Fru talman! Högskolan är en mycket omfattande
och komplex verksamhet. Den statliga högskolan
omfattar 13 universitet och 23 högskolor. Det finns
ungefär 350 000 studenter och 50 000 anställda. Den
ekonomiska omslutningen är över 40 miljarder kro-
nor, en icke oväsentlig del av statens budget. Det
finns en rad invändningar att anföra mot regeringens
utbildningspolitik, men i detta anförande avser jag att
begränsa mig till tre frågor. Det är balansen mellan
olika kunskapsområden, decentralisering av högsko-
lans verksamhet och frågan om att säkra kvaliteten på
högre utbildning och forskning.
Först yrkar jag bifall till samtliga reservationer
som vårt parti står bakom i de båda betänkandena,
och för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 4
under punkt 19 i UbU1 och reservation 2 under punkt
2 i UbU5.
Fru talman! Den högre utbildningen och forsk-
ningen har stora förväntningar på sig att påverka
ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Det finns dock
egentligen inget entydigt vetenskapligt underlag som
verifierar högskolans möjligheter till detta, vilket
vore önskvärt. Däremot kan man verifiera genom
historiska analyser att en medvetenhet om de djupare
mänskliga frågorna, dvs. humaniora i vid bemärkelse,
höjer en kultur och människors välstånd och därmed
också bidrar till samhällets utveckling. Det är därför
högst väsentligt att inte sätta teknisk-
naturvetenskaplig verksamhet mot humanistisk-
samhällsvetenskaplig. I stället bör dessa områden få
balanseras och samverka med varandra.
Högskolan ska självklart bistå samhället med tek-
nisk kunskap, men tekniken ska vara människan till
tjänst. Därför behövs det en kunskapsbas som blir ett
slags resonansbotten för de värderingar och det för-
hållningssätt som vi möter den tekniska utvecklingen
med.
Kristdemokraterna tycker att det är bra att rege-
ringen höjer anslagen per capita till humaniora. Men
vi ska komma ihåg att det i realiteten inte tillförs
några medel till detta område. Det läggs tillbaka un-
gefär hälften av det som tidigare beskurits området,
inte ens hälften. Urholkningen de senaste åren ligger
på 20 % enligt flera oberoende källor, och de 7 %
som nu tillförs är drygt en tredjedel.
Fru talman! I själva verket har regeringen därmed
erkänt sitt misstag, nämligen att svenska ungdomar
inte enbart vill ha teknik, de vill också ha humaniora.
Regeringen tvingades medge att lärosätena skulle få
omfördela platser. Flera hade tomma platser till na-
turvetenskaplig-teknisk utbildning och samtidigt köer
till humanistiska utbildningsvägar. Äntligen insåg vår
utbildningsminister att ungdomars livsval inte styrs
av lediga platser. Vi kristdemokrater tilltror ungdo-
mar att vara med och skapa sitt samhälle. Vi vill
därför att sökbilden till olika lärosäten och deras
utbildningsutbud ska få avgöra vilka utbildningsplat-
ser som ska finnas redan från början. Man ska inte
behöva gå omvägen genom omfördelning, som nu
sker. Detta handlar djupast om respekten för männi-
skors rätt att bestämma över sina egna liv.
Kristdemokraterna hoppas att denna läxa skulle
öppna regeringens ögon för att centralstyrning aldrig
kan ge högskolans verksamhet den kraft som vårt
samhälle behöver. Egentligen genomfördes genom
1993 års beslut om ett system för en mål- och resul-
tatstyrning som innebär att statsmakterna ska svara
för övergripande utbildningspolitiska överväganden.
Det enskilda lärosätet ska inom givna ramar svara för
verksamheten.
