Fru talman! I början av den här debatten fick vi från oppositionen höra att alliansen säger en sak men agerar på ett helt annorlunda sätt. Om det är något som den här regeringen har gjort så är det väl att man först har gått ut med ett tydligt program om vad man vill göra för Sverige. Sedan har man på punkt efter punkt fortsatt att arbeta efter det.
Vi sade att arbetsmarknaden ska växa. Vi sade att fler ska få jobb. Vi sade att trösklarna in på arbetsmarknaden måste sänkas. Vi sade att det ska bli billigare att anställa. Vi sade att det ska löna sig att arbeta. Alla de beslut som regeringen har fattat går på en och samma linje.
Nystartsjobben fick vi resultatet från i går. På knappt tre månader har 3 657 människor fått reguljär sysselsättning. Det är 3 657 människor som under den gamla regeringen var hänvisade till hemmet eller någon annan sysselsättning som nu har fått ett reguljärt arbete. Kom och visa något exempel på att vi har sagt något annat än vi har gjort!
Fler människor måste få lov att arbeta. När jag började som ledamot i arbetsmarknadsutskottet hösten 2002 var det främst två saker som förbluffade mig och som alltjämt förbluffar mig. Det verkade som om det fanns en målkonflikt mellan höger och vänster i arbetsmarknadspolitiken. Den handlade om huruvida politiken syftade till att se till att så många som möjligt hade ett jobb att gå till eller om den bara syftade till att sysselsätta så många som möjligt. Döm om min naivitet, men jag trodde faktiskt att man i riksdagen var överens om att arbete var grunden för all välfärd, om att det behövdes en konstruktiv dialog för att faktiskt uppnå det och om vilka medel vi behövde.
Man behöver inte vara överens om allt. Det skulle ha varit förtvivlat trist om vi skulle stå här och vara överens hela tiden. Det skulle rent ut sagt vara skrämmande om det bara var en åsikt som gällde i detta land. Men man borde åtminstone försöka enas om målet och inte ständigt inta konfliktpositioner och gräva skyttegravar, för det är precis det som vi ständigt och jämt gör.
Man behöver inte ständigt och jämt utgå från att den ena parten försöker sko sig på den andras bekostnad - en saltsjöbadsanda i riksdagstappning, om man så vill.
Arbetsrätten är minerad mark, det har jag lärt mig. Men strävan måste ändå vara ett arbetsrättsligt regelverk som både arbetsgivare och arbetstagare kan enas om.
Vi säger i utskottet, och det står vi fullt bakom, att de svenska arbetsrättsliga reglerna ger generellt sett goda förutsättningar för att kombinera trygghet och hög sysselsättning. Mina allianskolleger har tagit upp den breda paletten. Jag kommer att fokusera på en grupp där man måste våga diskutera om vi kan skriva under på att det generellt sett fungerar.
Dagens arbetsmarknad skiljer sig på många sätt från hur det såg ut 1930 eller 1970. Då hade vi en annan typ av arbetsmarknad. Vi är ingen isolerad ö. Vi hade en bra debatt i går om EU-perspektivet. De globala effekterna drabbar oss vare sig vi vill eller inte.
Av alla Sveriges företag är 99,2 procent småföretag. Det är inte längre de stora kolosserna som dansar. Industrin har till väldigt stor del ersatts av tjänster. Kartan har ritats om. Då måste vi väl också våga säga att vi måste se över även detta politiska område?
Arbetsrätten måste möta kraven på trygghet och inflytande för de anställda samtidigt som den bidrar till en effektiv och flexibel arbetsmarknad och ett gynnsamt företagsklimat. Kort sagt ska arbetsrätten se till att vi har sjysta spelförhållanden på arbetsmarknaden. Det är vi överens om.
Att kollektivavtalsmodellen fungerar för fack och storföretag har vi heller egentligen inte ifrågasatt. Jag tror att vi alla inser att det fungerar bra. Det har tidigare i dag tagits upp i debatten konflikter på arbetsmarkanden. Vi talar om småföretagen, fåmansföretag. Kan man där säga att modellen som vi har fungerar sjyst?
Salladsbaren är lite uttjatad. Låt mig i stället lyfta upp en annan företagare hemifrån Skåne, mitt hemlän. Det är Victoria Frankenius som drev Make Up Store, en makeupbutik.
