Fru talman! Vi i Miljöpartiet anser att samma
möjligheter, rättigheter och skyldigheter ska gälla för
den som har släkt i Sverige sedan flera generationer
tillbaka som för den som nyss har kommit hit. Alla
individer ska ha möjlighet att leva sitt liv på det sätt
som de själva vill och kan oavsett etnisk bakgrund,
kön, religion, ålder, politisk åsikt, sexuell läggning
eller funktionshinder. Jag tycker att vi måste inse att
kampen mot främlingsfientlighet och rasism är den-
samma som kampen för ett icke-diskriminerande
samhälle på många andra plan. Vi kan inte särskilja
arbetet för jämställdhet från arbetet mot rasism.
Grunden till båda problemen ligger nämligen i att
dagens samhälle är uppbyggt utifrån värderingar och
behov hos den etniskt svenska heterosexuella medel-
ålders mannen som är samhällets norm.
Om en manlig politiker som vill främja jämställd-
het föreslog att insatserna borde inriktas på att man
skulle utbilda, aktivera och sysselsätta kvinnor skulle
han bli utskrattad. Bara kvinnorna kommer i arbete är
problemet löst. I dag är tvärtom de flesta överens om
att det är manliga makthavares diskriminering som
bör ligga i fokus för dessa åtgärder, att det behövs en
kraftfull jämställdhetslagstiftning med hot om känn-
bara sanktioner och att det behövs ett strukturellt
arbete mot de normer och grundläggande värderingar
som gör samhället ojämställt. Så om en manlig politi-
ker som vill främja jämställdhet sade att om bara
kvinnorna kommer i arbete så är problemet löst skulle
man skratta. Det tror jag faktiskt.
Men var är skrattet när man hör politiker från
vänster till höger rikta in sig på sysselsättning och
pysselsättning av invandrare och kalla det för integ-
rationspolitik? Och var finns vinsten för samhället när
vi har människor med utländsk bakgrund som är
utbildade ingenjörer, läkare och lärare som tvingas
köra taxi därför att de inte har kunnat ta sig in på
arbetsmarknaden? Ändå har sysselsättningen bland
människor med utländsk bakgrund varit måttstocken
för om vi har en lyckad integration eller inte.
Fru talman! Vi i Miljöpartiet anser inte att en sop-
kvast i handen på alla invandrare är en lösning på
integrationsproblemen utan snarare en del av proble-
met på samma sätt som det är för jämställdheten att
det finns en så oerhört stor segregation mellan olika
sektorer. Vi riskerar att få en kultur där folk med
svart hår och ingenjörsexamen ska stå med mössan i
handen och tacksamt ta emot städjobb.
Varför motverkar man i Sverige könsdiskrimine-
ring genom strukturellt arbete och åtminstone mer
eller mindre konkreta handlingar medan etnisk dis-
kriminering ska motverkas genom attitydförändringar
och generella politiska lösningar som AMS och skat-
tesänkningar? Är det någon här i kammaren som på
fullt allvar tror att den strukturella etniska diskrimine-
ringen kommer att brytas genom att man talar diskri-
minerande arbetsgivare till rätta eller sänker arbetsgi-
varavgifterna? Det handlar om strukturell diskrimine-
ring på samma sätt som könsförtryck är strukturellt
och djupt rotat i vårt samhälle.
Vi i Miljöpartiet har alltid jobbat med detta som
en strukturell fråga. Och för ett par månader sedan
sammanställde vi - inte för första gången - våra för-
slag i en mångfaldspolitisk rapport med 55 punkter
som går att läsa på vår hemsida. Men det är också
intressant att se hur detta strukturella arbetssätt som
vi har använt oss av under många år nu börjar ge
vissa resultat i konkret handling. Vi har länge drivit
att tydliga antidiskrimineringsklausuler ska införas
vid alla offentliga upphandlingar. I samband med
budgetförhandlingarna 2001 lyckades vi förmå rege-
ringen att införa sådana. Det innebär att den upp-
handlande enheten, staten eller kommunen, kan för-
behålla sig rätten att säga upp avtal med företag som
diskriminerar eller helt enkelt välja bort dem direkt
vid upphandlingen. Det handlar om ungefär 400 mil-
jarder kronor om året, så det är en maktfaktor som
man kan räkna med, särskilt om den kompletteras
med en kraftfull diskrimineringslagstiftning. Vi tror
att det är när företag vet att de kan förlora värdefulla
kontrakt som de verkligen tvingas ta dessa problem
på allvar.
Vi har också drivit frågan om att man ska inrätta
lokala och regionala mänskligarättighetsombudsmän.
Tanken är att de ska kunna ge hjälp och stöd åt utsatta
människor. De ska kunna starta dialog med det lokala
näringslivet och kommunerna om etnisk diskrimine-
ring. Nu har det avsatts 4 miljoner kronor i budgeten
för detta år för att inrätta sådana ombudsmän. Det är
vi väldigt glada för.
Vi har också drivit frågan om att man ska inrätta
ett självständigt antirasistiskt center som styrs av de
ideella organisationerna och som kan arbeta mot
rasism, islamofobi och antisemitism och som kan
fungera som rådgivare till lokala organisationer som
arbetar med dessa frågor och bedriva en självständig
granskning. Men det är fortfarande ganska långt kvar.
Framför allt spretar rättssystemet med helt skilda
lagar för olika diskriminerade grupper och skilda
lagar för arbetslivet och livet utanför.
Miljöpartiet vill slå ihop dessa lagar om olika
former av diskriminering till en gemensam antidis-
krimineringslag baserad på mänskliga rättigheter. Vi
vill också ersätta paragrafen i brottsbalken om olaga
diskriminering med en civilrättslig lag och införa rätt
till rättshjälp. Det leder till en omvänd bevisbörda, att
arbetsgivaren ska visa att man inte har diskriminerat.
Dessa frågor utreds för närvarande.
Vi vill också låta tvister om diskriminering på ar-
betsmarknaden avgöras i allmänna domstolar i stället
för i arbetsdomstolen. Det finns många andra frågor
som också är viktiga, t.ex. demokratisering av sam-
hället för att motverka grogrunderna för främlingsfi-
entlighet och rasism. En annan fråga är den offentliga
sektorns ansvar vid exempelvis politiska tillsättning-
ar. När ser vi personer som Yvonne Ruwaida, Kurdo
Baksi, Alexandra Pascalidou eller Jabar Amin på högt
uppsatta poster inom den statliga förvaltningen?
För oss i Miljöpartiet är det självklart att alla som
lever i samhället har samma rätt att vara delaktiga i
samhället som individer på lika villkor. Vi menar
allvar med att motverka rasism och främlingsfientlig-
het. Då kan vi inte vänta på attitydförändringar, utan
vi måste se till att vi har starka lagar med sank-
tionsmöjligheter mot diskriminering och ekonomiska
styrmedel. Annars kommer vi att ha detta problem
länge till.