Herr talman! Den kommunala socialtjänsten har
byggts ut kraftigt ändå sedan början av 1970-talet.
Trots detta har vi sett att de sociala problemen bara
har ökat.
Vad som saknas är en grundläggande insikt om att
socialtjänsten och socialtjänslagen är och måste vara
ett komplement till de naturliga nätverk som finns,
som kan vara familj, vänner och släkt och som kan
förekomma i bostadsområden och på arbetsplatser. De
naturliga nätverken kan aldrig ersättas av lagstiftning.
Även en rätt utformad socialtjänstlag kan aldrig vara
annat än just ett stöd och ett komplement till enskilda
människors naturliga och självklara ansvar att forma
sina egna liv.
Samtidigt måste förstås de som av olika orsaker
inte kan försörja sig eller som av andra orsaker behö-
ver stöd och hjälp garanteras det. Statens grundläg-
gande ansvar handlar därför om att försäkra sig om att
de som behöver hjälp blir så få som möjligt. Bara då
kan man se till att de som verkligen behöver stöd får
det.
Som ett exempel på det här vill jag berätta om en
ny rapport som har kommit. Man har jämfört barn-
familjers levnadsstandard, inkomst och skattetryck i
22 olika OECD-länder. Den visar att i Sverige i dag
ligger många helt vanliga barnfamiljer med två yrkes-
arbetande vuxna som lever på motsvarande en och en
halv industriarbetarlön strax över eller t.o.m. under
socialbidragsnormen. I Sverige motsvarar en sådan
här en och en halv industriarbetarlön 115 % av soci-
albidragsnormen i köpkraft. I alla länder som man har
jämfört mellan, utom Grekland, Spanien och Portugal,
har tvåbarnsfamiljen större köpkraft än i Sverige.
Vad är då skälet till det här? Det finns egentligen
bara ett skäl. Det är att den svenska barnfamiljen
lever under det allra högsta skattetrycket. I snitt är
barnfamiljens totala skatt över 60 %. Det är det som
gör att man hamnar så nära bidragsnormen. Det är
skatten som svenska barnfamiljer inte har råd med.
Lever man under de här förhållandena är det i princip
omöjligt att ta sig ur situationen och förbättra sin
ekonomi, och det främjar inte eget ansvarstagande.
Vad jag med detta vill komma fram till är att så
länge vi på det här sättet med världens högsta skatte-
tryck drar ned massor av arbetande, helt vanliga
svenska hushåll till socialbidragsnivå kommer vi inte
att ha kraft och resurser att ge stöd till dem som är
allra mest utsatta.
Herr talman! I vår första reservation förklarar vi
närmare hur denna vår grundläggande syn på social-
tjänsten ser ut. För att jag inte skall glömma det vill
jag redan här yrka bifall till reservation nr 1. Vi står
så klart fast vid alla våra reservationer, men i vanlig
ordning begränsar vi oss till att yrka bifall till en.
Jag vill nu dyka ned punktvis på några ställen i vå-
ra reservationer. Jag tänker koncentrera mig på kom-
munala avgifter inom äldreomsorgen, psykiskt funk-
tionshindrade och krocken mellan enskilda pensions-
försäkringar och socialbidrag.
Allra först skall jag bara kort presentera ett av vå-
ra nya förslag, som syftar just till att främja eget an-
svarstagande och återhållsamhet med offentliga me-
del. Det går ut på att man i kommunerna skall ha
möjlighet att ersätta korttida socialbidrag med lån.
Det gäller då inte enbart i de väldigt begränsade fall
som finns i dag utan i större utsträckning, så att män-
niskor som enbart under en kort tid av t.ex. arbetslös-
het behöver stöd från socialtjänsten skall kunna ta ett
lån i stället för att få ett bidrag.
