Fru talman! En morgon i förra veckan hörde jag
två kvinnor intervjuas i radio om hur det är att leva i
konfliktens Mellanöstern. Den ena var palestinska
och den andra israeliska. Den palestinska kvinnan
berättade om sin rädsla och ångest varje dag när hon
skickade i väg barnen till skolan, för de var tvungna
att passera flera vägspärrar med nervösa och arga
israeliska soldater. Den israeliska kvinnan berättade
hur hon inte längre vågar vistas utomhus i parker och
på promenader med sin tvååring av rädsla för attentat.
Här ryms konfliktens hela tragik. Det finns inga
fristäder från våldet - inte för civila, inte för kvinnor
eller barn. Våldet trappas upp, och parterna har fast-
nat i en hämndspiral där det blir allt svårare att se vad
som är orsak och vad som är verkan. Den palestinska
infrastrukturen ligger i spillror. Den normala ekono-
miska aktiviteten har avstannat. Arbetslöshet, kor-
ruption och social misär sprider sig.
Även den israeliska ekonomin drabbas hårt. Tu-
risterna sviker, hotell och restauranger står tomma.
Arbetslösheten stiger. Unga och välutbildade flyr
landet för en bättre tillvaro.
Civila på båda sidor lever i ständig rädsla för att
bli attackerade eller dödade när de går till skola och
arbete. Situationen blir alltmer outhärdlig. Konflikten
har kommit att handla om själva existensen för både
palestinier och israeler.
De senaste veckorna har vi sett ännu mer ökad
förödelse och mänskligt lidande när den israeliska
militären har invaderat de palestinska flyktinglägren.
Vi har sett husdemoleringar, avspärrningar och daglig
förnedring. Mustafa Barghouthi, läkare och chef för
Palestinian Medical Relief Committees, gav mig på
telefon häromdagen en förfärande ögonvittnesskild-
ring av israeliska säkerhetsstyrkors attacker mot pa-
lestinska ambulanser och sjukhus. Det är skamligt,
det är omoraliskt och det är ett tydligt brott mot Ge-
nèvekonventionen.
Det är svårt att förstå vad Israel vill uppnå. Över-
våld mot civila och utomrättsliga avrättningar gör
palestinierna än mer upproriska mot den israeliska
ockupationsmakten. Beskjutningen av den palestinska
myndighetens olika institutioner omöjliggör styre,
kontroll och ingripanden och är därmed kontrapro-
duktiv. Husarresten av Arafat har inte haft den verkan
som Sharon har avsett. I stället har våldet ökat.
Sharon gick till val på att skapa säkerhet. Men re-
sultatet är det motsatta. Israels regering bär huvudan-
svaret för den nuvarande krisen.
Men palestinska självmordsbombningar och andra
terroristaktioner mot oskyldiga israeler är också hän-
synslösa illdåd som bara kan fördömas. Det är helt
oacceptabelt att extremister och fundamentalister
bedriver en värvningskampanj av terrorister bland
unga människor i de palestinska områdena. Den pa-
lestinska myndigheten måste ta sitt ansvar och an-
vända alla lagliga medel för att gripa och ställa de
skyldiga inför rätta.
De senaste veckorna har kort sagt varit de mest
våldsamma på decennier. Misstro, hat och extremism
har fått övertaget. Fred och försoning tycks vara mer
avlägset än på länge. Men samtidigt som läget är
mörkare än på länge kan det leda till nya öppningar.
Det är uppenbart att det inte finns någon militär lös-
ning på konflikten. Den kan bara lösas genom dialog
och fredliga förhandlingar. En rättvis och hållbar fred
måste innebära etablerandet av en fredlig, demokra-
tisk och livskraftig palestinsk stat sida vid sida med
staten Israel, med säkra och erkända gränser för båda.
Den måste baseras på folkrätten, inklusive FN:s re-
solutioner 242, 338 och 1397, och principen om land
för fred. Den innefattar kraven på att bosättningspoli-
tiken och ockupationen måste upphöra.
Vi känner alla konfliktens rötter, två folks anspråk
på samma stycke land. Eftersom konflikten har en
bakgrund i ett FN-beslut har FN och dess medlems-
stater ett särskilt ansvar att medverka till en lösning.
Det var därför ett viktigt steg när FN:s säkerhets-
råd nyligen antog resolutionen 1397 som initierats
och förhandlats av USA. Resolutionen utmynnar i
visionen av en palestinsk stat sida vid sida med Israel.