I går träffade jag Victoria. Vi var några stycken skåningar som gjorde det. Att höra hennes berättelse om hur det gick till är gripande. Oavsett partitillhörighet blev vi alla gripna, och vi hade en bra och konstruktiv diskussion. Det gällde oavsett om det var socialdemokrater, moderater, folkpartister eller miljöpartister.
Hon berättade om sin enda anställda som hade anställningsvillkor som överträffade kollektivavtalet. Hon fick höra hur de från Handels skulle "sänka" hennes företag om hon vägrade att skriva på kollektivavtalet. De skulle sänka hennes företag. Det var precis vad de sade. Till deras försvar måste jag säga att de faktiskt har gått ut och bett om ursäkt i medierna för detta, men man kan ifrågasätta hur de tänker.
Blockaden av salladsbaren avslutades nu i veckan, som ni vet, eftersom Sofia Appelgren sålde sitt företag. De här fallen väcker många frågor. Är det ett rimligt agerande mellan jämnstora parter? Hur väl fungerar den svenska modellen egentligen?
Det är tyvärr inte bara de här två företagarna som berättar samma saker. Det är småföretagare som känner att facken förtrycker dem. De är en minoritet som inte har en chans att försvara sig.
Jag tror inte att alla företagare är altruistiska helgon. Jag tror inte heller att alla inom facket är det motsatta. Jag önskar bara att man kunde ha en bra diskussion.
Därför har Folkpartiet bland annat bjudit in fackförbunden till en diskussion i april där vi ska föra en öppen dialog om hur vi ska hitta den här balansen. Det gäller att kunna agera med förtroende för varandra och den svenska modellen och ta oss framåt.
Jag tror på sjysta metoder. Sverige behöver en politik som gör det mer attraktivt för människor att våga starta nya företag och våga anställa. Kollektivavtalsmetoden där jämnstora parter tillsammans kommer överens är i grunden bra. Där tvistar vi inte, så är det. Men hur ska vi lösa situationen för 99,2 procent av landets företagare, de små fåmansbolagen?
Arbetsmarknadens parter måste ha rätt att tillgripa stridsåtgärder som en sista utväg vid konflikt. Jag säger ingenting emot det. Det står jag helt och fullt bakom. Men om allmänheten uppfattar det som att möjligheten att vidta stridsåtgärder missbrukas kantrar det system som vi tillsammans försvarar. Kan man inte alls se någon fara i detta?
Det är därför Folkpartiet vill lyfta fram frågan om proportionalitet. Vi menar att det är ett problem när stridsåtgärder kostar för lite för den egna organisationen och de samtidigt orsakar stora skador för motparten. I dag finns inga spärrar. Danmark och Tyskland har det.
Företag som till exempel har bättre villkor för sina anställda än kollektivavtalet bör normalt inte utan vidare motivering än frånvaro av kollektivavtal direkt och utan prövning i Arbetsdomstolen kunna försättas i blockad. Det är väl en tanke som man i varje fall måste kunna diskutera?
Om proportionalitetsmetoden hade fått råda hade Victorias butik inte fått sättas i blockad. Man kan vara tämligen övertygad om att man inte hade hittat någon proportionalitet i det agerandet av Handels.
Nu har vi jämställdhetsdebatt om en liten stund. Men jag måste ändå kommentera frågan om rätten till heltid. Naturligtvis måste det finnas en rätt till heltid. När man i alla andra lägen ständigt och jämt säger: Det ska inte lagstiftas, utan det ska parterna själva ta hand om, varför ska man då helt plötsligt lagstifta inom detta område? Varför har man inte tilltro till att parterna faktiskt förhandlar fram det som är bäst för marknaden och för de anställda?
Jag drev själv i min egen hemkommun Höganäs, eftersom jag där som kommunpolitiker är arbetsgivare, att rätten till heltid skulle råda. Jag fick enormt mothugg från de kvinnliga anställda i kommunhuset. De ville inte ha heltid, eftersom de hade man och barn att ta hand om.
Lös den knuten också! Det handlar inte bara om rätten till heltid, utan hela jämställdhetsdiskussionen måste hållas ihop. Det ser vi fram emot om en liten stund.
(Applåder)