Fru talman! Jag vill igen gärna instämma i det
som Alf Svensson sade om oron för vad som kan bli
följden av det som kommissionen levererade i går när
det gäller utvidgningen. Jag delar den oron. Det är en
skandalartad hantering som kommissionen åstadkom.
Jag vill gärna också, fru talman, understryka det
som Lars Leijonborg sade om Vänsterpartiets sätt att
bete sig i unionen.
Till detta kan man lägga en sak till, och en fråga
till Johan Lönnroth. Gudrun Schyman uttryckte för
inte så länge sedan förhoppningar om att det inte ska
bli något fördrag i Nice i december när regerings- och
statscheferna samlas till konferens. Jag undrar om
Johan Lönnroth instämmer i det som Schyman sade,
och vad man i så fall menar med det. Hur kan man
med berått mod hoppas att de förberedelser som är
nödvändiga för att kunna genomföra den historiska
möjligheten att återförena Europa och få unionen att
fungera med fler medlemmar ska gå åt skogen? Hur
förklarar Vänsterpartiet det för människor i de länder
som nu vill vara en del av unionen?
Fru talman! Havande sagt detta är det viktigt att
också konstatera att det är ett vägskäl som vi står
inför i EU-arbetet. Det gäller skillnaden mellan en
liten rikemansklubb och ett alleuropeiskt samarbete
och skillnaden mellan en byråkratisk koloss och
medborgerligt engagemang. Man kan också säga att
det gäller skillnaden mellan klåfingrigt ingripande i
småfrågor och en union som kan hantera Europas
överlevnadsfrågor.
Jag tror inte att valet är svårt. Det är inte svårt för
mig, och det är inte svårt för de flesta andra. Men
ändå är det ett val som måste göras tydligt, och sätta
spår i hur EU:s framtid diskuteras i Sverige och, för-
stås, inom EU självt.
För att EU ska kunna bli det alleuropeiska projekt
som vi eftersträvar så tror jag, fru talman, att vi måste
söka rötterna i EU, nämligen att trygga freden och
öka förtroendet mellan människor och länder. Inte
minst måste också unionen återvinna sina medborga-
res förtroende som ett gemensamt projekt och inte
bara en marknadsplats.
Vårt alternativ i Centerpartiet till dem som vill ha
en allomfattande union som gör allt och som har
befogenheter överallt och till dem som vill obstruera
och splittra är en union som gör det som görs bäst just
tillsammans. Det är en union som gör det som den
ska göra, men som inte klåfingrigt lägger sig i männi-
skors vardag och styr och ställer. Det är ett smalare
och ett effektivare EU.
Jag menar att det tillfälle som vi i Sverige får nu i
och med ordförandeskapet bör användas till att predi-
ka just denna tes vid varje sammanträde och varje
tillfälle: en smalare och effektivare union. Detta bör
vara ett av de mest prioriterade målen för det svenska
arbetet också i fortsättningen.
Detta betyder, fru talman, att man ska slå vakt om
det som är det unika i EU-samarbetet, nämligen
blandningen av mellanstatlighet och överstatlighet.
Det är hög tid att reda ut vilka frågor som ska beslu-
tas om gemensamt och vilka som hör till medlems-
staterna och, i än högre grad, till medlemsstaternas
regioner och kommuner. Man kan säga att vi behöver
en kompetenskatalog som ger unionen muskler på de
områden där vi vill samarbeta och som på andra om-
råden leder till att vi får en långt mer decentraliserad
union. Vi vill ha en union som bryr sig mer om sä-
kerheten i hela Europa än om jordgubbarnas storlek
och vikt i 15 medlemsländer.
Fru talman! Förutsättningen för att EU ska vara
ett instrument för fred och samarbete är ändå till sist
en fråga om legitimitet - att EU gör det som känns
angeläget och viktigt för medborgarna. Det är här
som det så lätt blir fel. Det blir fel när regeringen
helst bara vill samarbeta om alla frågor som stärker
socialdemokratin. Och det blir fel när moderaterna
och andra driver EMU-projektet utan att lyssna på
människors oro och kritiska röster. EU har redan i
dag för mycket att säga till om i de små frågorna
medan man i många andra stora frågor, som miljön,
har för lite muskler. Vi behöver ett smalare men ef-
fektivare EU som är öppet mot omvärlden och mot
nya medlemmar.