Det är första gången säkerhetsrådet hänvisar till två
stater, Israel och Palestina.
Ett nytt viktigt fredsinitiativ har tagits av Saudi-
arabien som föreslår att arabvärlden ska normalisera
sina förbindelser med Israel i utbyte mot att Israel
drar sig tillbaka från ockuperat område i enlighet med
FN-resolutionerna. Det är första gången som ett
arabland föreslår en politisk lösning som utmynnar i
ett gemensamt erkännande av Israel inom erkända
och säkra gränser. Förslaget ska diskuteras på Arab-
förbundets toppmöte i Beirut den 28 mars. EU och
USA har förklarat att de stöder förslaget.
Mellanösternkonflikten kan inte lösas utan ett
amerikansk engagemang. Vi välkomnar därför att
USA nu verkar vilja öka sin roll. Vicepresident Che-
neys rundresa i arabvärlden och general Zinnis besök
i regionen kan öka chanserna till en vapenvila. Sha-
rons förklaring att han inte längre kräver sju dagars
totalt lugn innan en politisk dialog kan återupptas
underlättar också möjligheterna att genomföra Tenet-
planen och Mitchellrapportens rekommendationer om
säkerhetssamarbete och förtroendeskapande åtgärder.
Men inget säkerhetsavtal kommer att hålla utan ett
politiskt sammanhang. Konflikten kan bara lösas av
parterna själva, men det internationella samfundet
måste samverka och sätta press på parterna. Krisen
handlar inte bara om dem utan är ett hot mot allas vår
säkerhet.
Sverige bedriver sedan länge en aktiv Mellanös-
ternpolitik. Vårt land har i olika omgångar genom
åren utgjort bas för fredssamtal. Senast var det under
Barakregeringens tid när parterna var mycket nära en
överenskommelse också kring de svåraste frågorna
om Jerusalem och flyktingarna. Vi är självklart be-
redda att ge vårt stöd till nya fredssamtal om parterna
så önskar.
Den svenska regeringen ger ett stort och långsik-
tigt bistånd till den palestinska myndigheten och till
enskilda organisationers verksamhet i de palestinska
områdena. Målet är att främja en fredlig utveckling
och bidra till uppbyggnaden av en demokratisk pa-
lestinsk rättsstat.
Sverige värnar folkrätten och respekten för
mänskliga rättigheter. Det gör vi genom uttalanden
och protester mot övervåld och terrorhandlingar.
Senast gjorde vi det genom att brev till Shimon Peres
i förra veckan om brotten mot Genèvekonventionen.
Men vi stöder också organisationer som arbetar med
mänskliga rättigheter. Vi ökar insatserna ytterligare
för att hjälpa barn och ungdomar som naturligtvis
drabbas hårdast av det krig som vi nu ser.
Vi agerar också i den akuta humanitära krisen.
Förra veckan beslutades om ökat bistånd till Röda
korset och UNWRA, bl.a. för inköp av ambulanser
som ersättning för dem som har förstörts och för
annan medicinsk verksamhet.
Vi vill också stärka EU:s gemensamma Mella-
nösternpolitik. EU har haft en aktiv roll och bidragit
till att hålla liv i den politiska dialogen och säkerhets-
samarbetet, bl.a. genom Javier Solanas och Miguel
Moratinos tydliga närvaro i regionen. EU är också
den största biståndsgivaren och har gett ett avgörande
stöd till palestinierna för att hindra en total kollaps av
den palestinska myndigheten.
En viktig insats för att få slut på våldet är att få till
stånd en internationell oberoende övervakningsmeka-
nism. EU har förklarat att man är beredd att ställa upp
med övervakare. Självklart är Sverige det också.
Freden är möjlig, men frågan är hur högt priset för
de både folken ska tillåtas bli under vägen dit och hur
våldsspiralen påverkar människors uppfattning om
vad fred egentligen är. Nu måste båda parter ta sitt
ansvar för att inte ge extremisterna vetorätt över regi-
onens framtid. Hatpropagandan måste stoppas, och
förtroendet byggas upp på nytt steg för steg mot en
fredlig och rättvis lösning. Här spelar fredskrafterna
på båda sidor, som trots motstånd arbetar vidare med
mod och envishet, en viktig roll, och de har vårt star-
ka stöd.
De två kvinnornas berättelser som jag började
med sammanfattar konflikten, en omöjlig vardag, en
dröm om en framtid i trygghet. De har samma rädsla,
men också samma längtan, och däri ligger hoppet om
en fred och två stater sida vid sida.