Fru talman! Jag är fullständigt övertygad om att vi
alla känner den djupaste sorg och förtvivlan när vi
närmast dagligen via TV tvingas bevittna hur männi-
skoliv släcks i Mellanöstern. Oavsett vilken av par-
terna som kränker mänskliga rättigheter måste det
med kraft fördömas. Ett människoliv är precis lika
mycket värt på vilken sida av konflikten det än
kränks eller släcks. Nu måste parterna ta sitt ansvar
för att öppna för en process som kan stoppa det stän-
digt upptrappade våldet.
Det finns ändock anledning att påminna lite grann
om historien bakom den här konflikten.
Ända från första stund har Mellanösterns enda
demokratiska stat - staten Israel - varit outhärdlig för
vissa grupper i Mellanöstern. Staten Israel har stän-
digt varit hotad till sin existens och fått möta krig på
krig på krig med det uttalade syftet att israelerna
kastas i havet.
När man talar om ockuperade områden, fru tal-
man, bör man också erinra sig hur det var före sexda-
garskriget, hur exempelvis kibbuzerna runt Genesaret
var ständiga måltavlor för prickskyttar och grövre
artilleri från Golanhöjderna och andra strategiska
angreppspunkter. Jag skulle vilja drista mig till att
påminna dem som inte tror att Israel vill fred i regio-
nen om att staten Israel lämnade tillbaka varenda
kvadratmeter land i Sinai till Egypten för att få ett
fredsavtal. Allt återlämnades, inklusive strategiskt
viktiga oljekällor, för att skapa fred. Jag tror att vi
inser att det krävs två parter som kan leverera för att
det ska bli hållbara fredsavtal.
Det som måste ha förvånat en hel värld var att
Yassir Arafat inte svarade ja för det fredsfördrag som
president Clinton och dåvarande premiärminister
Ehud Barak arbetade fram i slutet av sina ämbetsperi-
oder, trots att Arafat visste att efterträdaren hette
Ariel Sharon och att Ariel Sharon knappast skulle få
sitt mandat på att ge Arafat bättre villkor.
Utgångspunkten för omvärlden i detta läge måste
vara - jag håller med utrikesministern och Bertil
Persson som har talat om detta - opartiskhet och krav
på absolut respekt för mänskliga rättigheter. Alltför
ofta har debattörer i Sverige och västerlandet tagit
oreserverad ställning för en sida i denna blodiga och
meningslösa konflikt.
Fru talman! Det enda vi vet med bestämdhet är att
en enkel och snabb lösning inte finns. Det är t.ex.
naivt att tro att enbart ett villkorslöst tillbakadragande
av Israels trupper från palestinska områden skulle
vara nog för att få terrorismen att upphöra. När par-
terna återvänder till förhandlingsbordet behövs för-
troendeskapande åtgärder av olika slag. Man måste
också enligt min uppfattning försöka komma överens
om ett gemensamt etiskt minimum om att varje en-
skild människa måste tillförsäkras vissa rättigheter.
Som ett första steg måste människors rätt till säkerhet
och rätten till trygghet inom fasta och erkända gränser
respekteras av alla parter. De folkrättsliga humanitära
principerna måste beaktas, dvs. icke-våld mot civila
och proportionalitet i väpnade insatser.
Sverige, EU och det internationella samfundet
måste självklart agera som opartiska medlare där vi
stöder parterna i deras strävan att själva finna en
lösning på konflikten.
Sedan tror jag att vi måste se och besinna att vissa
tongivande ledare inom den palestinska rörelsen fort-
farande vägrar att erkänna den judiska statens exis-
tensberättigande. Och oförsonlighet sprider sig på
båda sidor bland folken och eldar på dem som offrar
sina liv i terrordåd mot oskyldiga civila. Den pales-
tinska myndigheten verkar vara oförmögen att sätta
stopp för terrorgrupperna. En avgörande fråga är
därför, och den riktar jag också till Anna Lindh: Har
Yassir Arafat och den israeliska myndigheten några
som helst möjligheter att tygla hizbolla, hamas och
islamiska jihad?
Å andra sidan står det klart, och det är lika viktigt
att konstatera, att vissa "hökar" bland de israeliska
ledarna är ovilliga att ens erkänna palestiniernas rätt
till och behov av självstyre. Jag tycker också att den
fortsatta bosättningspolitiken och det oproportionerli-
ga och fullständigt oacceptabla våld som israeliska
trupper utövar i de palestinska områdena är allvarliga
bevis för detta.
Vi kan slutligen självfallet aldrig någonsin ge upp
hoppet om att de israeliska och de palestinska folken
ska kunna leva sida vid sida i fred. Det finns hopp-
fulla tecken. På båda sidor finns fredsälskande män-
niskor som inser att konfrontation och våld inte är en
framkomlig väg.