Herr talman! När man lyssnar på debatten är det lätt att förstå Patrik Björcks frustration i går. Alldeles uppenbart anstränger man sig för att få det att låta som att detta är positivt. Man får det att låta som om man står bakom den svenska modellen med kollektivavtal.
Annika Qarlsson slår fast att det finns problem. Hon tycker, som hon säger, att det är normen och inte formen som borde vara det viktiga. Man förstår inte varför man har konflikter i situationer där arbetsgivaren betalar samma lön och ger samma villkor. Då borde det vara onödigt att ha en konflikt.
Då är min fråga: Vilket exempel tänker Annika Qarlsson på? Det kan inte vara salladsbaren i Göteborg, som har varit det mest omskrivna fallet i medierna. Där betalade arbetsgivaren visserligen samma timpeng, men man betalade inte försäkringar eller pensioner enligt avtal.
Kanske kan det vara konflikten i Smålandsstenar, där Plymouthbröderna av principiella, religiösa skäl inte ville teckna avtal. Det motiv de gav uttryck för i en artikel var att de tyckte att relationen på biblisk grund skulle vara som den mellan herre och tjänare. Är det denna konflikt som man tar sin utgångspunkt i när man beskriver att det finns ett problem och att facket gått över vad som är rimligt för att tvinga fram kollektivavtal där det inte behövs? Jag skulle gärna vilja ha svar på den frågan.