Herr talman! Socialtjänsten är en uppgift som är
ålagd kommunerna. Det är bra, eftersom det är natur-
ligt att en verksamhet som ligger så nära de enskilda
medborgarna också skall beslutas så nära medborgar-
na som möjligt. Då kan man inom ramen för social-
tjänsten ta tillräcklig hänsyn till de enskilda männi-
skornas speciella behov och på olika sätt anpassa det
stöd och den hjälp man ger just till människornas
alldeles personliga behov.
Socialtjänstens uppgift är att ta vid där de generel-
la välfärdssystemen inte räcker till för att tillgodose
social och ekonomisk trygghet. Det är viktigt att de
här båda delarna, den generella delen av välfärdssys-
temet och det som är individuellt prövat, hålls isär.
Genom att riksdagen nu har beslutat att vi fr.o.m.
årsskiftet skall ha en riksnorm för ekonomiskt bistånd
har det här förändrats. Socialbidragen har blivit något
av en hybrid mellan de generella systemen och de
selektiva, behovsprövade. Det är möjligt att det är
anledningen till att man nu har givit direktiv till en ny
utredning, som efter alla år som socialtjänstkommittén
arbetade med den här frågan nu ånyo skall komma
med ett förslag till hur de här frågorna skall hanteras.
Det kan i varje fall konstateras att den nya ordning
som nu råder inte är till någon större fördel för dem
som är beroende av socialbidrag, mer än i begränsad
omfattning. Det kan gälla dem som har bott i kommu-
ner där man har tillämpat en norm som har legat un-
der den som Socialstyrelsen tidigare rekommenderat.
Det är ingen bra konstruktion att regeringen, så-
som beslutet innebär, nu skall fastställa en riksnorm
och kommunerna sedan betala. Det hade varit mycket
bättre att möta det här problemet från andra hållet,
dvs. att göra de generella försörjningsskydden bättre
anpassade och mer heltäckande vid behov av försörj-
ningsstöd och på så vis i stället lägga kostnaderna på
staten där de rätteligen hör hemma.
Den kommunala självbestämmanderätten naggas
nu betydligt i kanten, och det är olyckligt och onödigt.
Kommunpolitikerna kan precis lika bra som vi som
sitter här i riksdagen ta sitt sociala ansvar för medbor-
garna - t.o.m. bättre, skulle jag vilja påstå, eftersom
man finns närmare de enskilda människorna och kän-
ner deras problem väl. Jag vill därför yrka bifall till
reservation nr 3 till betänkandet.
Vid årsskiftet höjdes också barnbidragen. Efter en
överenskommelse mellan regeringen och Centerpar-
tiet har både barnbidragen höjts och flerbarnstillägget
utvidgats. Det här betyder också att de som är över 16
år och får studiebidrag har fått sina bidrag höjda.
Detta har naturligtvis varit bra, eftersom barnfamil-
jerna har varit en ganska utsatt grupp i den bespa-
ringspolitik som vi har tvingats till under de senaste
åren. De har fått kännas vid ett minskat konsum-
tionsutrymme, och många har haft det ganska besvär-
ligt. Därför är det bra att den här höjningen nu sker.
Men det finns en liten grupp som dessvärre inte
får någon nytta av höjningen. Det är de människor
som har levt på socialbidrag, dvs. varit arbetslösa
eller på annat sätt varit hänvisade till socialbidrag.
Dessa har inte kunnat få någon del av den här höj-
ningen. Normen fastställs nämligen av regeringen,
och barnbidraget, som ju syftade till att ge ett ökat
utrymme för barnfamiljerna, ger inte ett ökat utrymme
för dem som är beroende av socialbidrag. Det här är
inte bra.
Från årsskiftet är det alltså regeringen som fast-
ställer normen för socialbidragen. Min och Centerns
uppfattning är att regeringen i det sammanhanget bör
ta hänsyn till detta förhållande och fastställa normen
med hänsyn till att barnbidragen har höjts så att också
de barnfamiljer som varit hänvisade till socialbidrag
kan få del av höjningen. Tanken måste ju ändå ha
varit att barnfamiljerna skulle få ett ökat konsum-
tionsutrymme, och det bör i så fall gälla alla.
Annika Jonsell tog upp frågan om pensionsför-
säkringarnas inverkan på rätten att få socialbidrag.
Det har ju i en del fall hänt att människor har drabbats
av beslut om avslag därför att de har haft pensionsför-
säkring. Jag vill påminna om att grunden är att om
människor inte kan klara sin försörjning på annat sätt
har de rätt till socialbidrag. Har man egna tillgångar
skall naturligtvis de i första hand tas i anspråk. Den
enkla principen måste vara att den som har eventuella
tillgångar som inte kan realiseras eller omsättas rätte-
ligen måste få rätt till bistånd för sin försörjning.
Den fråga som uppstått i det här sammanhanget är
om de pensionsförsäkringar som enskilda människor
har haft, vilka normalt inte kan tas ut förrän man har
fyllt 55 år, skulle vara möjliga att ta ut tidigare.
Problemet har visat sig vara att det råder delade
meningar mellan socialnämnden och den enskilde om
huruvida det går att få ut de här pengarna. Många
enskilda hävdar att det inte går. Man har haft kontakt
med försäkringsbolagen och fått besked om att det
inte går. Socialnämnden hänvisar däremot till regler
om att man kan få ut pengarna i särskilda fall. Det
råder alltså olika åsikter hos socialnämnden och den
enskilde om huruvida detta är möjligt. Detta borde
rimligen vara möjligt att klarlägga för en domstol.
Någon prövning av de här frågorna har dock inte skett
i högsta instans, så huruvida någondera tolkningen
håller fullt ut är svårt att säga.
Min bedömning är att om det inte går att få ut
pengarna har man självklart rätt att få socialbidrag.
Men så länge det råder en åsiktsskillnad mellan dom-
stolarna och den enskilde är detta dessvärre ingenting
som vi kan lagstifta bort. Det är det som är problema-
tiken i den här frågan. Vi kan från riksdagens sida inte
rätta till problemet genom att ändra lagstiftningen.
Lagstiftningen är fullt klar på den här punkten: Den
som inte har någon möjlighet att försörja sig på annat
sätt har rätt att få bistånd, och har man sparade till-
gångar skall dessa i första hand tas i anspråk. Därmed
kan lagen inte bli klarare än vad den är.
Problemet är alltså egentligen inte om. Jag håller
med om att människor självklart skall ha rätt till bi-
stånd om deras tillgångar är fiktiva. Däremot är det i
nuläget för tidigt att säga att det behövs en lagändring
bara därför att det har gjorts en sådan tolkning på sina
håll.
Jag tror att det finns anledning att återkomma till
den här frågan, men just nu ser jag inte att det är möj-
ligt att göra något åt den med en lagändring.
Jag yrkar som sagt bifall till reservation 3.