Herr talman! Till betänkandet om inkomst- och
fastighetsbeskattning har Vänsterpartiet fyra reserva-
tioner. Det gäller inriktningen av skattepolitiken och
bostadsbeskattningen, det gäller t.ex. orimliga fall-
skärmsavtal och det gäller kommunernas beskatt-
ningsrätt. Det är många och omfattande frågor, och
därför har jag valt att här koncentrera mig på några av
dem.
Som utgångspunkt för skattepolitiken vill vi ha ett
system som gynnar hushållning med våra naturresur-
ser och ett samhälle i ekologisk balans. Förutom dessa
miljömål vill vi naturligtvis också uppnå andra mål.
Vi vill att skatterna skall vara omfördelande och
dessutom kunna trygga välfärden. Inför 1998 års
budgetarbete ställde vi därför i våra motioner konkre-
ta krav som innebar just en skarpare fördelningsprofil
och dessutom gav mer pengar till verksamheterna ute
i kommunerna, dvs. till välfärden.
Vi har också en lång rad förslag som gäller nä-
rings- och sysselsättningsfrågor, men de kommer upp
senare i debatten här i kväll.
I betänkandet står det att kravet på skattesänk-
ningar har fått stå tillbaka för satsningar för att minska
arbetslösheten, för att förbättra skolan, vården och
omsorgen, för att kunna höja barnbidragen och för att
kunna förbättra för framför allt låginkomstpensionä-
rer. Det är en riktig beskrivning. Stora grupper har
verkligen farit illa i saneringsarbetet, och det är något
som vi från Vänsterpartiet har påtalat flera gånger
under de här åren. Att små förbättringar nu har gjorts
ser vi som bara positivt.
Litet längre fram i betänkandet skriver dock ma-
joriteten att regeringen avser att i vårpropositionen
lägga fram förslag om att minska eller begränsa
värnskatten. Detta skulle i och för sig vara en tillfällig
skatt; det vet vi. Men jag kan inte riktigt ställa upp på
att vi redan nu har det ekonomiska utrymme som
majoriteten tydligen anser att vi har. Jag tänker då i
första hand på situationen ute i kommuner och lands-
ting. Vi nås dagligen av rapporter om överbelagda
sjukhus, omänskligt långa operationsköer, äldre som
far illa osv. I mitt eget hemlän slog för inte så länge
sedan en klinikchef larm när landstinget, trots nya s.k.
Perssonpengar, ville göra nedskärningar på hans kli-
nik. Det som nu sker är inte etiskt och moraliskt för-
svarbart, sade han. Han tyckte dessutom att man i
dagens läge bedrev rovdrift på personalen.
Detta är ett exempel. Jag vet att det finns väldigt
många, inte minst inom skolans område. Alldeles
nyligen har också Margot Wallström gått ut och sagt
att hon skall tillsätta en utredning som skall se över
besparingarna och deras konsekvenser för barnen i
samhället. Det har gått för långt, helt enkelt.
Jag tror att det vore oklokt att i det här läget be-
gränsa värnskatten. Jag och mitt parti är övertygade
om att de pengarna behövs, kanske i form av en
vårdskatt till kommuner och till landsting. Att behålla
värnskatten vid nuvarande nivå för att ge detta ut-
rymme tror jag vore en viktig markering. Persson-
pengar i all ära, men de räcker inte. Behoven är så
oändligt mycket större.
Jag har nu pratat om majoritetens skrivningar i
betänkandet, men jag vill också vända mig till mode-
raterna. Ert storslagna skattesänkningsprojekt kommer
ju bara att resultera i att ni skjuter välfärden i sank.
För att fortsätta att prata om kommuner och landsting
förutskickar ni ju t.o.m. att man skall kunna sänka
kommunalskatterna! Hur skall detta gå ihop, och var
skall ni skära ned någonstans?
I reservation 8 tar Vänsterpartiet upp problemati-
ken kring fantasilöner och omotiverat höga avgångs-
vederlag eller fallskärmar. Både storlekarna på för-
månerna och det sätt på vilket de kommer till påver-
kar möjligheten att upprätthålla moral och tilltro till
samhället. Om människor upplever att det finns någon
typ av brödraskap som belönar varandra med olika
förmåner blir det mycket svårt att hålla ihop samhäl-
let, och det blir speciellt svårt i sådana här tider när
många människor drabbas av hårda besparingar.