Detta system försöker Östros på olika sätt urholka
genom alltfler pekpinnar och öronmärkningar. Ett
exempel som tveklöst bör nämnas och som rör mitt
hemuniversitet, Linköpings universitet, är organisa-
tionen av lärarutbildningen, som tvingar ett lärosäte
till allt högre administrationskostnader. Regeringens
forskarskolor som styr forskarutbildningen är ett
annat. Orimliga krav på redovisningar och återrap-
porteringar är det tredje - nu senast förslaget om
rekryteringsrapporter. Denna klåfingrighet kommer
inte att fungera. Det vet vi redan från början, och om
några år blir det backning igen. I stället bör Östros gå
motsatt väg. Öppna upp mer för enskilda lärosäten.
Myndighetsförklara våra myndigheter att sköta sina
verksamheter. Det skulle alla parter vinna på.
Fru talman! Landet består av runt 9 miljoner in-
vånare med totalt 36 lärosäten som är statliga och tre
som inte är det. Att erbjuda hög kvalitet på så kvalifi-
cerade områden som högre utbildning och forskning
kräver resurser. Varje forskningsinstitution behöver
dessutom ha en s.k. kritisk massa för att visa goda
resultat. Långsiktigt kommer inte statens anslag att
räcka om vi ska hålla en god internationell standard
på den högre utbildningen och ligga i kunskapsfron-
ten inom forskningen.
Därför har Kristdemokraterna föreslagit att läro-
sätena ska få ta betalt för utbildning till studenter
utanför EU-området, ett förslag som den statliga
utredningen Advantage Sweden har anvisat. Liksom
andra nationer som Storbritannien, USA, Australien
m.fl. anser vi att detta skulle bidra till att höja kvali-
teten. Genom att följa förslaget om att sälja utbild-
ning till studenter från icke EU-anslutna länder kan
lärosätena få in resurser för att stärka kvaliteten men
också få inflöde från andra kulturer i ökad utsträck-
ning och ge möjligheter för svenska studenter att
delta i internationella nätverk på ett helt annat sätt.
Allt detta höjer kvaliteten på våra lärosäten.
Östros säger nej till att ta betalt och tycks inte för-
stå han därmed förhindrar en kvalitetshöjning i alla
dessa delar. De gamla ideologiska doktrinerna får
som tur är stryka på foten när det gäller holdingbolag.
Då blir det tillåtet att sälja så snart ett företag står
bakom, men för de utsatta ungdomar i andra länder
som inte har något företag att få sin utbildning genom
och att ansluta sig till kommer inte i fråga att få den
chansen.
Med anledning av denna fråga är det dags att krä-
va intellektuell hederlighet av Thomas Östros, som
felaktigt placerat mig och Kristdemokraterna i ett
fack där vi skulle vilja ta betalt av svenska studenter.
Man ska inte göra det lätt för sig genom att beskylla
andra för att tycka det de inte tycker. Om Thomas
Östros vill diskutera avgiftsfrågan generellt så har
han avgiftsförespråkare i det egna partiet att debattera
med. Han ska dock icke tilldela mig och Kristdemo-
kraterna åsikter som vi inte framfört.
Samtidigt måste jag få tacka vår minister Thomas
Östros för att han har förberett vägen för mig att få
inlägg i ett stort antal tidningar som jag annars säker-
ligen inte skulle ha fått. Läsarna har förstått min
ståndpunkt, som för övrigt delas av Universitets- och
högskoleförbundet, men många har undrat varför
Östros satsar så mycket energi på denna fråga.
Kristdemokraterna värnar om kvaliteten i hög-
skolan; universiteten ska vara universitet i dess djupa-
re mening. Vi kan inte acceptera en utbyggnad av
högskolan på bekostnad av kvaliteten. Vi vill att alla i
princip ska ha tillträde till högskolan som har möjlig-
het att tillgodogöra sig utbildningen. Därför säger vi
ja till regeringens förslag om collegeutbildning. Dock
får varken den eller basåret eller någon annan sats-
ning innebära en gymnasifiering av universiteten. För
dem som har svårt att tillgodogöra sig den akademis-
ka högskolan ska en yrkeshögskola erbjudas.
