Fru talman! Folkpartiet skildras ofta i medierna
som det mest EU-positiva partiet. Det finns mätningar
som visar att det också är så väljarna uppfattar oss.
Detta är fullständigt korrekt. Vi är bergfast övertyga-
de om att i dagens globaliserade värld finns ingen
annan väg att gå än att utöka det internationella sam-
arbetet. Erfarenheten visar, som jag tidigare har varit
inne på, att det inte räcker med aldrig så många väl-
menande resolutioner och konferenser, utan man
måste hitta former som gör det här samarbetet kraft-
fullt. Tanken bakom EU är att åstadkomma ett sådant
kraftfullt samarbete som kan ge viktiga resultat.
Om jag då, utifrån detta att vi är det mest EU-
positiva partiet, säger att vi på sätt och vis också är
det mest EU-kritiska, så kanske några tycker att det är
paradoxalt. Men det är väl egentligen ganska naturligt
att när man känner oerhört starkt för att det behövs
mer samarbete är man positiv till den form som finns,
men man tycker att den borde ha kommit mycket
längre.
Låt mig ta några exempel. Jag minns att jag reste
runt i Centraleuropa i början av 90-talet. I bl.a. Buda-
pest och Prag träffade jag politiker som ställde frågor
och argumenterade för att deras länder mycket snabbt
skulle komma med i EU och Nato. Sverige var ju inte
då med i någon av de här organisationerna. Jag minns
att jag då svarade: När det gäller EU hoppas jag att
Sverige snart är med, och jag hoppas verkligen att ni
mycket snart kan komma med ni också. Men när det
gäller Nato måste ni förstå att det finns hänsyn att ta
som kommer att göra att det kommer att dröja ytterli-
gare några år.
Jag underskattade då framför allt den amerikanska
statsledningens handlingskraft, och jag underskattade
det europeiska ledarskapets förmåga att krångla till
saker och ting. Nu när Bill Clinton snart avgår som
amerikansk president kan man väl få tillfälle att på-
peka att det är en stor triumf för hans administration
att Natos östutvidgning har genomförts snabbt och
effektivt utan att det har skapat några särskilt stora
problem gentemot Ryssland.
Men desto naknare står det europeiska ledarskapet
mer än tio år efter murens fall. Man har inte åstad-
kommit någonting av utvidgning österut. I går fick vi
beskedet att det kan ta fem år till. Detta är en enorm
besvikelse för oss Europavänner, för oss som har
ägnat en stor del av våra liv åt att arbeta för ett helt
Europa. Nu när den möjligheten äntligen har öppnats
har det västeuropeiska ledarskapet inte haft kraft att
utnyttja den möjligheten.
Sedan har vi detta med miljön. Världsnaturfonden
har låtit två olika institut undersöka hur det går med
de europeiska ländernas uppfyllande av löftena i
Kyoto i fråga om koldioxidutsläpp. Det visar sig att
nästan inget EU-land når upp till det man har lovat.
Det visar att det inte räcker med aldrig så fina FN-
konferenser. Det behövs effektivare rättsligt bindande
åtaganden och effektivare institutioner. Vi menar att
en överstatligt beslutad miljöavgift på växthusgaser
skulle vara ett utmärkt instrument för att se till att vi
gör någonting åt klimatfrågan. Det är beklagligt att
Sveriges regering inte är med på det utan tillhör dem
som bromsar att unionen skulle få effektiva verktyg
här.
När det gäller öppenheten har Sverige försökt att
göra en del, men det är klart att det behövs väldigt
mycket mer. Vi kan t.ex. ta detta enkla och konkreta
att det stiftas lagar när ministerrådet sammanträder i
Bryssel, men då är medierna utestängda. Det sägs att
det bara finns tre huvudstäder i världen där det före-
kommer lagstiftande församlingar där medierna är
utestängda. Det är Havanna, Pyongyang och Bryssel.
Ta bort en, brukar man säga i lekprogrammen. Det är
klart att Bryssel inte hör hemma i det här samman-
hanget. Det vore intressant att höra om utrikesminis-
tern tror att Sverige skulle kunna medverka till att
sammanträdena skulle vara offentliga när ministerrå-
det sammanträder i lagstiftningsärenden.
Låt mig som ett fjärde och sista exempel säga nå-
got om flyktingpolitiken. Folkpartiet tillhör ju dem
som har bejakat Schengensamarbetet. Vi bejakar,
precis som regeringen, en ökad effektivitet och om
man så vill överstatlighet på det flyktingpolitiska
området. Samtidigt måste vi erkänna att väldigt
mycket av det vi ser av europeisk flyktingpolitik i
verkligheten är skrämmande. Det är inte den solida-
ritet och öppenhet som vi skulle önska. Ett samarbete
är ju ett verktyg, och verktyg kan användas konstruk-
tivt och positivt eller negativt och destruktivt.
De senaste månaderna har det blivit en ny inten-
sitet i den europeiska debatten om de här frågorna.
Det har skett efter den tragiska händelsen i Dover då
ett antal flyktingar kvävdes i en container. Det egen-
domliga är att fokus i debatten inte har legat på hur vi
ska få en humanare flyktingpolitik så att människor
ska slippa ta till sådana desperata metoder. Fokus har
i stället hamnat på hur vi ska kunna klämma åt dem
som nu kallas för flyktingsmugglare. Sanningen är att
de man nu sveper in i ett sådant begrepp, och hävdar
är personer som bara arbetar för egen vinning, i
många fall är ideella människor som drivs av huma-
nitära motiv.
Fransmännen kräver i ett förslag att vi ska krimi-
nalisera insatser för att hjälpa flyktingar som håller
sig undan. Det är ju ett brott mot svensk rättstradition.
Det är mycket anmärkningsvärt att den svenska rege-
ringen skickar ett papper till ordförandelandet Frank-
rike där det heter att detta i stort sett överensstämmer
med svensk rätt. Så är det ju faktiskt inte.
Det är en stor och viktig uppgift för Sverige som
ordförandeland att försöka komma en bit framåt när
det gäller flyktingsamarbetet i Europa. Det verktyg
som unionen här utgör måste verka på ett solidariskt
och humanitärt sätt.
Att visa medborgarna att vi kan nå konkreta re-
sultat på viktiga gränsöverskridande områden är det
bästa sättet att vända den svenska opinionen och få
fler att inse att ett fördjupat samarbete i en globalise-
rad värld är något absolut nödvändigt.