Fru talman! Miljöpartiets grundsyn är att Sverige
inte ska vara med i EU. Vi anser inte att EU är rätt
forum för alla de beslut som fattas där i dag, och vi
vill inte vara med i byggandet av en centralistisk EU-
stat. Vi vill något annat. Vi vill ha ett samarbete mel-
lan självständiga stater i Europa, utan centralism, där
kampen för god miljö, militär nedrustning och inter-
nationell solidaritet är ledstjärnor.
Samtidigt är det svenska medlemskapet i EU just
nu ett faktum. Vi måste därför med kraft agera i EU
så länge Sverige är medlem och aktivt arbeta för ett
grönare EU och för att förbättra de EU-lagar som
finns i dag. Det kan göra EU drägligare, men vår
systemkritik kvarstår.
Vi gröna har en grundläggande kritik mot EU:s
stora demokratiska underskott. Själva motorn i unio-
nen, som ska leda utvecklingen för hundratals miljo-
ner EU-medborgare, är EU-kommissionen. Med
ensamrätt att lägga fram lagförslag har kommissionen
en oerhörd makt. Kommissionen befinner sig mycket
långt från människors vardag, och då syftar jag inte
enbart på det geografiska avståndet till Bryssel.
Mängder av andra hinder dyker upp längs vägen:
språkförbistring, bristande offentlighet, som bl.a. gör
att många avgörande dokument är hemligstämplade
och omöjliga att få ut, och en byråkratisk hantering
som är mycket svårgenomtränglig.
Allt detta gör EU-systemet till en guldgruva för
olika lobbyister, dvs. personer som är anställda för att
påverka de politiska besluten. De som har ekonomis-
ka resurser att anställa lobbyister präglar därför EU-
besluten i stor utsträckning. Det ger multinationella
företag och andra kapitalstarka företag och organisa-
tioner stora påverkansmöjligheter. Mindre pennings-
tarka organisationer och intressen har svårt att göra
sin stämma hörd.
Bristen på insyn i EU-systemet öppnar också
möjligheter för en mycket omfattande korruption. För
att bekämpa korruptionen ökar nu EU den interna
kontrollen. Om man samtidigt införde offentlighets-
princip och meddelarfrihet skulle korruptionen be-
kämpas avsevärt effektivare, samtidigt som det skulle
leda till bättre politiska beslut och öppna EU för
medborgarnas insyn. Vi anser att sådana reformer
måste ha hög prioritet under ordförandeskapet.
Det kanske mest häpnadsväckande exemplet på
det motsägelsefulla språk som florerar i EU är
Schengenavtalet. Syftet sägs vara gränser utan kon-
troll. Men av Schengenkonventionens 142 artiklar
handlar 138 om kontroll och 4 om rörelsefrihet.
Rörelsefriheten är med andra ord kraftigt begrän-
sad, och syftet blir allt tydligare att hålla oönskade
individer borta från EU:s territorium. Sådana männi-
skor är bl.a. flyktingar som flyr undan krig och tortyr.
Tanken är att stoppa inträdet redan vid gränsen, något
som inte minst manifesteras i Schengensystemets
alltmer rigida visumregler. Genom att införa stränga
visumregler har man tänkt sig att minska antalet flyk-
tingar som ens kommer fram till ett EU-land, efter-
som det är först där man kan söka asyl. Detta förfa-
rande har kritiserats av många och frågan är om det är
förenligt med Europarådets konvention om de
mänskliga rättigheterna.
Schengensystemet är en stor byggsten i det som
brukar kallas Fästning Europa, ett Europa osolidariskt
stängt mot omvärlden, något som vi och alla andra
gröna partier inom EU är motståndare till.
På grund av Amsterdamfördraget och resultatet av
toppmötet i Tammerfors förra hösten är Sverige för-
hindrat att driva en egen asylpolitik, och det går inte
heller längre att ge asyl till flyktingar från andra EU-
länder. FN har klagat på detta eftersom det strider
mot Genèvekonventionen. En viktig fråga för Sverige
att driva inom EU måste vara att återföra asylpoliti-
ken till nationell nivå. Tills så sker anser vi att Sveri-
ge ska driva att alla förslag som innebär en mer re-
striktiv asyl- och invandrarpolitik stoppas.
EU:s jordbrukspolitik är kanske det mest skräm-
mande exemplet på hur fel en centralisering kan slå.
