Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservation 3 och reservation 33. Jag står självklart
bakom Folkpartiets alla reservationer, men jag vill
också anmäla att vårt parti kommer att ge stöd till
reservation 14 under punkt 7 angående ensamma
barn.
Vissa ljuspunkter kan man upptäcka i de senaste
årens erfarenheter. TCO har engagerat sig och har
erbjudit praktikplatser för högutbildade invandrare
som i dag inte har jobb. Svenskt Näringsliv arbetar
systematiskt med att stärka småföretagare som har
bakgrund i en annan kultur. Stockholms stad håller på
att ge dem som studerar svenska för invandrare rätt
att välja kurs. Detta är nästan revolution! Det var så
på den tiden jag studerade svenska, och det var
mycket bra. Då behövde jag inte förlora månader i
meningslösa komvuxkurser, men sedan infördes en-
hetliga tunga modeller för sfi. Folk förlorade mycket
tid och framför allt lusten att lära sig språket och
förhoppningen att språket skulle vara ett instrument i
arbetslivet. Det är bra att människorna äntligen, med
hjälp av en studiecheck, ska kunna välja den kurs och
plats som bäst passar dem själva.
När det gäller arbetet inom den offentliga sektorn
är Stockholms stad en av de mest avancerade när det
gäller riktig mångfald på arbetsplatser. Det är alltså
inte fråga om mångfaldsplaner som är mycket vackra
på papper men inte har någonting med verkligheten
att göra, dvs. sådana där byråkratiska produkter som
man samlar sig vid olika sammanträden för att prata
om. Det finns faktiskt i dag alltfler människor med
bakgrund i andra länder och andra kulturer anställda
inom Stockholms stad, förvaltningar och bolag. Detta
är bra.
Sådana exempel är mycket viktiga att lyfta fram.
Det är också intressant att lagen mot etnisk diskrimi-
nering - en lag som jag själv har jobbar mycket för -
börjar bli känd. Under en lång tid var det en total
okunskap om denna lag, vilken trädde i kraft i sin
bästa variant i maj 1999. Men eftersom folk som hade
diskriminerats inte visste att lagen gav dem möjlighet
att klaga gjordes inga anmälningar. Dessutom visade
det sig att varken arbetsgivare eller arbetstagarorgani-
sationer visste vad lagen innebar. Det finns en under-
sökning som visar klart och tydligt att okunskapen
var mycket stor. Denna okunskap håller nu på att
minska. En hel del förlikningar har ägt rum. Det är
också bra att arbetet med lagen går vidare. Jag ska
återkomma till det.
Jag började med ljuspunkterna. Jag vill undvika
svartmålning, men jag måste säga att för mig är Sve-
rige fortfarande ett av de mest eftersatta samhällena
när det gäller integration.
Vi har framför oss ett svart hål. Det gäller männi-
skor som har varit utanför arbetet och utanför sam-
hället under många år. Jag hörde statsminister Göran
Persson tala om det för inte så länge sedan. Man
diskuterade på radion import av arbetskraft - arbets-
kraftsinvandring. Statsministern vägrade, med argu-
mentet att det finns en massa människor som inte ens
är registrerade på arbetsförmedlingarna.
Jag var väldigt glad att höra denna mening kom-
ma från statsministerns mun. Jag vet att man mycket
sällan i offentliga debatter nämner denna massa av
permanent arbetslösa, som inte ens räknas som ar-
betslösa på arbetsförmedlingen.
Jag hörde en gång - statsrådet Mona Sahlin vet att
jag gjorde det - chefen på Rinkebys arbetsförmedling
mycket glad och med gott samvete säga att hon nu
bara hade 36 långtidsarbetslösa invandrare inskrivna.
Detta var för mig verkligen höjden av tricksande med
statistiken.
Var finns de människor som inte ens är registrera-
de? Agneta Stark kallade dem "övriga" när hon upp-
täckte denna ordentliga pelare i befolkningsstatisti-
ken. De kallas "övriga" därför att de inte är arbetslö-
sa. De studerar inte. De är inte sjukpensionerade. Var
är de? Vad gör de? Vad händer med dem? Varför vill
vi inte ta itu med problemet? Jag vet att väldigt
många av mina medmänniskor från andra länder
befinner sig i denna kategori.
Ska vi tala om strukturella hinder måste vi börja
med att tala om det starka samhället som vill lösa
problem på samma sätt för alla. Så länge vi har denna
modell kommer människor att passiviseras.
Jag träffade bland mina civilingenjörer från Ru-
mänien folk som hade fått bannor när de själva hade
sökt jobb. Först skulle de gå det eller det programmet.
Detta system måste reformeras en gång för alla. Folk
ska ha rätt att bestämma själva. Jag har berättat om
kurserna i svenska. Man måste ha betydligt större
makt över sin egen väg in i samhället.
Vi har strukturer i samhället som automatiskt
stänger in stora grupper. Det finns en lag - sist in,
först ut - som drabbar väldigt många ungdomar och
kvinnor med osäker position i arbetslivet. Alla vuxna
invandrare har en betydligt svagare position i arbets-
livet än folk som sedan många år har fast anställning.
Ska vi tala om diskriminering måste vi titta också på
denna lag.
Det finns i dag inga klara och tydliga regler för
övergång från beroende av socialbidrag till egenin-
komst. Jag har hört arbetsförmedlare tala om den kris
som drabbar de mycket få socialbidragstagare som får
en fast anställning. Det finns ett hål mellan sista soci-
albidraget och första lönen. Ibland har de inte ens
anständiga skor att ta på sig eller någorlunda välsit-
tande kläder första dagen de går till jobbet. Det finns
fortfarande inga bestämmelser eller regler, fast pro-
blemet är känt sedan många år tillbaka. Jag skrev
själv om det första gången 1994, tror jag.
Det fanns en liten plattform där grupper av svart-
skallar som jag kunde ta initiativ och själva försöka
göra någonting. Den plattformen uppstod när Sverige
gick in i EU via EU-projekt menade att bekämpa
arbetslösheten. År 2000/01 centraliserades detta på
nytt. Jag har tittat på listan över hur många av dagens
projekt som invandrare har initierat och leder. Det är
fortfarande 1 % av alla projekt. Jag vet inte hur stats-
rådet Mona Sahlins medhjälpare har räknat, men om
man tittar ordentligt ser man att det fortfarande är
väldigt få.
Diskussionen om positiva åtgärder är fortfarande
mycket förvirrad. Det finns ingen kvotering i USA.
Jag studerade under en hel månad år 1994 interetnis-
ka relationer i Förenta staterna. Vad jag såg där var
att hela yrkesområden öppnades efter det att the bill
of rights trädde i kraft. Men i den lagen finns ingen
bestämmelse om mekanisk kvotering, och det är här
förvirringen är stor i debatten i Sverige. Man tänker
sig att statsmakten kommer att tvinga människor på
olika arbetsplatser att mekaniskt räkna in folk från
andra länder. Det har ingenting med det att göra. Det
har att göra med ett annat förhållande när det gäller
rekryteringen och med en klar bild över arbetskraf-
tens sammansättning på arbetsplatsen.
Vi får se vad som händer. Det är väldigt svårt att
ta ställning till någonting som inte existerar.
Som sagt tycker jag fortfarande att vi har enormt
mycket att göra. Jag är glad för att de borgerliga par-
tierna har bestämt sig för en mycket intensiv reforme-
ring av arbetslivet. De största och svåraste hindren för
integration finns i dag i strukturerna i arbetslivet.