Fru talman! Vi är rörande eniga om att det är nya
förhandlingar som ska till. Men det är egentligen
väldigt lite av konkreta och konstruktiva förslag till
hur man ska nå dit. Det beror väl på att man har för-
sökt med olika lösningar och fått bakslag.
Det är också oroande att det är extremister som
sätter dagordningen. Det är de som på något sätt be-
stämmer. Arafat har inte kontroll och auktoritet bland
alla sina palestinier, lika lite som Sharon har det på
sin sida. Som vi hörde här är det officerare och sol-
dater som vägrar att lyda order på ockuperad mark.
Yvonne Ruwaida ger målande bilder av hur isra-
eler gör gräsliga saker - självupplevda sådana. Men
det finns ju israeler som med samma glöd, samma
indignation och samma frustration beskriver hur deras
släktingar har blivit dödade vid självmordsattentat i
kaféer, i bussköer och på andra håll. Så kan man hålla
på. Och som jag sade i mitt tidigare inlägg leder det
egentligen ingen vart, utan man måste göra ett nytt
avstamp.
Jag är orolig för att Sharon och Arafat har målat
in sig i ett hörn. Jag vet inte vem som ska lyckas ta
dem ur denna situation. Möjligtvis reser sig folket
och säger att man måste ha ett annat ledarskap, att
man måste ha andra personer som sätter sig ned vid
förhandlingsbordet i stället för dem som är förbruka-
de.