Fru talman! Sverige i dag är ett mångkulturellt
land. Det betyder också att Sverige är ett förändrat
land. Mer än var tionde invånare i Sverige är född
utomlands. Ytterligare 800 000 personer som är födda
i Sverige har en eller två föräldrar som är födda ut-
omlands.
Sverige har invånare från över 200 länder. Majo-
riteten av dem som har invandrat till Sverige har varit
här i minst tio år. Drygt 60 % av dem som invandrat
har i dag svenskt medborgarskap. Sverige är ett
mångkulturellt land.
Den politiska utvecklingen i många delar av Eu-
ropa med främlingsfientliga partier på frammarsch
skiljer sig ännu från Sveriges, och vi har ett gemen-
samt ansvar för att se till att det så ska förbli. Från
svensk sida kommer vi att såväl inom Norden och EU
som internationellt vid alla tillfällen där det går med
kraft markera att integrationsfrågorna inte får bli ett
slagträ för främlingsfientliga krafter.
Integrations- och mångfaldsfrågorna handlar yt-
terst om det demokratiska samhällets allra viktigaste
hörnstenar: social rättvisa och jämlikhet. Regeringens
utgångspunkt och även målsättningen för integra-
tionspolitiken som den är beslutad här i riksdagen är
att den ska präglas av alla människors lika rättigheter,
lika skyldigheter och lika möjligheter men också av
ömsesidig respekt för kulturella olikheter så länge de
inte strider mot samhällets allra mest grundlägganade
demokratiska värderingar - för det handlar om
mänskliga rättigheter.
Integration innebär verkligen ett ömsesidigt utbyte
och även ett ömsint hänsynstagande mellan oss som
individer som lever i Sverige, mellan de regioner som
vi har i närheten av oss men också mellan olika län-
der.
Olof Palme sade en gång:
"Rasismens grogrund kan man ofta söka i männi-
skors ekonomiska och sociala villkor. Vi bekämpar
därför rasismen också genom att slåss för full syssel-
sättning, ekonomisk expansion och social rättvisa. I
ett samhälle där människor vet att de har arbete, kan
försörja sig, känner social trygghet och ser optimis-
tiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt
att få något fotfäste."
Det är sant som Olof Palme sade att rasismen då
har svårt att få något egentligt fotfäste. I en samhäll-
sanalys räcker det inte att ha fokus enbart på de soci-
ala och ekonomiska orättvisorna. Man måste också se
den strukturella diskrimineringen, det underliggande,
sökandet efter likhet, att rasismen ligger djupare än
klassamhället.
Det är där det politiska ansvaret ligger - att bryta
normen på alla punkter, när det gäller klass, etnicitet
och kön. Det handlar om att faktiskt gilla olikheter
och att bejaka andra värden som binder ihop en na-
tionalstat i dag än etnicitet och hudfärg. Det är värde-
ringar som demokrati, mänskliga rättigheter, solida-
ritet och öppenhet som ska vara Sverige, och de vär-
deringarna ska gälla oss alla.
Fru talman! Det är oerhört viktigt i en debatt som
denna och i debatter som förs i samhället i dag att
försöka hålla isär flyktingpolitiken och integrations-
politiken. Flyktingpolitiken måste avgöras av männi-
skors behov av skydd och av människors rätt till asyl.
Det är en fråga om solidaritet. Integrationspolitiken
handlar om att ge rättigheter, klargöra skyldigheter
och erbjuda möjligheter. Det är framför allt frågor om
hur man introduceras i ett nytt land, hur man får möj-
lighet att lära sig språket, att få arbete och bostad och
rätten att inte bli diskriminerad.
Sverige har tagit ett mycket stort ansvar under
många år för Europas flyktingar, och det är jag stolt
över. Men det betyder självklart också att det period-
vis blir svåra påfrestningar på integrationspolitiken.
En del debattörer har t.ex. använt OECD:s siffror från
1997 till att försöka visa att vi skulle vara, som man
menar, bland de sämsta i Europa. Jag skulle vilja be
kammarens ledamöter att tänka efter lite hur situatio-
nen var i mitten på 90-talet och hur Sverige ser ut.
