Herr talman! Jag tycker att det är intressant att lyssna på dig, Annika, när du pratar om att vi ska försvara den svenska modellen, om att det ska vara arbetsmarknadens parter som jämbördigt avgör hur det ska se ut på arbetsmarknaden och om hur man ska diskutera sig fram om man ska värna den svenska modellen. Jan var inte så tydlig med det i förra inlägget.
Men borde det inte då ringa en varningsklocka när man vidtar en åtgärd som faktiskt försvagar den fackliga rörelsen? Jag menar att både a-kassan och facket tappar på förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen. Man drar undan fötterna på en av de parter som på arbetsmarknaden ska vara lika starka. Det är ett problem som jag tycker är svårt; man måste ta hänsyn till yttre omständigheter när man tittar på det här. Men varför gör man vissa saker och säger andra? Det är det ni gör.
Det är samma sak när det gäller konfliktåtgärder och avtalsliknande överenskommelser. Det sägs att fackets konfliktåtgärder inte ska behöva vara så starka om man inte skriver på om det ändå liknar ett avtal. Men det är inte den svenska modellen. Det är avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare som utgör den svenska modellen. Varför ska det vara så att man inte kan kräva att den svenska modellen ska vara regel på arbetsmarknaden? Man ska kunna kräva att det skrivs ett avtal. Om förmånerna och reglerna ändå är desamma som i ett avtal, varför då inte skriva på? Det finns i så fall ingen anledning om det inte handlar om ideologiska skäl.
De som betalar för att rätten till heltid inte införs är kvinnorna. Varför ska en grupp i samhället betala för att andra ska gynnas på något sätt? I det här fallet är det kvinnorna. När jag pratar med Jan handlar det om dem som är anställda i små företag och ska ta ansvar för att det inte fungerar. Det finns tillräckligt bra avtal och förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare när det gäller turordningsreglerna som ändå fungerar. Det finns ingen som vill sänka ett företag om alla jobb tar slut.