Herr talman! Jag har begärt åtta minuters taletid,
och trots en liten utvikning skall jag kunna hålla den
tiden.
Jag lyssnade på Anita Johanssons inledningsme-
ningar, och jag måste säga att jag undrade om vi be-
fann oss på samma planet. Vi har en ekonomi i ba-
lans, sade hon. Jag läser tidningar, ser på TV och hör
på radio. När det gäller sjukpensioner får vissa sjuk-
pensionärer väsentligt försämrade villkor. Vissa änkor
får mycket försämrade villkor. I kväll på Aktuellt
kl. 18 kunde man lyssna på en minidebatt mellan två
socialdemokrater som bråkade om usel tandvårdser-
sättning i Norrköping.
Tänk på de här åren, 1991-1994, Anita Johans-
son! Jag tror att Anita Johansson kan räkna. Men ta
för säkerhets skull och koppla in miniräknaren och
räkna på alla era reservationer som ni lade i opposi-
tion! Jag misstänker att Sverige som nation skulle ha
hamnat ur askan i elden om era förslag då hade fått
majoritet.
För att avsluta det här kapitlet skall jag bara säga
att jag med mycket stor förväntan skall delta i torgmö-
ten inför valet, där Socialdemokraterna kommer att ha
stora skyltar där det står: Vi vill sänka skatten för de
absolut allra överlägset rikaste i Sverige. Välkommen
till den debatten, Anita Johansson!
Herr talman! Min motion handlar om självför-
valtning, dvs. hyresgäster som skulle kunna göra en
insats utan att bli alltför hårt skattebelastade. Om jag
inte missminner mig är det motion Sk608. Den är,
icke oväntat, avslagen. Jag skall inte yrka bifall till
den, men jag skall säga några ord om den.
Medborgarna i Sverige har bl.a. svårt att förstå
den brist på konsekvens som finns i vår skattelag-
stiftning. Vi har under många år, i onödan vill jag
säga, betalat miljarder för renovering av olika bo-
stadsområden. Det har berott på vandalisering, ett
onormalt högt slitage och förvisso även dålig bygg-
kvalitet. Det har kostat alla, även dem som inte bor i
områdena, stora summor att renovera dem till en
godtagbar standard.
För att komma till rätta bl.a. med detta testade
man i Malmö för något år sedan ett system med själv-
förvaltning, där hyresgästerna frivilligt och utan tvång
skulle kunna göra vissa sysslor. Det gällde t.ex. att
klippa gräsmattor, sköta trädgårdar, städa trappor,
vindar och källare mot en liten ersättning. Det enda
man tog bort var snöskottningen, eftersom den inne-
bär en viss försäkringsmöjlighet som inte en enskild
hyresgäst kan ta. Den får hyresvärden själv ta. Dessa
ersättningar var skattebefriade, och jag kan väl erkän-
na att vissa ersättningar var väl häftiga. Detta stoppa-
des sedan. Lagstiftningen tillät inte denna ersättnings-
form. Jag vet om att den var ett gränsfall. Jag kan
tänka mig att om en människa som är sjukpensionär
eller arbetslös hjälper till att klippa gräsmattan i det
område där han eller hon bor så kan det stöta vissa att
den ersättning man får för insatsen är helt skattefri.
Var någonstans skall gränserna gå? Jag skall komma
tillbaka till det senare.
Jag vill påstå att den samhällsvinst som man har
gjort i de områden där man har prövat det här syste-
met inte är stor - den är enorm! Det är många, många
pengar, långt mer än det som man nu sparar genom
olika skatter.
Jag bor själv i ett område i Malmö där man under
ett par år har provat det här systemet. Jag skall ta upp
ett exempel. Det är klart att självförvaltningen inte är
orsak till allt, men för fem år sedan var kanske 40 %
outhyrt. När någon flyttar i dag flyttar en ny hyresgäst
in dagen därpå. Jag tror att självförvaltningen åtmins-
tone till en del har bidragit till den nuvarande positiva
inställningen till det här området.
I dag har vi ett system där man tillåter självför-
valtning, men om man tjänar en summa överstigande
ca 300 kr per månad skall man betala skatt. Problemet
är bara att man har skapat en byråkrati som gör att
detta skattebelopp vid exakt samma arbetsinsats blir
olika stort beroende på hur stort området är där man
bor, hur stor yta fastigheten har. Det här är, som jag
sade i början, omöjligt att förklara för människor.
Varför skall man för att få en ersättning på 300 kr
skattefritt i ett område behöva klippa bara 80 m²
gräsmatta, medan man i ett annat område måste klippa
120 m² för samma pengar? Jag tror att det är få peda-
goger som kan förklara för människor varför det skall
vara på det här viset.
Det jag vill ha är alltså ett förslag på säg ett fjär-
dedels basbelopp, 9 000 kr per år. Över det betalar
man skatt som alla andra. Nu finns det de som har
sagt att det blir problem, att vi kommer in i gränsom-
råden som kan vara svåra att hantera. Men då kommer
jag tillbaka till det här med konsekvens. Jag skall
sluta med det, herr talman.
Jag förklarar för folk att man inte kan hålla på och
tjafsa med att några skall vara skattebefriade och
andra inte. Och det hade väl varit bra med det. Men så
kommer frågan om bärplockningen. Det blir litet
tjatigt, men ändå. Jag frågade Anita Johansson om
detta vid den här tiden i fjol, i exakt samma debatt.
Med tanke på att även Karin Pilsäter var uppe och
hade något liknande resonemang vill jag även fråga
henne om detta. Jag inkluderar också gärna företrä-
darna för samtliga partier i utskottet som finns i kam-
maren. Förklara för mig: Om man självförvaltar i det
bostadsområde där man bor, varför gäller det per
lägenhetskontrakt? Om jag däremot plockar bär är det
per individ. En familj på fem personer som plockar
bär kan alltså tjäna 5 000 per person i familjen utan
att betala skatt på detta. När det däremot gäller själv-
förvaltning är det bara per kontrakt.
Jag kan inte förklara detta, men jag inser att det
nog finns en sådan samlad pedagogisk kapacitet hos
skatteutskottets ledamöter att de kan förklara för mig
var den stora skillnaden ligger. Varför skall man kun-
na ha sämre villkor om man klipper gräsmattan i det
område där man själv bor och där man försöker skapa
social trivsel och trygghet m.m. än när man plockar
bär i en skog som man inte ens själv äger? Jag vädjar
till utskottets ledamöter från samtliga partier: Förklara
varför den här skillnaden skall bestå. Om inte någon
vågar svara gör jag den bedömningen att argumenten
är tunna.