Fru talman! Det känns tryggt på något sätt att man alltid kan lita på att en socialdemokrat är redo att föreläsa för en om vad den verkliga sanningen är, speciellt när det gäller kollektivavtalsmodellen. Om vi säger emot är det vi som inte har förstått, tydligen. Det är en ganska nedlåtande attityd. Man brukar annars säga att det är de manliga härskarteknikerna, men det kanske är en del av jämställdheten att även kvinnor tar till sig den.
Diskussionen jag försökte föra handlar om proportionalitet vid stridsåtgärder. Jag säger inte att vi ska lagstifta om detta. Jag säger inte att vi ska gå in och rota i det över huvud taget. Det är en fråga som arbetsmarknadsparterna själva måste lösa. Men jag tror att de hade gagnats av att man tog upp den diskussionen och förde den.
Det kan inte vara rimligt när balansen blir så oproportionerlig mellan arbetsgivare och fack att man inte har en chans. Skälet för att företagen sattes i blockad var att de inte ville leva upp till kraven, sades det här. Så var det inte. Skälet till att de sattes i blockad var att de inte ville skriva under kollektivavtalet - punkt slut!
Frågan jag ställer mig är: Är detta rimligt? Eller borde kanske fackförbunden sätta sig ned och diskutera om man ska ta ett steg vidare in i 2000-talet?