Fru talman! Som liten 12-årig grabb vaknade jag
en morgon av att min äldre bror slängde en tidning i
sängen och sade: Titta vad som har skett! Med stora,
svarta rubriker stod det att Folke Bernadotte var
skjuten. Ända sedan dess har jag levt med den här
konflikten, ibland med hopp och ibland med förtviv-
lan, mest förtvivlan.
Vi får alla bilder framför oss via medierna, via
televisionen och tidningar, med ambulanser som far
fram och tillbaka, ambulanser som blir beskjutna,
sjukhus och, som vi hörde i morse, t.o.m. förloss-
ningscentrum som blir beskjutna.
Jag har bilder framför mig på hur gamla fina oliv-
träd förstörs av bulldozers - det tar hundra år att odla
fram nya - och bilderna av självmordsbombare som
går in på caféer där en massa civila människor, barn
och vuxna, dör. Vi har alla de här bilderna framför
oss.
Men är det någon gång som orden våld föder våld
är en sanning så är det i Israel-Palestina-konflikten.
Våld föder våld, och man kommer aldrig att klara ut
att lösa konflikten med våld.
Egentligen är det fullt krig och stater i upplösning
när det går till på det här sättet. Då säger vi i dag:
Tillbaka till förhandlingsbordet! Det säger alla. Men
egentligen är det ingen som har lösningen på det
heller. För att lösa den här konflikten fordras det
statsmän eller statskvinnor som kan lyfta sig över
begångna oförrätter och ta ett nytt avstamp. Utan ett
sådant handlingssätt tror jag inte att konflikten nå-
gonsin kommer att lösas. Det fordras alltså djärva
statsmän och statskvinnor.
Man kan hålla på och försöka att se vem som har
gjort värst i den här konflikten, men det leder ingen
vart. Man kan säga att Israel är en demokrati och har
rätt att försvara sig, och så är det. Men har Israel rätt
att ockupera mark? Har Israel rätt att bygga ut bosätt-
ningar på ockuperad mark? Nej, enligt folkrätten har
man inte det. Och man kan, som jag sade tidigare,
fundera över om palestinier har rätt att döda civila
genom att mörda sig själva. Nej, naturligtvis inte.
Och så kan vi hålla på hur länge som helst, men vi
kommer ingen vart.
Det är 4 miljoner flyktingar - de är inne på sin
tredje fjärde generation - som lever i flyktingläger.
Vi försöker på olika sätt, bl.a. genom UNWRA, att
stödja dessa människor så att de ändå får utbildning
och bostad. Men det är heller ingen lösning. UNWRA
brottas med ekonomiska bekymmer och har inte
pengar för att klara ut sin situation.
Båda sidor har alltså begått fel, men det är ingen
idé att fortsätta att älta detta.
Tillbaka till förhandlingsbordet - ja, det måste till.
FN-resolutionerna ligger där och väntar på att bli
förverkligade, både de tidigare, 242 och 338, och den
senaste, 1397. Här måste, som har sagts tidigare,
USA spela sin roll - inte bara när egenintresset finns
där utan även när inte egenintresset finns där. EU
måste ta sig samman och föra en politik på det här
området. Det finns olika syn, som det gör här i dag
också, som ni märker. Men då måste man höja sig
över detta för att hitta en handlingsväg. Det måste EU
göra, och där måste Sverige vara aktivt. FN har na-
turligtvis också sin roll att spela.
Man kan bli väldigt pessimistisk i det här, och det
är ett pessimistiskt anförande jag håller. Hittar man
då inget hopp någonstans? Det enda riktiga hopp som
jag kan se är de fredsgrupper som finns och som ändå
försöker mötas över gränserna, israeler och palestini-
er, och bygga upp något annat, ett annat samhälle,
något som tidigare generationer så har misslyckats
med.
Det finns sådana grupper. Vi hade ett tillfälle bara
för några veckor sedan att möta IPCRI, som är ett
israeliskt/palestinskt centrum för forskning och för
information just mellan israeler och palestinier. Det
finns också PCR, som försöker få samtal mellan isra-
eler och palestinier. Det finns 20-30 sådana här orga-
nisationer som måste få stöd. Det planeras en stor
fredsdemonstration i Betlehem. Var finns massmedi-
erna då? Var finns stödet då? Tänk om vi ändå kunde
få se TV-kameror där och rapporter från dessa freds-
demonstrationer och ge dem ekonomiskt stöd. Jag
skulle vilja vädja till utrikesministern att höja tonen
när det gäller den delen av fredsprocessen.