Fru talman! Jag kan se att det finns enighet i
kammaren om målet. Det finns en enighet kring frust-
rationen över läget i dag. Sedan finns det en hel del
olika uppfattningar om hur vi ska nå målet.
Jag vill börja med att kommentera Yvonne Ru-
waidas inlägg. Det räcker inte med bistånd. Det räck-
er inte med fina ord. Det behövs en politisk lösning,
säger Yvonne Ruwaida. Självklart behövs det en
politisk lösning. Det är det hela vårt arbete just nu
handlar om. Men på vägen till den politiska lösningen
är det faktiskt ganska bra om det finns ambulanser,
skolor och humanitär hjälp. Därför ska man inte fnysa
åt biståndet.
Problemet är att om Sverige kunde garantera en
politisk lösning är det självklart att vi redan skulle ha
gjort det. Vi kom ganska långt med de förhandlingar
som hölls i Sverige, men tyvärr räckte det inte till. I
den situation som vi har nu kan vi därför inte tänka
bort verkligheten. Enda vägen framåt är nya fredsför-
handlingar. Det är bra om vi kan få en internationell
konferens, men båda parter måste vilja delta. Annars
blir det inget resultat.
Det är bra om vi kan få internationella observatö-
rer eller FN-styrkor, men FN-styrkor måste säkerhets-
rådet fatta beslut om, och än så länge finns det ingen
enighet. Sverige stöder dock alla tankar på observatö-
rer och internationella monitorer.
Yvonne Ruwaida tar upp USA och undrar om jag
verkligen tycker att USA är neutrala och därför bör
styra en lösning. Det är självklart att USA inte är
neutrala. Det är också självklart att USA inte ska
bestämma hur lösningen ser ut. Men det är just för att
USA inte är neutrala som de också har en möjlighet
att påverka Sharonregeringen att göra eftergifter. Det
är därför vi vill sätta press på USA att också agera
gentemot den israeliska regeringen.
Till Murad Artin vill jag säga att jag inte håller
med om att man på något sätt kan jämställa terrorat-
tacker med frihetskamp. Tyvärr är det ju så att vi här
ofta ser extrema grupper på båda sidor där ingen vill
ha fred. Här ser vi lite grann av en sorts ömsesidig
krigsdans mellan palestinska extremister och israelis-
ka fundamentalister där ingen egentligen vill ha
fredsförhandlingar och se till att man får en varaktig
fred. Därför måste de krafter som vill ha fred på ömse
sidor också samarbeta.
Mats Odell undrade hur vi ser på Arafat och hans
möjligheter att stoppa våldet. Självklart borde Arafat
göra mer för att stoppa våldet, men det är samtidigt
svårare för honom när man skjuter sönder polisbilar,
skjuter sönder fängelser och hela tiden utsätter både
Arafat och palestinierna för en sådan förödmjukelse.
Låt mig också beröra handelsavtalet med Israel,
associationsavtalet. Det är inte acceptabelt att Israel
bryter mot det. Israel menar att man kan exportera
varor från ockuperade områden med samma tullfrihet
som varor producerade i det egentliga Israel. EU
menar att bara varor från det egentliga Israel, inte från
ockuperade områden, får säljas med tullfrihet.
Här har därför EU också agerat och gått ut och
varnat alla importörer i Europa om att de varor som
importeras från Israel men som visar sig komma från
bosättningar inte omfattas av fördelaktiga tullbe-
stämmelser. Det har också inneburit att importörerna
nu är väldigt uppmärksamma på var varorna kommer
från. Information har gått ut till alla tullverk, även det
svenska. Den israeliska reaktionen har varit stark. Det
här är bara ett av många exempel på att Sverige och
EU har agerat för att upprätthålla respekten för lag
och ordning också när det gäller handelsavtalet med
Israel.