Jordbrukspolitiken tar halva EU:s budget i anspråk,
samtidigt som den gynnar storskalig produktion base-
rad på bekämpningsmedel och konstgödsel, vilket
skapar stora miljöproblem. Vi i Miljöpartiet anser att
en viktig fråga de närmaste åren måste vara att driva
att den gemensamma jordbrukspolitiken förändras så
att EU bara ger stöd åt ett ekologiskt hållbart, små-
skaligt och djurvänligt jordbruk samt att större delen
av den i dag gemensamma jordbrukspolitiken flyttas
till nationell nivå. Sverige bör också verka för att
djurskyddet stärks och för att de rent ut sagt vidriga
djurtransporterna inom EU upphör.
EU och sund miljöpolitik står tyvärr i ett motsats-
förhållande. Den inre marknaden är i sig ett miljöhot
på grund av alla de transporter som skapas. Eftersom
den inre marknaden alltid kommer först kan inget
land heller gå före med hårdare miljökrav på varor.
Efter Sveriges EU-anslutning har vi också tving-
ats acceptera kemikalier och tillsatsämnen i mat som
tidigare varit förbjudna av hälso- och miljöskäl. Den
progressiva nationella kemikaliepolitik som vi förde
före medlemskapet i EU är som bortblåst och många
tidigare framgångsrika myndighetsprojekt har fått
frysa inne eller helt enkelt avvecklas. Denna feghet
måste offensivt brytas när Sverige tar över ordföran-
deskapet, och arbetet med att få bort farliga kemikali-
er från marknaden måste återupptas och intensifieras.
EU:s arbete med uppföljningen av Kyotokonfe-
rensen har gått mycket trögt och några steg i riktning
mot att bekämpa växthuseffekten har egentligen inte
tagits. I stället ökar alltjämt koldioxidutsläppen och
den stora boven i dramat är transportsektorn. Utveck-
lingen går alltjämt mot ökade utsläpp av de flesta
växthusgaser, inte bara koldioxid.
EU saknar helt och hållet ett aktionsprogram för
hur man ska kunna uppnå sina åtaganden i Kyoto-
protokollet som gäller en minskning med 8 % av
utsläppen av växthugaser mellan 1990 och 2010.
Enligt beräkningar som Världsnaturfonden gjort,
vilket Lars Leijonborg också talade om förut, är det
bara Storbritannien som har en möjlighet att klara
sina åtaganden.
Det som krävs för att man ska kunna medverka till
en ekologiskt hållbar utveckling är en rejäl omorgani-
sering och ett radikalt nytänkande inom hela unionens
politik. Sverige bör som ordförandeland driva på för
att miljöfrågorna ska få spela den centrala roll som de
förtjänar och som krävs för att vi ska få en framtid
värd namnet. Den globala uppvärmningen, försur-
ningen och andra miljöproblem kan inte motverkas
om vi inte tar krafttag nu.
En konkret åtgärd vore att införa en koldioxidskatt
på EU-nivå, en minimiskattenivå på koldioxid.
Ett stort bakslag i och med Amsterdamfördraget
var, enligt vår mening, utvecklingen inom den s.k.
andra pelaren, dvs. EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik. Ländernas vetorätt försvagas samti-
digt som EU får ett gemensamt utrikesdepartement
och en gemensam EU-utrikesminister. Den posten
innehas nu av den tidigare generalsekreteraren i Nato,
Javier Solana. Det har resulterat i en kraftig ökning av
de militära kontakterna mellan Nato och EU, något
som vi menar är ett allvarligt hot mot svensk allians-
frihet.
VEU, EU:s militära del, har nu kopplats till EU så
att EU:s ministerråd kan besluta om militära aktioner.
Detta beslutades på toppmötet i Helsingfors, och efter
det har vi sett en utveckling som Miljöpartiet varnat
för sedan länge, nämligen en ökad militarisering.
Kommissionen, med kommissionärsordföranden
Romano Prodi i spetsen, är mycket tydlig med hur
man vill ha den fortsatta utvecklingen av EU:s ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det man vill
ha är ett gemensamt försvar.
Det handlar inte om territorialförsvar, sade utri-
kesministern förut. Nej, inte i dag, men kanske i mor-
gon. Det här är något av ett grundproblem. Varje steg
mot ökad militarisering, liksom varje steg mot ökad
överstatlighet motiveras med de steg som tagits tidi-
gare, medan man ligger väldigt lågt med slutmålet.
Frågan om EU:s militarisering och dess konsek-
venser för den svenska neutraliteten och alliansfrihe-
ten har varit en het potatis länge nu, och regeringens
otydlighet och glidande i frågan har varit och är en
påfrestning för det rödgröna samarbetet. Därför är det
välkommet med det förtydligande som vi länge har
efterlyst, och som Anna Lindh kom med tidigare i
debatten, att Sverige vid krishantering oftast ska age-
ra på FN-mandat, men att det alltid kommer att krä-
vas FN-mandat när det gäller fredsframtvingande
insatser. Om jag har missuppfattat detta får utrikes-
ministern gärna kommentera det sedan.
