Herr talman! Som sagts tidigare hade vi en lång diskussion i går om arbetsrätt utifrån ett EU-perspektiv. Vi diskuterade hur mycket EU skulle lägga sig i detta. Vi kom också ganska mycket in på grunderna och principerna för arbetsrätten. Vi i Sverige står naturligtvis bakom att kollektivavtalen ska gälla. De grundläggande bestämmelserna finns förvisso i lagstiftningen, men sedan är det upp till parterna att sköta de reella förhandlingarna, till exempel som de som just nu pågår i avtalsrörelsen. Jag ska därför inte dra hela Miljöpartiets grunder för arbetsrätten, infallsvinklar etcetera, utan jag ska koncentrera mig på två frågor.
Den första gäller givetvis orsaken till att det finns en arbetsrätt och den utveckling vi har sett i Sverige. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi har en stark arbetsrätt och att vi har starka parter både från arbetsgivarsidan och från arbetstagarsidan.
Vi lever i en föränderlig värld. Företag kommer att startas och företag kommer att läggas ned. Så är det, och det är inget konstigt med det. Tvärtom är det nog något ganska positivt, framför allt om man som vi miljöpartister tycker att vi behöver förändra en del i den gröna omställningen. Vi vill inte ha oljeraffinaderier och kol. Vi vill satsa på miljövänlig teknik och få fram vindsnurror, bränsleceller och så vidare. Det innebär att vissa företag kommer att få läggas ned och att andra kommer att få starta. Men för att det ska gå att göra på smidig väg är det bra att ha parter som är jämbördiga.
Det finns företag som läggs ned på grund av att vinsten inte är tillräckligt hög. Då börjar man få lite onda aningar. Är det verkligen så det ska gå till? Ska företag lägga ned verksamhet därför att det inte är tillräckligt hög vinst? I de fallen tror jag att det är nödvändigt att samhället sätter press på och tvingar företagen att ta ett större ansvar vid en sådan omställning. Oftast vill man flytta verksamheter till ett annat land för att därigenom kunna öka vinsten. Men det ställer också ansvar på det man lämnar kvar i Sverige, på anställningar. Där tror jag att samhället måste se till att regelverket är sådant att företagen helt enkelt måste ta ett mycket större ansvar.
Vi har en reservation om detta i betänkandet, men den har blivit avslagen så många gånger nu att det väl inte är någon idé att hoppas på att den ska bli bifallen i år. Jag ber bara er i den borgerliga majoriteten att läsa den och försöka förstå grunderna för vårt ställningstagande, så kanske vi till nästa år kan få den bifallen.
Den andra viktiga frågan är rätten till heltid. De otrygga anställningarna har ökat betydligt de senaste åren, och antalet deltidsanställda fortsätter att öka. Tyvärr är det inte så att fler och fler får heltid. Fortfarande är deltid en norm för många yrkeskategorier, framför allt där kvinnor är i majoritet. Det är fullständigt obegripligt.
Jag köpte färg för två veckor sedan. I den typen av butiker är det mest män som jobbar, och de jobbar i princip alltid heltid. Men tror ni att de som jobbar i en affär som till exempel säljer damunderkläder, oftast kvinnor, jobbar heltid? Nej, de flesta av dem jobbar deltid. Då är det någonting som inte stämmer. Männen får per automatik heltid, och det är ingen som ifrågasätter det, medan en kvinna som ska jobba i en affär får frågan: Varför ska du jobba heltid? Du kan väl jobba fyra fem timmar då och då, för det är ändå inga kunder under de andra timmarna. Det räcker med två i personalen och inte tre. Och detta accepterar kvinnor. De vågar inte ta striden. Då kanske man säger att vi måste öka stödet för kvinnoorganisationer för att kvinnor ska organisera sig bättre och kräva sin rätt. Ja, det kan man göra. Jag har ingenting emot det. Alternativet är givetvis att vi har en lagstiftning som ger rätt till heltid och där arbetstagaren är den som säger: Nej, jag vill inte jobba heltid. Jag vill bara jobba 73 procent, för det passar min livsstil eller min levnadssituation just nu. Men när rätten till heltid är just en rättighet kan arbetstagaren inte tvinga någon att jobba deltid.
Vi i majoriteten förra mandatperioden, s, v och mp, arbetade fram ett sådant förslag som den borgerliga majoriteten nu drar tillbaka. Det är nästan det värsta sveket under de här sex månaderna ur ett jämställdhetsperspektiv. Det hade kunnat ge en möjlighet för kvinnor att jobba heltid, för majoriteten av dem som i dag har deltid är just kvinnor. Men ni drar tillbaka förslaget. Det hade varit
en
sak om ni hade föreslagit någonting annat, kanske justerat lagstiftningen och lagt fram ett annat förslag. Då kanske vi inte hade sagt så mycket. Men problemet nu är att ni inte lägger fram ett enda förslag. Ni drar bara tillbaka vårt förslag och säger att det är väl bra som det är. Det är inte bra som det är. Vi har inte jämställdhet i Sverige, och vi har framför allt inte en jämställd arbetsmarknad. Då måste vi som riksdagsledamöter, som lagstiftare, försöka ändra den situationen. Och rätt till heltid men möjlighet till deltid hade varit en möjlighet. Jag beklagar att inte den nya majoriteten väljer att fortsätta i den riktningen utan helt och hållet abdikerar och låter ojämställdheten fortsätta på detta område i Sverige.
Jag stöder givetvis många saker i reservationerna och de särskilda yttrandena från både mig själv och delvis också från s och v, men för tids vinnings skull yrkar jag bifall till reservation 9. Kanske majoriteten ändrar sig och trycker rätt när vi voterar.