ska universitet och högskolor ha bra basresurser, men
forskningens frihet ska garanteras genom statliga
forskningsråd och en fri konkurrens mellan forskarna
om forskningspengar, så att vi får en konkurrens som
också i framtiden garanterar utvecklingen av en god
kvalitet i svensk forskning.
Den nya forskningsorganisationen är alltså ett steg
i rätt riktning och resursförstärkningarna är delvis
påbörjade. Jag kan för Miljöpartiets del med glädje
konstatera att vi i årets budget fått en ordentlig för-
stärkning av anslagen till det övergripande området
biologisk mångfald och ekologisk hållbarhet. Det är
ett område som utgör själva kärnan i den kunskap
som ska vara basen för en långsiktigt ekologiskt håll-
bar samhällsutveckling.
Inom det här forskningsfältet krävs samverkan
mellan grundforskning och tillämpad forskning. An-
slaget är därför fördelat på Vetenskapsrådet, Ämnes-
rådet för naturvetenskap och teknik, Formas, SLU
och Artdatabanken. Det här sätter den nya organisa-
tionen på prov, och det ska bli intressant att se hur de
olika enheterna inom organisationen själva kommer
att utforma den verksamhet som krävs för att resulta-
ten ska bli goda och att bygga upp en bra samverkan
mellan enheterna.
En sådan samverkan mellan forskningsråden,
mellan grundforskning och tillämpad forskning,
kommer att ha stor betydelse för forskning och ut-
veckling inom en rad andra områden i framtiden, och
det finns alla skäl att tro att den nya organisationen
med den utformning den i dag har kommer att vara
väl skickad att utveckla de här samverkansmöjlighe-
terna.
Jag vill som avslutning bara deklarera att jag stö-
der förslaget i utskottets betänkande i det här ärendet
och alltså yrkar bifall till motion 457.