Fru talman! Jag har länge varit engagerad för ju-
darnas sak, för dem som förföljdes i f.d. Sovjetunion-
en på 80-talet, för asylsökande i Sverige som har
svårt att få uppehållstillstånd här.
En medlem i Judiska församlingen här i Stock-
holm frågade mig: Varför jobbar du så mycket för
oss? Har du någon särskild anknytning till det judiska
folket? Nej, det har jag inte, jag engagerar mig alltid
mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Just därför
blir jag dubbelt upprörd och känner vanmakt över
dagens galna situation i Mellanöstern.
Sharon valdes ju av säkerhetsskäl. Aldrig har väl
säkerheten varit sämre för israelerna än nu. Ändå
jagas han från höger av Netanyahu. Jag har mycket
svårt att förstå detta.
Folket tycks tro att konflikten kan lösas med våld.
Häromdagen fick vi siffror på att 74 % tror det. Jag
undrar vilken framtid de då ser: Ett stort Israel inklu-
sive de ockuperade områdena? Ska palestinierna
flytta till Jordanien? Vad ska egentligen hända?
Jag har försökt fråga israeler hur de ser på framti-
den. Jag har inte fått något riktigt svar, utom att Ara-
fat måste bort, ingenting om vem som i så fall ska
komma i stället. Man demoniserar Arafat hela tiden
och tvingar folket till underkastelse. Jag tror inte att
det är rätt väg. Jag försvarar honom inte. Han är inte
demokratisk i alla lägen - det kan vi alla vara överens
om - men ändå.
I dag kom ett mejl från en israelisk fredsaktivist.
Han heter Uri Avnery och fick The Right Livelihood
Award förra året. Det finns fredsaktivister, och jag
tror att de växer sig starkare nu. Mejlet var ganska
kort och löd så här: Trött på Tenet, trött på Mitchell.
Alla dessa manövrar leder ingenstans, och alla vet
det. Om avsikten verkligen är att få slut på konflikten
måste ordningen vändas helt om. Först måste man
komma överens om lösningen, sedan diskutera vägen
att nå målet. Annars dömer vi oss själva att återvända
till den onda cirkeln av blodsutgjutelse.
Han tror inte att Sharon vill ha någon fred. Han
tror att Sharon alltid kommer att hitta på hinder för
förhandlingar och lösningar och hindra tillkomsten av
en palestinsk stat. En bekräftelse på den åsikten är
förstörelsen av den infrastruktur som skulle kunnat
vara grunden till en palestinsk stat. Jag hoppas att han
har fel, förstås. Men han har mycket större erfaren-
heter och kunskaper om mentaliteten hos människor-
na i området än vad vi någonsin kan få.
En sak kan vi vara säkra på och är överens om:
Det går inte att lösa den här konflikten med våld. Den
måste lösas genom förhandlingar. Den kan inte lösas
med bibehållen ockupation och med bibehållna bo-
sättningar.
Vi känner alla en stor vanmakt när de som varit
utsatta för de värsta av alla kränkningar själva använ-
der sig av metoder som är ägnade att kränka den
enskilde grannen och medmänniskan dagligen: Var-
dagstrakasserier och förödmjukelser, inskränkningar i
rörelsefriheten, rivning av bostäder, förstörelse av
odlingar, beslag av skattemedel för palestinierna och
avstängning av vatten och el, israeliska bosättningar
med vägar som skär rakt över palestiniernas områden
- listan kan göras jättelång. Detta har pågått länge,
och det leder förstås till att motsättningar och hat
ökar. Det som hänt på senare tid är mycket värre. Jag
ska inte räkna upp det, för det har andra gjort. Men
vedergällningspolitiken, som har trappat upp våldet
bortom allt förnuft, måste få ett stopp.
I morse kunde vi se en företrädare för Röda korset
sitta i TV och berätta om angreppen på ambulanser
och sjukvårdspersonal. Han sade: Jag har varit i So-
malia i sju år, men jag har aldrig sett något liknande.
Enligt honom var det mycket tydligt att det inte var
fråga om dolda vapentransporter, som Israel hävdat.
Här fanns människor. Och förarna vägrade att köra
ambulanserna.
Det här har lett till att Röda korset, Diakonia,
Lutherhjälpen och flera andra organisationer i Sverige
och andra länder har lagt fram krav på suspension av
handelsavtalet mellan EU och Israel. Jag hoppas att
de samtal som nu pågår kan lyckas, men om de skulle
misslyckas är jag beredd att stödja ett sådant förslag.
Först av allt vill jag förstås säga att jag självklart
inte försvarar något våld, inte från någon sida. Det är
viktigt att slå fast att både israelerna och palestinierna
har rätt till en stat med säkra och erkända gränser där
de kan leva i fred med sina grannar. Kraven måste
ställas på båda sidor. Aldrig något försvar för någon
självmordsbombare. De måste stoppas, de också.
Jag var i området förra året vid två tillfällen och
besökte båda sidorna, både ledare och vanligt folk.
Det vanliga folket är dödligt trötta på våldet och vill
leva ett eget liv.
Det finns ändå positiva tecken, och det är att
fredsrörelsen börjar att öka och öka i styrka. Anna
Lindh refererade till ett besök, och jag träffade också
dessa kvinnor den 8 mars. Man kände ändå att det
fanns en styrka hos dem. Det kan ge oss hopp. Sedan
får vi hoppas att de försiktiga förhandlingar som ändå
pågår och de initiativ som är tagna av FN och Saudi-
arabien kan leda till resultat.