För några veckor sedan gick skattechefen här i
Stockholm ut och varnade för att lojaliteten för hela
systemet nu var i gungning. Han gjorde det utifrån
många människors reaktioner på alla de s.k. affärer
som tydligen aldrig upphör utan kommer i en strid
ström, alltifrån kontokortsfiffel till fallskärmar. Det är
något som vi här i skatteutskottet verkligen måste ta
till oss, tycker jag. Vad är det för mening med att fatta
beslut om skatter om människor inte vill betala? I det
här sammanhanget handlar det ju inte om storleken på
skatterna, utan det handlar om att den enskilde skatte-
betalaren tänker: Varför skall jag betala när ingen
annan sköter sig?
Från Vänsterpartiets sida har vi i och för sig sagt
att skattemyndigheterna behöver mer pengar. Men det
finns naturligtvis en gräns för hur mycket man kan
kontrollera fram. Att det finns tecken på att skattemo-
ralen undergrävs på det här sättet gör nog att frågan
måste upp på ett mer moraliskt-etiskt plan.
Det är också viktigt att orimliga löner och ersätt-
ningar inom den statliga sektorn omförhandlas.
Vänsterpartiet har i flera sammanhang motionerat om
att staten som arbetsgivare skulle ha statsministerns
lön som tak vid lönesättning när det gäller ledande
befattningshavare.
Men det behövs även andra åtgärder. Det måste
finnas en dialog med t.ex. näringslivets toppar. De
måste förstå att de inte kan befinna sig i en egen
gräddfil i de här frågorna. De har, och skall ha, ögo-
nen på sig hela tiden. De fyller en roll som normsätta-
re och opinionsbildare.
Det krävs också att vi politiker tänker över vad vi
gör och hur vi hanterar skattebetalarnas pengar.
Kontokortsfiffel och t.ex. oseriösa deklarationsavdrag
gör inte precis att vår trovärdighet ökar hos allmänhe-
ten.
När det gäller fastighetsskatterna eller inriktningen
av boendebeskattningen har detta vållat många upp-
rörda känslor. Många talare före mig har också vittnat
om det. I betänkandet står det att man nu överväger en
parlamentarisk utredning om de olika förslag som
finns till hands. Det betyder att även den s.k. Kalifor-
nienmodellen, som vi från Vänsterns sida har velat
föra fram, kommer att få sin belysning. Enligt vår
mening skulle denna modell kanske kunna vara en
framkomlig väg, dvs. att man sätter köpeskillingen
som ett basvärde. Kanske skulle detta på något sätt
bättre kunna dämpa de upptrissade belopp som det är
fråga om i dag.
Till sist, herr talman, skall jag ta upp en del av
förmögenhetsbeskattningen och samtidigt återknyta
litet grand till det ganska långa avsnittet i mitt anfö-
rande som gällde skattemoral och viljan att betala.
Hennes & Mauritz huvudägare Stefan Persson blir
bara större och större på börsen. Vid årsskiftet var
hans Hennes & Mauritz-aktier värda drygt 27 miljar-
der kronor. Detta gör honom till den trettonde största
aktieägaren i Sverige i dag, större än t.ex. Handels-
bankens fondbolag och större än Industrivärden.
Socialdemokraterna såg till att speciella regler in-
fördes för att förmögenhetsskattebefria huvuddelägare
just i börsbolag, i ett syfte som kanske var litet svårt
att förstå. Enligt Dagens Industri är det i dag endast
en av 18 aktiemiljardärer som betalar förmögenhets-
skatt. Den här ordningen framstår onekligen som
ganska svårsmält. Min fråga till socialdemokraterna
blir: Är ni till freds med detta? Hur tror ni att det här,
tillsammans med mycket annat av det som jag har
pratat om, kommer att påverka skattemoralen och
tilltron till samhället?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 och
reservation 8.