Men Sveriges alliansfrihet är hotad genom att re-
geringen är på väg att binda upp oss till EU:s militära
krishantering; och detta utan att en seriös och öppen
diskussion förts i frågan. För att vår doktrin om alli-
ansfrihet i fred och neutralitet i krig ska kunna funge-
ra måste den uppfattas som trovärdig. Det blir svårt
med trovärdigheten om vi medverkar i militära ope-
rationer inom ramen för en sammanslutning som
uppträder som en militärallians.
Uppgifter tyder på att EU-styrkan kommer att be-
stå av 80 000 man, 300 flygplan och 80 fartyg. Det är
viktigt att poängtera att EU:s säkerhetspolitiska am-
bitioner inte är begränsade till Europa. Enligt EU:s
planeringsmål ska styrkan kunna ingripa upp till
4 000 kilometer bort.
Med denna utveckling kommer Sverige mycket
snart att bli så indraget i EU:s militära krishantering
att vi kan få svårt att säga nej till att medverka i EU:s
militära tvångsoperationer. Detta urholkar vår allians-
frihet.
Regeringen borde tydligt och klart deklarera att
Sverige specialiserar sig på fredsbevarande och hu-
manitära insatser, på civil krishantering. Nu är det
precis tvärtom. Det går mycket långsamt att skapa de
civila delarna av krishanteringen och den konfliktfö-
rebyggande politiken, medan vi snabbt ordnar fram
de militära. Jag har en lista på de bidrag som rege-
ringen tidigare i dag har beslutat att vi ska skicka till
EU:s militära krishantering: En ledningsresurs med
50 stabsofficerare, en mekaniserad bataljon, ett in-
genjörskompani, ett militärpoliskompani, ett sjömin-
röjningsförband, en ubåt - minsann, ett korvettför-
band, spaningsflyg med Viggenmaskiner som 2003
ska bytas till JAS, ett transportflygförband med Her-
kulesmaskiner. Inalles 1 900 man.
Det tycker vi är en felaktig prioritering. Risken är
överhängande att generalerna tar över kommandot
inom ett område som i huvudsak borde fokusera på
civila och konfliktförebyggande insatser.
Vi anser att Sverige ska driva att utrikes- och sä-
kerhetspolitiken helt ska avföras från EU:s kompeten-
sområden. Tills så sker bör Sveriges linje vara att
aktivt arbeta för att göra EU:s internationella politik
så solidarisk som möjligt. Likaså måste Sverige ar-
beta för att säkerhetssamarbetet inte definieras i en-
bart militära termer utan också i sociala, ekonomiska
och ekologiska termer med en breddad och moderna-
re definition av säkerhetspolitik.
Slutligen, fru talman: Hur kommer den framtida
utvecklingen inom EU att se ut? Naturligtvis finns det
många tänkbara scenarier. Att både fördjupa och
utvidga samarbetet såväl geografiskt som politiskt
torde dock bli en svår uppgift.
I Sverige har den nödvändiga debatten om EU:s
framtid länge varit lågmäld och för det mesta icke-
existerande. Ofta beror detta på att ja-sägarna inte vill
ha en debatt om det långsiktiga utan snarare om di-
rektiv och dagspolitik.
I det här sammanhanget är frågan om en anslut-
ning till EMU naturligtvis helt avgörande. Ett ja till
EMU kan på sikt leda till att Sverige blir en delstat i
ett Europas Förenta stater. Detta förtigs tyvärr av ja-
sägarna. Tidigare, innan han blev ja-sägare, erkände
statsministern detta faktum och förklarade offentligt
att "EMU kan göra EU till en stat", men nu är han
inte längre lika tydlig på den punkten. Också hans
borgerliga kompis i den här frågan, Bo Lundgren,
brukar ivrigt förneka att EU på något sätt rör sig i
riktning mot en federal stat. Frågan är varför. Inser
man kanske att detta är alltför osmältbart för de
svenska väljarna och att det därför är bäst att ligga
lågt?
Ja-sägarna har det inte lätt nu. De har inte alls fol-
ket med sig. Den senaste opinionsmätningen visar att
hela 56 % skulle rösta nej till EMU och att bara 31 %
skulle rösta ja. En central fråga som jag vill ställa är:
Erkänner ni ja-sägare att EU utvecklas i riktning mot
en federal stat och att EMU kommer att förstärka den
utvecklingen? Anser ni att Sverige på sikt ska bli en
delstat i ett Europas Förenta stater? Om inte, hur
avser ni att förhindra att en svensk EMU-anslutning
leder till detta?