Sverige har i dag 17 flyktingar per 1 000 invånare,
Danmark har 13, Tyskland har 11 och Holland har 9.
Åren 1994-1997 tog Sverige emot över 100 000
flyktingar. De flesta flydde från ett oerhört grymt krig
mitt i Europa.
Under den här perioden var arbetslösheten i Sve-
rige väldigt hög. Konjunkturen var oerhört svår, och
det är klart att detta var påfrestningar på möjligheter-
na att snabbt integrera. Men Sverige gjorde det själv-
klara. Vi erbjöd asyl åt förföljda, och vi har och hade
ett stort arbete för att få integrationen att fungera
samtidigt.
Jag vill påstå att någonting mycket stort har hänt
sedan dess. Jag påstår att det åren 1997-2001 har det
inträffat ett trendbrott på arbetsmarknaden. Under
den perioden har skillnaden i arbetslöshet mellan
utlandsfödda och den övriga befolkningen mer än
halverats. För utländska medborgare som kommer
utanför EU minskade skillnaden i arbetslöshet med
20 %.
Vi måste fortsätta. Vi måste komma längre. Fort-
farande är skillnaden för stor. Fortfarande är diskri-
mineringen stor. Men det är viktigt att se att trots den
påfrestning som vår självklara asylpolitik gav genom
så många flyktingar har strävandena att komma in i
arbete verkligen givit ett trendbrott de senaste åren.
Integrationspolitiken handlar nu om att förstärka och
komma längre med detta arbete.
Vi ska minnas att Sverige behöver sina invandrare
så oerhört väl. År 2000 skulle vår befolkning ha
minskat om det inte vore för invandringen. Låt oss
inte smita undan från problemdebatten genom att tala
om arbetskraftsinvandring utan låt oss nu se hur vi
gör för att undanröja de strukturella hindren för att ge
alla lika rättigheter, lika skyldigheter och lika möjlig-
heter.
Fru talman! Regeringen vill nu koncentrera integ-
rationspolitiken kring fem områden. Det första är
introduktionen av nyanlända - flyktingar, asylsökan-
de och anhöriginvandrare - vilken ska handla om att
ge praktik, validering, yrkessvenska och ett individu-
aliserat mottagande.
Det andra området är svenska för invandrare, vil-
ket har genomgått stora förändringar under de senaste
åren. Vi måste komma längre med att individualisera
och att ha en tydligare koppling till arbetet och till
den yrkestillhörighet som man har med sig.
Det tredje området är ungdomsskolan, där utbild-
ningsminister Thomas Östros har redovisat hur rege-
ringen vill prioritera det nya skolverkets arbete mot
segregationen i skolan, inte minst i förortsområdena,
där storstadssatsningens mycket lyckade resultat
betyder mycket.
Den fjärde punkten är kampen mot diskrimine-
ringen, både genom att skärpa lagstiftningen och
tydligare samla diskrimineringsgrunderna och genom
att förvänta oss en större insats från landets arbetsgi-
vare för att ta till vara den kompetens som vi har i
vårt land.
Det femte handlar om att fortsätta den mycket
framgångsrika valideringen av utländsk utbildning
och kompetens.
I Stockholm har projektet med läkare arbetat se-
dan 1999. Nu har 190 läkarlegitimationer kommit
sådana personer till del som har utbildning från ett
annat land. 40 % av alla dem som förra året fick lä-
karlegitimation i Stockholm hade fått sin utbildning
utomlands.
Ett annat exempel är de lärare som Högskolever-
ket arbetar med att validera. Detta arbete har gett 500
utländskt utbildade lärare en plats i den svenska sko-
lan.
Det övergripande målet, fru talman, måste dock
fortfarande vara kampen mot fördomar och rädslor.
Detta måste vi debattera, och vi måste tala om svårig-
heterna. Men vi måste också tala om de möjligheter
som ett land med mångfald har.
Vi sopar ingen debatt under mattan, och vi ska
fortsätta att vara tydliga i att aldrig falla undan för
rasism och främlingsfientlighet.