Herr talman! Det sista inlägget från Karin Pilsäter
blir litet förvirrande. Det är inte alls fel regelverk som
vi ger oss på, men vi har ingenting emot att ge oss på
ytterligare regelverk. Det motsäger inte alls att det
finns ett värde i det som Karin Pilsäter säger, att vi
borde angripa även principen om avgiftsnedsättning.
Jag tycker att Karin Pilsäter är ett offer för ett mycket
traditionellt sätt att se på arbete och samhällets rätt att
från första stund lägga sig i vad människor gör. Vi vet
att det finns en oerhört stor informell sektor, som inte
omfattas av skattesystemet. Det är kanske dags att
lyfta blicken litet längre än till skospetsarna och tänka
efter, om de här systemen ändå - vilka de än må vara
- hindrar människor från att göra saker som vi tycker
är vettiga och nödvändiga, t.ex. delta i äldreomsorgen
eller barnomsorgen, att byta varor och tjänster med
varandra, vilket är resurseffektivt.
Kanske vi då skulle fundera över att vi inte skall
tvinga folk att göra detta i smyg för att undgå skatt,
utan i stället tillåta att det finns en sektor, en zon, i
vilken man kan göra saker utan att samhället lägger
sig i och kontrollerar. Det finns andra länder som har
detta system, t.ex. Island, som inte har skatt på de
första 10 000 kronorna, som vi har.
Det är synd att Folkpartiet är så fast i ett traditio-
nellt synsätt på det här med skatt på arbete. Jag trodde
att det fanns en större vidsynthet när det gäller männi-
skors egen frihet att sysselsätta sig själva och undgå
samhällets kontroll in i minsta detalj.
Miljöpartiet har en helt annan syn på detta och
tycker att det är dags att vi för den diskussionen på
allvar. Det är konkreta hinder, oavsett vilka regelverk
det är fel på.