Fru talman! Problemet är att det
är
rimligt. När facken går ut i den här typen av konflikter gör de inte det enbart för att det berör en viss arbetsgivare eller ens de anställda på en viss arbetsplats. De gör det därför att de försvarar löner och anställningstrygghet för hela sitt kollektivavtalsområde.
Det kan bli så att man säger: Okej, det där var en sjyst företagare så vi struntar i att begära kollektivavtal, utan vi litar på att arbetsgivaren betalar rätt lön, rätt pensioner och rätt sjukförsäkringar och aldrig kommer att ta bort det! Vad säger man då till grannföretagaren, som inte heller vill teckna kollektivavtal, och till nästa som inte heller vill göra det?
Och hur hanterar man situationen när det helt plötsligt kanske har blivit en anställningsfördel av detta? När man söker jobb kanske man får en fråga från arbetsgivaren, som säger: På det här företaget gillar vi inte kollektivavtal. Ställer du upp på det? Det är en förutsättning för att du ska få jobbet.
Här finns en stor helhet där man försöker bryta ut en liten, liten punkt. Det fungerar inte; det gör verkligen inte det. Det handlar inte om att vi försöker föreläsa, använda härskartekniker eller någonting i den stilen. Jag relaterar till vad du själv sade: 99 procent av företagen på svensk arbetsmarknad är småföretag. Åtta av tio av Hotell och restaurangs företagare är företag med mindre än tio anställda, till exempel. Hur ska de rimligen kunna hantera situationen om man inte har klara och tydliga spelregler?