Herr talman! Samtliga svenska partier säger sig värna grunden för den svenska modellen, där utgångspunkten är att reglering av villkoren på svensk arbetsmarknad i huvudsak bör ske genom kollektivavtal och inte genom lag.
Vi moderater får ofta frågan hur vi ser på kollektivavtalen. Jag ska därför börja detta anförande med att ge ett tydligt svar på denna fråga.
De flesta arbetstagare och de lite större arbetsgivarna ser oftast fördelar med ett system med ett kollektivavtal med normalt tillhörande fredsplikt. Däremot upplever många mindre företag och enskilda oorganiserade arbetstagare problem med kollektivavtalssystemet. Detta går inte att bara vifta bort!
En viktig sak är att riksdagen genom den svenska modellen har lämnat ifrån sig den parlamentariska makten över stora delar av arbetsmarknadslagstiftningen till arbetsmarknadens parter. De avtal som träffas påverkar även oorganiserade arbetstagare och arbetsgivare. Detta ställer stora krav på ansvarstagande från parterna så att inte den makt man förfogar över missbrukas. För det mesta tar också parterna detta ansvar.
Det är ett faktum att vi har ytterst få konfliktdagar på den svenska arbetsmarknaden jämfört med många andra länder. De flesta fackliga organisationer visar också stor återhållsamhet med konfliktvapnet. Bara ett fåtal använder detta för att tvinga fram kollektivavtal på arbetsplatser där man saknar medlemmar. Vi moderater hoppas att dessa organisationer själva ska ta sitt ansvar och använda konfliktvapnet på ett sätt som gör att man inte skrämmer bort sina egna medlemmar och hotar organisationernas legitimitet hos allmänheten. Det är viktigt att alla tar sitt ansvar för att bevara förtroendet för den svenska modellen både inom Sverige och i EU.
Enskilda händelser som av vissa tolkas som bristande ansvarstagande får inte skymma det faktum att systemet oftast fungerar ganska bra. Vi avvisar därför alla förslag som gäller att såväl inskränka som utöka de fackliga organisationernas rätt till stridsåtgärder.
Visst finns det kritik mot dagens system, och kollektivavtalen har sina brister. Men det är samtidigt svårt att hitta ett system som skulle fungera bättre. Det var därför Moderaterna gick till val på att behålla kollektivavtalsmodellen som huvudprincip för den svenska arbetsmarknaden. Och detta vallöfte tänker vi hålla!
Herr talman! Arbetsmarknadsutskottet har vid olika tillfällen det senaste halvåret träffat företrädare för alla de stora fackliga centralorganisationerna liksom företrädare för näringslivet. Alla har de varit eniga om att kollektivavtalsreglering är att föredra framför detaljerad lagstiftning, detta för att inte ytterligare urholka den svenska modellen. Och majoriteten i utskottet har lyssnat.
Utskottet har trots detta tvingats behandla hela 66 motioner inom arbetsrättens område, de flesta inlämnade av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det stora antalet motioner är uppseendeväckande med tanke på att även dessa två partier säger sig värna kollektivavtalsmodellen. De två partiernas förtroende för arbetsmarknadens parter verkar inte vara särskilt stort.
Majoriteten i utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden, inte för att alla förslag i sig är ointressanta eller för att problemskrivningen alltid är felaktig. Men majoriteten anser att de flesta av de frågor motionerna avser med fördel kan regleras avtalsvägen mellan arbetsmarknadens parter. Om vi skulle börja detaljreglera arbetsmarknaden ännu mer innebär det sannolikt i förlängningen ett hot mot hela den svenska modellen, där vi har branschvis anpassad avtalsreglering.
Behövs det då ingen lagstiftning alls inom arbetsrättens område? Jo, det är givet. Att låta parterna fritt avtala om skydd mot diskriminering är kanske inte en framkomlig väg. Lagen innehåller också viktiga grundläggande minimiregler, exempelvis om uppsägning, anställningsskydd och arbetsmiljö.
