Fru talman! Får jag börja med att upprepa den
fråga som jag ställde till Per Unckel. Betyder Stefan
Attefalls mycket berättigade upprördhet över de
främlingsfientliga krafterna i många länder i Europa
att han tänker uppmana sina partibröder i Europas
länder att sluta samarbeta med dessa krafter? Den
frågan tycker jag i allra högst grad berättigad.
Jag har sagt många gånger att integrationspoliti-
ken inte har lyckats. Det vore väl märkligt om någon
här i kammaren skulle säga någonting annat så länge
människor av olika skäl inte får bli ianspråkstagna,
blir diskriminerade, inte kommer ut på arbetsmarkna-
den, inte deltar i det svenska samhället. Men jag för-
söker att vara ärlig nog att sätta det i perspektiv av
just det som Stefan Attefall vill att Sverige ska vara,
ett mycket generöst flyktingmottagarland. Det har
inneburit stora påfrestningar som vi nu arbetar hårt
med för att se till att integrationspolitikens riktning
ska bli ännu tydligare. Det var länge sedan den var
kollektiviserande. Det var länge sedan den såg män-
niskor som klumpar. Det var länge sedan som man
inte förmådde se flyktingar som individer.
Det har skett stora förändringar av både introduk-
tionen, av svenska för invandrare, av valideringen,
precis i den riktning som Stefan Attefall nu efterlyser.
Det har också gjort att vi redan nu ser tydliga föränd-
ringar i sysselsättningsgraden, som har vuxit snabbare
bland människor födda utomlands än bland befolk-
ningen i sin helhet. Arbetslösheten har minskat
mycket snabbare bland invandrargrupperna än bland
befolkningen i stort. Det är tecken på att vi gör rätt
saker och att med en socialdemokratisk regering kan
integrationspolitiken komma ännu länge. Men Stefan
Attefalls totala befrielse från diskussion om diskrimi-
nering visar att det inte den analysen en borgerlig
regering skulle göra.