Fru talman! Låt mig börja med den fråga som jag
tog upp i mitt inledningsanförande, nämligen EU:s
gemensamma krishantering. Jag delar inte uppfatt-
ningen att den skulle strida mot Sveriges alliansfrihet.
Vi har inga planer på att överge alliansfriheten.
Men alliansfriheten får ju inte innebära att vi är
passiva när vi ser internationella kriser. Självfallet ska
vi gemensamt med EU - alltid med FN-mandat när
det gäller fredsframtvingande insatser - kunna sam-
verka med EU vid krishantering på samma sätt som
vi tidigare har gjort liknande insatser gemensamt med
FN.
Jag tror att den gemensamma krishanteringen i
EU kommer att vara ett väldigt bra tillskott till att
klara den globala freden och till att agera gemensamt
med FN. Det är också viktigt att komma ihåg att EU:s
krishantering inte omfattar territorialförsvar, inte
omfattar ömsesidiga försvarsförpliktelser, utan det
handlar just om en krishantering.
När det sedan gäller EMU-frågan har Johan Lönn-
roth och jag olika uppfattningar. Jag tror att EMU
innebär en styrka och en tillgång för ett litet land,
särskilt i tider av konjunkturnedgång. Däremot ska vi
vara säkra på att vi kommer in vid ett tillfälle då det
är bäst och rätt för svensk ekonomi, och det har också
varit socialdemokraternas utgångspunkt.
Beträffande kandidatländernas vilja att komma
med i EMU är det klart att de kan ha den rätten, men
de vill alla komma med i EMU. Samma krav kommer
att ställas på kandidatländerna som man har gjort på
de nuvarande medlemsländerna. I anslutning till detta
vill jag ställa en fråga till Johan Lönnroth, eftersom
jag kommer att diskutera med kandidatländerna nästa
vecka deras inträde i EU.
Känns det inte lite konstigt när nu alla kandidat-
länder vill komma med som medlemmar i EU, att
som vänsterpartist fortfarande inte vilja se Sverige
som en aktiv part i EU-samarbetet?