Herr talman! Jag kan börja med de negativa ef-
fekterna av positiv särbehandling. På alla håll där
man har prövat den typen av lagstiftning har man
misslyckats. Det amerikanska exemplet har misslyck-
ats. Det skulle möjligen kunna fungera om det är en
stor majoritet och en stor minoritet, vilket ibland kan
vara fallet när det gäller män och kvinnor - där är det
dock inte så stor skillnad i majoritetsförhållandena.
Detta var fallet när det gällde svarta och vita i USA
för 40 år sedan, men i dag finns det både där och här
etniska grupper med olika bakgrund. När tillhör man
då en viss etnisk grupp? När slutar man att tillhöra
den? När ska man positivt särbehandlas? Hur länge
ska man ha varit svensk?
Ska man vara medborgare? Vilka ska kriterierna
vara? Det kommer att bli jätteproblem med detta. Det
är inte så att jag ifrågasätter Mona Sahlins vilja, men
Mona Sahlins politik leder till ett elände. Den kom-
mer, om vi har riktig otur, att främja en främlingsfi-
entlighet som ingen av oss vill ha.
För mig känns det rätt vant och trevligt att tala om
solidaritet medan Socialdemokraterna har glömt vad
solidaritet innebär. Det innebär att man ger människor
en chans och möjlighet att växa och att man faktiskt
ställer upp för dem som inte har möjlighet att klara
sig själva. Detta har Socialdemokraterna lämnat bak-
om sig för länge sedan.
I fråga om valideringen är det en stor senfärdighet
från regeringens sida. Landstingspolitiker och sjuk-
vårdshuvudmän på många håll i landet har i åratal
krävt att man ska lösa valideringen av läkarutbild-
ningen. Det har först nu landat. Jag är glad att det
äntligen har landat. Hela denna politik som regering-
en driver i det man kallar integration präglas av en
senfärdighet och ett förvånat ansikte.