Jag går sedan över till de kommunala taxorna in-
om äldreomsorgen. I Dagens Nyheter i dag fanns en
ny del av det som i princip har blivit en följetong, där
man talar om hur de kommunala avgifterna inom
äldreomsorgen ställer till med oerhörda problem för
många, många äldre. I dag har så stor del som 80 %
av landets kommuner inkomstrelaterade taxor till
äldreomsorgen. Dessutom räknar man ofta samman
två makars inkomst, så att om endast en av två makar
måste få kommunal äldreomsorg och flytta till äldre-
boende blir det ofta väldigt svårt för den som bor kvar
hemma att klara sig ekonomiskt. Det förekommer allt
oftare att de äldre när de visar sin förtvivlan över att
inte klara sin ekonomiska situation på grund av detta
får rådet att skilja sig eller söka socialbidrag.
Vi menar att det här helt klart strider mot den
princip som borde vara självklar, nämligen att om
man skall jämna ut inkomster mellan människor, om
man skall bedriva fördelningspolitik, då gör man det
via skatten. Man skall inte dessutom, via olika pro-
gressiva avgifter, t.ex. genom kommunen, fortsätta att
fördela. Dessutom strider det här mot specialmotive-
ringen i kommunallagen, som säger att en objektiv
och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna
inte ger utrymme för någon inkomstfördelande verk-
samhet. Det är precis vad det här är fråga om. Vårt
förslag är därför att sådana här inkomstrelaterade
progressiva taxor inom exempelvis äldreomsorgen
helt enkelt skulle stoppas med hänvisning till kommu-
nallagen.
Jag vill kort säga något om de psykiskt funktions-
hindrade. Alltfler psykiskt sjuka människor hamnar nu
på gator och torg som uteliggare. Eftersom vi under
våren kommer att ha debatter i kammaren där den här
frågan tas upp vill jag bara i det här sammanhanget
påminna om att moderaterna har efterlyst att de psy-
kiskt funktionshindrade måste få rätt till samma stöd
och hjälp som övriga funktionshindrade.
Avslutningsvis vill jag peka på en helt ofattbar
ordning, nämligen den att den som i dag har tillgångar
i form av privata enskilda pensionsförsäkringar kan
nekas socialbidrag just på grund av dessa. Eftersom
det handlar om bundna medel, som faktiskt inte går
att komma åt före 55 års ålder, måste den situation
som biståndssökanden hamnar i närmast likna en
Kafkaprocess. Menar man att biståndssökanden skall
äta sina premiebrev, eller hur tänker egentligen de
som tolkar socialtjänstlagen?
Slutsatsen av den här absurda ordningen kan bara
vara att de som tolkar lagen inte ser själva syftet med
socialtjänst och socialbidrag, dvs. att man skall bistå
den som inte har någon annan utväg. Det är knappast
någon utväg att vänta med att äta tills man fyller 55
år, inte heller att råna sitt eget försäkringsbolag för att
få ut pengarna i förtid. Inte ens jag vill påstå att det
handlar om ett medvetet motarbetande av förekoms-
ten av privata pensionsförsäkringar, detta trots att
regeringspartiet knappast är särskilt förtjust i före-
komsten av dessa. Hur som helst hindrar den här
ordningen den i dag pågående sunda utvecklingen, att
alltfler människor faktiskt tar ansvar för att planera
för en extra trygghet efter pensionen. Egentligen är
det precis lika knepigt att betrakta enskilda pensions-
försäkringar på det här viset som att säga att männi-
skor inte skulle ha rätt till socialbidrag, eftersom sta-
ten minsann har satt av medel för pension den dag de
uppnår pensionsåldern.
Utskottsmajoriteten skriver i sin avslagsmotive-
ring: Finns realiserbara tillgångar i form av t.ex.
banktillgodohavanden, aktier eller obligationer skall
dessa i första hand användas för försörjningen. Det
skall således vara fråga om tillgångar som är tillgäng-
liga för den enskilde.
Så långt är vi överens, det låter bra. Men när man
sedan ändå kommer till slutsatsen att utskottet inte är
berett att ta några initiativ för att reglerna skall ändras
förstår jag inte logiken. Man borde antingen kunna
vara rak nog att säga att den här ordningen självfallet
skall ändras eller vara ärlig nog att säga att sådana
som tecknar enskilda pensionsförsäkringar skall straf-
fas för detta genom att inte få samma skyddsnät som
andra om någonting inträffar som gör att de inte kan
försörja sig.