Herr talman! Vänsterpartiet ställde sig bakom be-
slutet förra våren om att införa en riksnorm. Efter en
lång period av ekonomisk kris och sociala nedskär-
ningar såg vi det nu som angeläget att lagreglera bi-
ståndet och på så sätt garantera ett ekonomiskt
skyddsnät. Men vi framförde ändå en viss kritik när vi
fattade beslutet om förändringarna i socialtjänstlagen,
och något av det kommer upp här i dag.
År 1996 fick 403 000 hushåll eller ca 753 000
människor socialbidrag någon gång under året. Det är
inte mindre än 11 % av befolkningen i yrkesaktiv
ålder eller drygt 8 % av hela vår befolkning. Kostna-
den för detta uppgick till nästan 12 miljarder kronor.
Det är en ökning med knappt 4 % från året innan,
alltså från år 1995. Men det som kanske är det allvar-
ligaste med de här siffrorna är att nästan hälften av de
12 miljarder kronorna gick till hushåll som hade ett
långvarigt socialbidragsberoende. Med ett långvarigt
beroende menas att man är beroende mer än tio må-
nader. Bland ensamstående kvinnor med barn i det
här landet mottar mer än vart tredje hushåll socialbi-
drag någon gång under året.
Den här statistiken visar alltså att vi har kommit
allt längre bort från socialbidragens ursprungliga
syfte, att vara en tillfällig ekonomisk hjälp. De har i
stället blivit nästan permanent försörjning för vissa
hushåll.
Det kanske inte är så svårt att hitta orsaker. En
hög arbetslöshet i kombination med sänkta nivåer i
socialförsäkringarna. Det är inte alldeles ovanligt att
människor i dag inte tycker sig ha råd att vara sjuka.
Att vara sjuk innebär inte bara ett inkomstbortfall. Det
handlar också om dyra läkarbesök och om pengar till
mediciner. Till viss del har besparingar som har beslu-
tats här i kammaren i förlängningen kommit att på-
verka kommunernas ekonomi.
Socialbidragen är alltså en dryg post för kommu-
nerna. Som jag sade handlade det om nästan 12 mil-
jarder kronor år 1996. Eftersom de här höga kostna-
derna tränger ut annan kommunal verksamhet blir det
litet av kommunernas moment 22.
Men det finns också en ojämlikhet mellan kom-
munerna, eftersom kostnaderna varierar. På sikt tror
jag att staten måste gå in helt eller delvis för att ta
över kostnaderna för socialbidragen. Naturligtvis
skall detta göras kostnadsneutralt genom att man gör
motsvarande minskning av statsbidragen.
I finansutskottet hade vi i höstas en gemensam re-
servation med Folkpartiet om att staten och kommu-
nerna skulle dela på de här kostnaderna. Det var bl.a.
utifrån den här problematiken. Dessutom har nu Stor-
stadskommittén kommit med förslag som går ut på att
staten tar över kostnaden för socialbidragen, natur-
ligtvis kostnadsneutralt. Effekten blir att kommuner
som i dag har höga socialbidragskostnader inte blir så
hårt ekonomiskt belastade, eftersom konstruktionen
innebär en utjämning. Kommuner med höga socialbi-
dragskostnader skulle alltså tjäna på det här systemet.
Jag tror att det är viktigt att vi för den här diskussio-
nen, inte minst mot bakgrund av att vi faktiskt har
infört en riksnorm för socialbidragen.
Herr talman! Från årsskiftet höjdes barnbidragen.
Barnbidragen är verkligen en symbol för den generel-
la välfärden. I höstas fick vi många rapporter, bl.a.
från LO som sade att barnfamiljerna är en av flera
förlorare i den ekonomiska krisen. Redan när skattere-
formen genomfördes i början av 1990-talet var just en
höjning av barnbidragen en bärande tanke. Höjningen
skulle kompensera de ökade levnadsomkostnader som
många fick till följd av att de indirekta skatterna höj-
des. Den fördyring som detta innebar drabbade i
första hand grupper med stort konsumtionsbehov. Det
handlade just då också om barnfamiljerna. Vänster-
partiet har också nu stött förslaget om barnbidrags-
höjningen från årsskiftet.
Problemet är att de barnfamiljer som har inkoms-
ter som ligger under normen för socialbidrag i vissa
fall inte får ta del av det höjda bidraget. Har man t.ex.
en inkomst strax under normen kan barnbidragshöj-
ningen innebära en inkomsthöjning. Men har man en
inkomst som är minst 110 kr lägre än normen fick
man inga pengar vid nyår. Vi har alltså skapat ett
system som helt enkelt diskvalificerar dem med lägst
inkomst att ta del av barnbidragshöjningen.
Jag har tidigare diskuterat detta med socialförsäk-
ringsministern här i kammaren. Jag tycker att det är
tråkigt att det inte finns någon ambition från regering-
ens sida att vilja se över detta och det i ett läge där
man har angett den tydliga politiska inriktningen att vi
nu skall förbättra för barnfamiljerna. Att då blunda för
dem som har de allra lägsta inkomsterna känns inte
riktigt bra.
Under 1996 var det 130 000 barnfamiljer som fick
socialbidrag. Tyvärr går det inte med statistikens
hjälp att få reda på hur många av dessa som just ham-
nar i den här fällan. Om ett år kanske vi kan göra en
avstämning. Då kan vi göra en ny avläsning och upp-
skatta hur många familjer vi pratar om.
Enligt socialtjänstlagen skall nu avlösar- och led-
sagarservice endast vara frivilliga verksamheter för
kommunerna. När det gäller avlösarservice ser vi
risken att föräldrar till funktionshindrade barn och
människor som på ett eller annat sätt bistår sina an-
höriga kan komma att drabbas hårt. Risken är också
uppenbar att man på sina håll antingen lägger ned den
här typen av verksamhet eller också belägger den med
avgifter. Även de som är i behov av ledsagarservice
men som inte tillhör LSS personkrets kan komma att
drabbas hårt. Det är därför angeläget att avlösar- och
ledsagarservice omfattas av rätten till bistånd. Jag och
övriga i Vänsterpartiet kommer därför att ställa oss
bakom reservation 5, som gäller just den här frågan.
Det finns ytterligare en reservation som vi i
Vänsterpartiet i dag tänker stödja. Det gäller reserva-
tion 8, som handlar om problematiken kring privata
pensionsförsäkringar. Pengar som är bundna och som
den enskilde inte kan komma åt förrän kanske vid
55 års ålder kan rimligtvis inte betraktas som en reali-
serbar tillgång. Många av dem som råkat ut för detta
har hört av sig via brev och telefonsamtal. Trots
fruktlösa försök att få ut sina pensionspengar har man
blivit nekad socialbidrag. Jag tycker att skrivningarna
i betänkandet är alldeles för vaga när det gäller den
här frågan. Det står i betänkandet att regeringen bör
följa frågan och återkomma till riksdagen med förslag
till förtydliganden eller preciseringar av gällande
bestämmelser om det skulle visa sig nödvändigt.
Jag tycker att det i allra högsta grad är nödvändigt
att så fort som möjligt se över detta.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 7.