Då vill jag direkt rikta en information till Väns-
terpartiets Britt-Marie Danestig, som nyss menade att
vi sänker kraven på högskolan. Nej, men vi talar om
att vi ska kunna ha en högskola också inom de icke-
teoretiska områdena, nämligen inom yrkena. Jag har
stor och full respekt för att den kvalifikationsnivå
som kan finnas på den praktiska yrkeskunskapen
mycket väl ska kunna motsvara en högskola. Det är
bara det att det är en annan typ av högskola, och den
har ingenting med den akademiska högskolan att
göra. Detta är ett alternativ som vi vill erbjuda alla de
ungdomar som inte faller inom de 50 % som Väns-
terpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill ha
in i högskolan. För de ungdomarna presenterar ju inte
majoritetspartiet någon som helst lösning. Men det
har ingenting att göra med att sänka kvaliteten på
högskolan.
Yrkeshögskolan ska vara grundad på i första hand
beprövad erfarenhet, och den ska ta vara på männi-
skors förmåga att utveckla den praktiska kunskapen.
Vi vill att varje människa ska ha en chans att förkovra
sig utifrån sina olika begåvningar och intressen.
Att säkra kvaliteten på högskolan innebär att kon-
kreta åtgärder måste vidtas nu. Det gäller lärarför-
sörjningen, som är krisartad, det gäller studenternas
villkor och det gäller grundanslag till fakulteterna.
Östros har över huvud taget inte presenterat någon
lösning på lärarkrisen. Enligt SULF:s senaste rap-
porter är det 35 % av lärarna som pensioneras fram
till år 2010, samtidigt som studentantalet ökar och
näringslivet har brist på doktorerad arbetskraft - en
andragradsekvation som kräver tillförlitliga antagan-
den.
Studenternas villkor presenteras i propositionen
Likabehandling av studenter i högskolan, men där
behandlas inte alla studenter lika. Jag har fortfarande
inte fått något godtagbart svar på frågan varför ba-
sårsstudenter, collegestudenter och studenter vid
fristående lärosäten som Handels och Chalmers inte
ska ha samma skydd som övriga studenter.
När det gäller grundanslaget till fakulteterna är de
så utarmade att de inte ens räcker till egenanslaget för
ett EU-projekt, ännu mindre till någon egen forsk-
ning. Detta är skrämmande tecken på centralstyrning.
Jag ställer mig helt bakom det som Per Bill uttalade
om denna kris med att grundanslagen inte finns på
fakulteterna.
Här vill Kristdemokraterna ha ökade medel till fa-
kulteterna och se till att också vi får ökade möjlighe-
ter att ta vår del av de EU-anslag som finns till forsk-
ning.
Fru talman! Jag har här tagit upp tre områden som
innehåller en rad väsentliga problem som måste lösas
omgående om Sverige ska vara med på den globala
marknaden som framgångsrik kunskapsnation och
vara en god resurs för ökad tillväxt och välfärd i sam-
hället. För det första är det behovet av balans mellan
naturvetenskap och teknik å ena sidan och humaniora
och samhällsvetenskap å andra sidan. För det andra är
det behovet av att myndigförklara varje högskole-
myndighet enligt 1993 års beslut. För det tredje är det
att i förekommande fall prioritera god kvalitet fram-
för stor kvantitet.
När det gäller samtliga dessa frågor finns det goda
lösningar. En del presenteras av oss i oppositionen,
och de flesta finns i huvudet på våra rektorer och
ledare på högskolorna. Men de tas inte till vara.
Det är allvarligt när man som utbildningspolitiker
frågar en universitetsrektor varför han eller hon inte
agerar till förmån för det som styrelsen och de själva
upplever ska vara bäst för verksamheten och får till
svar att "man biter inte den hand som föder".
Sverige behöver en utbildningsminister som, i
stället för att enbart säga nej till goda lösningar på de
problem som dagens högskola har, tar vara på de
lösningar som finns och som myndighetscheferna
själva presenterar. Våra högskolor är fulla av klokt
folk som har förstånd nog att styra sin verksamhet
och se högskolans roll i tiden.