Den arbetsmarknadslagstiftning som finns i dag behöver naturligtvis, precis som all annan lagstiftning, en översyn emellanåt, men majoriteten i utskottet ifrågasätter införandet av en ny omfattande och detaljerad lagstiftning. Vi ser hellre att arbetsmarknadens parter i första hand löser problemen avtalsvägen.
I gårdagens debatt om EU:s grönbok om arbetsrätt påpekade vi också att i den mån arbetsrättsliga lagar ska korrigeras, avskaffas eller tillföras är detta en fråga om ska avgöras i Sveriges riksdag, gärna efter samråd med arbetsmarknadens parter, men det är inte en fråga för EU.
Herr talman! Jag ska kort kommentera några av motionerna. När det gäller de 14, delvis exakt lika formulerade, motioner från s och v som rör avskaffande av undantag från turordningsreglerna avvisar utskottet dessa, precis som tidigare år. Vi vill värna om dagens viktiga möjlighet för de minsta företagen att undanta två personer från turordningsreglerna vid nedskärningar. Detta kan vara avgörande för att rädda företagens överlevnad och trygga övriga jobb.
De elva motioner från oppositionspartierna som rör rätt till heltid avvisas också. Infördes rätt till heltid för alla skulle detta sannolikt öka arbetslösheten. Det är inte så att tre halvtidsjobb blir tre heltidsjobb. Det kanske inte ens blir två heltidsjobb. Det kanske blir bara ett. Denna oro delas av flera fackliga organisationer, och jag är lite förvånad över att oppositionen inte uppmärksammat detta.
Det är dock viktigt att kommuner och landsting är ett föredöme i de här frågorna och att man där försöker gå före och erbjuda heltidstjänster. De nya satsningar som regeringen gör på kommuner och landsting för att förbättra kvaliteten i verksamheten kommer också att göra det möjligt att anställa fler på heltid.
I två motioner, en moderat och en folkpartistisk, vill man förbättra ledighetsreglerna och anställningsskyddet vid fredsbefrämjande uppgifter utomlands och vid tjänstgöring vid frivilligförsvaret. Utskottet ser positivt på dessa motioner men konstaterar att problemen ofta kan lösas genom överenskommelse mellan den anställda och arbetsgivaren. Vi utgår från att regeringen vid behov uppmärksammar problemen och avstyrker motionen.
Slutligen kan jag nämna att de motioner som rör visstidsanställningar kommer att behandlas och debatteras senare i samband med regeringens proposition i denna fråga.
Herr talman! I gårdagens debatt om grönboken påpekade jag också hur splittrad oppositionen var i dessa frågor. Denna bild förstärks ytterligare när man läser reservationerna i dagens ärende. I en enda fråga, motionen om rätt till heltid, har de tre oppositionspartierna kunnat samla sig till en gemensam reservation. I samtliga övriga ärenden går partierna fram med egna reservationer, inte mindre än tio stycken! Jag kan precis som i går konstatera att oppositionen i Sveriges riksdag är mycket spretig och står mot en enad allians.
Sammanfattningsvis: Majoriteten i utskottet föreslår kammaren att avvisa samtliga motioner, inte för att alla förslag är ointressanta eller för att problembeskrivningen alltid är felaktig. Arbetsrättsliga reformer bör därför i första hand genomföras efter förhandlingar mellan parterna, och riksdagen bör vara restriktiv med ny lagstiftning, allt för att värna den svenska modellen på arbetsmarknaden. I den mån arbetsrättsliga lagar ändå behöver korrigeras, avskaffas eller tillföras är detta en fråga som ska avgöras av Sveriges riksdag och gärna efter samråd med arbetsmarknadens parter.
Detta ställningstagande stämmer väl överens med de ståndpunkter som framförts i många olika sammanhang från de stora organisationerna på svensk arbetsmarknad.
I detta sammanhang är det kanske också på sin plats att avsluta med att konstatera en sak: Den nya riksdagsmajoriteten går inte i någons ledband, vare sig fackets eller arbetsgivarnas. Vi tänker driva en väl avvägd politik som är bäst för Sverige och svenska folket.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)